Nu får vi backa bandet lite. Vän av ordning undrar vilka byggnader man kan se på kartan i förra inlägget. Längst till höger den där lutande ladan, den som ska rivas. Mitt på tomten en fyrkantig byggnad som är själva bostadshuset. Längst till vänster ligger också en byggnad. En lada till? Nej, det är snickarverkstaden som farfar byggde 1919. Då arbetade han som modellsnickare vid Horndals bruk, men längtade efter att starta eget. Så här skriver han om hur han tänker:
Men småningom jag tröttnar på
att fram till bruket vandra
och varför skulle jag väl då
arbeta jämt åt andra.
Hallå farfar, det tar en kvart att gå från Karlshem till Modellboden där du jobbade! En trevlig promenad längs sjöstranden max en och en halv kilometer. Jag har provgått så jag vet. Jag gissar att det inte var promenaden till jobbet som var huvudorsak till att farfar ville bygga en egen snickeriverkstad.
I modellboden jobbade han med modeller i trä för gjutformar till allt som behövdes för brukets järnframställning.
Kanske modeller till sådana här bjässar till hammare i lancashiresmedjan, eller kanske små pillriga informationstavlor, där han skar ut varje liten bokstav som gjutformen sedan framställdes av.
Han ville hellre snickra möbler, som han alltid gjort vid sidan av olika jobb. Sagt och gjort.
Jag sade upp min plats en dag
här hjelpte inga böner
och så en verkstad byggde jag
åt mig och mina söner.
Hej och hå, ”en verkstad byggde jag…” Det är inget litet bygge, utan en tre våningar hög byggnad med kraftiga slaggstensväggar i bottenplanet med maskinparken, resvirke i de två övre planen med hopsättning och ytbehandling i mitten och fladdermöss på vinden. Ett mycket spännande hus. 
När verkstaden väl stod färdig 1919, tack vare hårt slit och ett par banklån, kom den ekonomiska krisen efter andra världskriget och deflationen slog hårt. Nu skulle lånen betalas tillbaka med dyra pengar. Och dessutom hade farfar köpt på sig ett rejält lager med virke, före deflationen. Det skulle bli svårt att få tillbaka ens materialkostnaden för det han tillverkade. Men farfar hade inte varit farfar om han inte tagit det med jämnmod.
Vi blev precis ej lurade, men gjorde dock en tabbe
när entumsträ vi köpte, en ganska kraftig stabbe
Sen priserna på trä och annat sjönk så fort
men det gick ej att ändra vad som redan blivit gjort.
Han kunde fortfarande tänka sig – om det knep – att ta emot modelluppdrag i den egna verkstaden. Men helst beställningar på möbler förstås.
”Rekommenderande mig i den ärade allmänhetens benägna hågkomst …” He had a way with words, min farfar.
Han stretade på i verkstaden med sina söner och det gick såklart upp och ner, genom åren.
Verksamheten fortsatte dock i femtio år och försörjde några familjer – inte i något överdåd, verkligen inte, men det funkade.
Men nu måste jag ju ta itu med att bygga den där ladan i nästa inlägg. Koa kan ju fara illa i den där lutande, dragiga och kalla gamla ladan även om den nu står på rätt mark!
Den här snyggingen är min farmor Matilda. Hon föddes 1879 och träffade farfar när var hon tonåring. De gifte sig när hon var 19 år.
Bonden som ägde fastigheten, där en bit av den gamla ladan stod, föreslog att farfar skulle köpa till lite mark, så det gjorde han. Men en liten remsa ville bonden behålla som passage ner till en plats vid sjön, på ett ställe där det är lätt att komma åt att tvätta.
Min farfars familj blev kvar i de två hyrda rummen i stugan vid Rossen och kunde efter ett par år köpa huset. Det var många vändor, svårt att få ihop pengarna, det behövdes lite hjälp från släkten, men i februari 1907 blev det klart, på Karldagen, och lantmätaren skrev in Karlshem på kartan, eftersom min farfar hette Karl.
På bilden finns också några äppelträd och ett (av många) potatisland i förgrunden. Hela tomten användes för odling, mest potatis. Förråden var välfyllda med äpplen, äppelmos och potatis för hela vintern.
Så stod jag där då, smått förlägen
De kom från Kloten, som ligger i närheten av Smedjebacken, men hade mellanlandat hos min farmorsmor i Björknäs, vid den översta röda pilen.
Det var en fin resa och en bra kurs. Tema förenkling, förenkling, förenkling, ljus och skugga och de kretensiska färgerna.
Sedan lyckades jag inte stänga balkongdörren på kvällen och då fick det turkosa bandet träda i tjänst igen. Men ack, nästa dag, medan jag var på vift, blåste det kraftigt och vinden lyckades lirka upp min rosett och dörren for upp och mitt band blåste bort. När jag kom tillbaka till ett välvädrat rum insåg jag vad som hänt och gav mig ut på bandjakt. Hur långt kunde det ha blåst iväg? Jag letade på och under balkongen och i hotellets närområde.
Strax före Valborg pajade min kyl och frys i huset på landet.
Alltså ny-ny, inte begagnad.
Och som jag alltid gjort åkte jag och handlade först, för slängstället ligger behändigt en liten tvärgata bort, bara något kvarter från affären. När jag hade svängt in på tvärgatan, som jag gjort de senaste 50 åren eller så, insåg jag att jag inte borde vara där. En skog av skyltar med LEKANDE BARN, EJ GENOMFART, farthinder, etc mötte mig. Men då var det liksom för sent och jag beslöt att jag troligen skulle göra mer skada om jag backade, så jag körde försiktigt och mycket långsamt fram till slängstället. Där hanns jag ikapp av en bister man på en kraftig fyrhjuling, med ett litet barn framför sig på sätet.
Vårtecknen är få. EN stackars liten scilla. Några frusna påskliljor som inte vågar slå ut. Och myrorna sover fortfarande i sin stack.
