Evert Taube var populär i barndomshemmet. Pappa sjöng gärna Taubevisor och Trubadurens triumfer ingick i samlingen med sånghäften och noter. Där fanns spännande berättelser om äventyrliga seglatser, fjärran länder och konstiga historier om getter och nakna kvinnor på Colla Bellas höjder. Och så var det balladen om Gustav Blom från Borås, som jag verkligen inte tyckte om.
Jag förstod ju storyn. Den där Blom fick barn med en kvinna på en Söderhavs-ö. Först två svarta pojkar och sedan en vit. Och då reser han iväg för att öppna slakteri i San Francisco och tar bara med sig den vita pojken. Men?!
Med tiden hamnar grabben i Sing-Sing-fängelset och Blom går där i sin blodiga butik och längtar efter de andra två barnen, som är skötsamma av sig. Sångens slutkläm lyder: ”Nej, hellre svarta snälla barn än vita i Sing-Sing.”
Klart jag blev upprörd! Och lite skrämd. Hur kunde pappan villkora kärleken till sina barn så där? Det skrämmande var att de svarta pojkarna accepterades bara för att de överpresterade – var ”snälla” – och för att deras vita brorsa gjorde bort sig. Det var något otäckt med den där Gustav Blom, det var det.
Jag försökte diskutera det där hemmavid, men jag tror inte riktigt att man uppfattade de existentiella nyanserna i min sjuåriga fråga. Pappa påpekade att det ju också står att ”en skiftning i kulören det gör ju ingenting…” Jo, men det gjorde ju det. Hellre svarta snälla…
Det är inte så lätt att att hänga med när det ska sorteras färgnyanser. När det var dags för pass till sonen (som jag födde i USA) ringde passmyndigheten upp och frågade varför jag inte fyllt i rutan för ”color” på ansökningsblanketten. Jag förklarade att ingen av de föreslagna färgerna stämde, men att han nog bäst kunde beskrivas som lite beige-aktig.
Och i går blev jag fundersam över en artikel i Svenska Dagbladet om att det föds färre ”vita” barn än det sammanlagda antalet nyfödda från alla andra grupper i USA. Resonemanget är svårbegripligt, men ser ut ungefär så här: Amerikaner med europeiskt ursprung som direktinvandrat till USA bildar ett lag. Alla andra är medlemmar i det andra laget, dvs amerikaner som har indiskt, kinesiskt och afrikansk ursprung, samt de amerikaner med europeiskt ursprung som först invandrat till Latinamerika. Och den indianska urbefolkningen? Den hör också till ”de andra”, de icke-vita. Det är väl ett väldigt konstigt sätt att se det?
