Dags att avsluta sommarföljetongen. Jag hade tänkt mig max 10 inlägg, men nu avslutar jag med inlägg nummer 23. Lite udda siffra, men i alla fall ett primtal. Det finns till och med de som anser att nummer 23 är basen för allt! Det kallas Discordianism. Jamen då så!
Under sommaren har familj, släkt, vänner, simturer, skogspromenader och så klart alla bloggkompisar hjälpt mig hålla humöret uppe. Dessutom har återblickarna på tidigare generationers sätt att ta itu med sina liv varit välgörande. 
På den här lantmäterikartan, med Karlshemstomten i mitten, har jag ritat in grannbygget som en röd rektangel. Den turkosblå vattenytan är det fiskevatten som jag har del i. Jag får olika förslag om hur jag ska hantera grannbygget. Några tycker att jag ska bygga båthus vid stranden nedanför gäststugan och arrendera ut gäststuga och fiskevatten. ”Du fiskar ändå inte så ofta!” Andra, mer stridslystna personer, föreslår en bastuflotte vid den östra tomtgränsen som kan hyras ut till tyska nudister. Njae, helst inte på min tomt!
De som säger att jag ska hyra ut gäststugan, eller stycka av en bit åt det hållet, menar att det finns goda möjligheter att utveckla åt andra hållet, bortom bastun, där det finns gott om mark. Min tomt är ju, till skillnad från mina grannars, ganska glest bebyggd.
Alternativt skulle jag bara kunna gilla läget. Mitt liv förändras inte särskilt mycket av det där bygget, utöver grannrelationen. Jag tänker att Karlshem har så många andra dimensioner för mig, lager på lager av minnen. Den här lilla lekstugan till exempel. Den var från början en stor trälåda, som jag fraktade hem mitt bohag i, efter att jag hade bott och arbetat i Östafrika några år. När min pappa såg den sa han: ”Titta, en lekstuga!” Och så kompletterade han med tak, dörr, fönster och liten veranda åt mina småttingar. Lekstugan fick maka på sig lite när vi byggde bastun. Här återinvigs den på sin nya plats, drygt trettio år senare, med en ny generation småttingar.
Och alla dessa spår från tidigare generationer, kanske särskilt farfar. De här grindarna gjorde han en gång, med egen design, så elegant och intrikat.
På den svartvita bilden kan man se grindarna till vänster, lutade mot ladan, som han byggde så mödosamt. Först en massa slit med att få bort stenarna för att bygga en grund.
Sedan en varsam rivning av den gamla ladan, då han tog tillvara de stockar som gick att använda till bygget. Resten kapades upp till ved. Sten för sten, stock för stock. Det har jag tänkt på ofta under sommaren, när jag sett dagens mer brutala byggmetoder på nära håll.
I hallen inne i stugan finns samma fina konstruktion som grindarna, men på snedden, vilket måste vara ännu svårare.
Allt har en historia och ibland tänker jag att det kan bli jobbigt för omgivningen med alla mina ”Den här har min farfar…”
Som det där klotet som kröner trappräcket längst ner. Det skulle egentligen sitta på en pampig instrumentpanel på Näs kraftverk, i Dalälven, men farfar ändrade designen och klotet blev över. Allt måste tas tillvara, därför hamnade klotet Karlshemstrappan.
Eller taklampan. Pappa har berättat att det satt en glaskupa där, fram till 1930. Den gick sönder när pappa och hans bror flyttade en hög bokhylla lite oförsiktigt. ”Åh, vad bra”, sa farmor. ”Nu kan jag göra en sån där lampa med pärlfrans, som jag alltid vetat ha!”
Jag tänker att jag kan ta lärdom av farmor och farfar. Som till exempel när farfar gjorde den där sällsynt dåliga affären och köpte virke, när det var som dyrast. Sedan föll priserna kraftigt så att han inte ens fick ut materialkostnaden för de möbler han gjorde. I sin verskrönika skrev han (som jag berättat i ett tidigare följetongsavsnitt): ”Vi blev precis ej lurade, men gjorde dock en tabbe.” Hans version av ”Ja, ja. Shit happens”.
Så kanske jag ska se det med det där servitutet för markremsan som vi inte borde ha släppt ifrån oss till grannen? Vi gjorde en tabbe, helt enkelt. Jag ska jobba på att tänka så.
Så här ser det ut idag med grannhangaren på plats. Och javisst ja, de där små fågelhusen som står lutade mot väggen, de är … äsch förresten, det tar jag någon annan gång. Grannbygget dyker säkert upp här igen, men sommarföljetongen är härmed avslutad.
Kul att ni alla hängt med i svängarna så här långt! Nu återgår jag till mitt vanliga diversebloggande – livet är ju fullt av bloggämnen!
Växtligheten bakom gäststugan tog dock stryk. Det var inga värdefulla växter, men de bidrog till dränering av marken och hjälper förhoppningsvis lite grann mot erosion. Till sist sade jag till grävarna att de få buskar som överlevt massakern måste lämnas kvar.
När värmeböljan kom, försökte jag sova i det svalaste sovrummet, det i gäststugan med skuggande växter och ett loft ovanpå som skyddar mot värmen. Som en sval grotta, där jag brukar sova gott och gärna länge. I somras krockade dock mina sovvanor med byggjobbarnas arbetstider. De ville jobba tidigt innan det blev för varmt mitt på dagen, vilket var förståeligt i värmeböljan, men opraktiskt för mig. Och i stället för morgonsol som silar in mellan grenarna, genom österfönstret, möttes jag av en annan syn. Då flyttade jag in i den varmare huvudbyggnaden.
Sen fick jag vänja mig vid att min utfart, eller sikten i kurvan, ofta var blockerad. En del fordon var helt enkelt för stora för att köra in helt på grannens tomt, eftersom det nya bygget ligger där det ligger. Och det började bli stort! 
Sommaren innebar inte enbart trevligheter, som den uppmärksamma läsaren redan anat.
Väldigt närgånget, kan jag nog tycka. Möjligen ligger den blivande poolen på grannens tomt, men en del av grävet är på min sida. Hoppas det inte underminerar grunden till gäststugan.
Tur för mig att det finns Karlshems-traditioner som lever vidare genom generationerna.
Svärsonen och hans pappa, båda engelsktalande, ville ha en arbetsuppgift. Båten behövde ösas, men vad sjutton heter det? ”Empty the boat”, drog jag till med. Visst, tyckte de och lyfte upp båten på bryggan, med vatten i, och tömde den. Jag som knappt orkar dra upp den en meter på stranden. Jag tror att det egentligen heter ”scoop the boat”, men de hade nog lyft upp båten ändå.
På bilden till vänster tar Lottendottern Moa grenen ”sopning av köksgolv” till en ny nivå. I bakgrunden skymtar Lotten och Joacim
Riktigt varma sommardagar blir det kanske inte så mycket jobbat. 
Farfars och farmors stuga vid sjön har alltid varit en populär samlingsplats.
Och plötsligt blommade några kungsängsliljor alldeles intill infarten. De har inte blommat sedan Erlands och Valborgs tid.
Erland sa att man inte ska sätta in livsuppehållande åtgärder, om man inte har tid och ork. Trädgården ska vara ett nöje, inte en börda. ”Om bara fjärilar och bin får sitt, är det vackert med en trädgård som långsamt återgår till ett naturligt tillstånd.” Det var nog hans sätt att säga till Valborg (och kanske till mig), att den fantastiska trädgård som han hade skapat inte skulle vara ett dåligt samvete för oss.
Martins trädgårdsintresse var visserligen stort, men hade en annan inriktning än Erlands – mer åt farmors håll, med fokus på ätligt. Han tog itu med potatis- och grönsaksland.
Sedan byggde Martin och sonen en brygga, som vilar på en stor stenkista. Efter inspektion godkändes den även av katten Alexander och den (bryggan) har stått pall i 28 år.
Vi byggde bastu – fast där tog vi proffshjälp till själva bastubygget.
I ladugården, där farmors ko bodde en gång, finns nu ett litet sovrum. Med en höskulle ovanför och gott om växtlighet runtom är det svalt och skönt, även under de värsta värmeböljorna. Erlands snickarbod, till höger, har blivit bibliotek och gästrum.
Ladan fick också ett nytt tak; det blev plåttak som fungerar fint och bevarar byggnaden.
Farfars lada är alltså numera uppgraderad till gäststuga. Mittdelen kan utvecklas, kanske med kök och dusch. Den gamla höskullen kan bli ett bra sovloft. I alla fall behövs det fönster där i mitten. Det tyckte tydligen Erland också, för när jag plockade bland brädor från hans tid hittade jag bitar till ett fönsterfoder som stämmer med fönstret till hans snickarbod (när man vänder bitarna rätt). Om jag bläddrar vidare i tidslagren hittar jag säkert övriga bitar och kanske också ett par fönster.
börjar och jag anar att även denna sommar kommer att ta slut. Alltså borde jag avsluta sommarföljetongen. Jag har läst om en författare som hade svårt att få till ett slut på sin bok. Han löste det genom att skicka ut alla romankaraktärerna på havet i en båt, som han sedan lät förlisa. Förlaget tyckte att det var en usel idé. Så det ska jag inte göra. Men tror att jag behöver fyra, fem avsnitt till för att ro detta i hamn.
Hon var en duktig sömmerska och gillade att sy. Han brukade koppla av från jobbet på snickarverkstaden med att göra modeller. Små, fina, exakta kopior av kyrkor, stationshus eller andra byggnader som han gillade.
Båda kastade lystna blickar på ladan (som ju egentligen är berättelsens huvudperson, även om det kanske inte riktigt framgått). I bostadshuset fanns det kök, två sovrum och ett vardagsrum, för farmor, Erland och Valborg. Inte så mycket plats för hobbyverksamheter. Det skulle dock gå att inreda en del av ladan för att få ett rum till, men till vad? Systuga, tyckte Valborg. Snickarbod, tyckte Erland.
