Jahapp, dags igen. Jag är nyvaccinerad mot Covid, men eftersom jag brukar reagera kraftigt på olika vaccin ville jag inte ta influensasprutan samtidigt:”Jag kommer tillbaka om några dagar, när reaktionen på covid-sprutan lagt sig.”
Men det gjorde jag inte, för influensan (är det nog) hann emellan och nu har jag varit däckad i hög feber, halsont och hosta ett par dagar. Då är det bara att leta upp lindring i medicinskåpet och tröst i bokhyllan och ställa in diverse trevligheter de närmaste dagarna.
Om bara halsontet försvinner kan det vara rätt mysigt att vänta ut en influensa.
Feber har jag inte något emot. Jag får lätt hög feber och då känns det att kroppen jobbar hårt på att bränna bort de där inkräktarna, vilka de än är, bakterier eller virusar. 
Tur att jag har lite böcker att välja bland. Jag vill ha verklighetsflykt och då är Hjalmar Bergman en bra idé. Hans samlade verk står där i bokhyllan, högst upp i mitten. Jag har läst många av dem tidigare, men jag gillar att läsa om böcker. Man får alltid syn på något nytt. Dessutom läser man liksom om sig själv, eller möter den man var förra gången man läste boken. Trettio – fyrtio år senare drar man ofta andra slutsatser och hejar på andra personer än ens yngre jag gjorde. Så nu blir det läsmys några dagar framöver! Men tyck gärna synd om mig i alla fall, eller som den danske författaren Piet Hein har uttryckt det:
Jeg er så forkølet, forpint og besværet,
og det er så synd og så trist,
og jeg er så syg, som ingen har været –
siden jeg var det sidst.
Uppdatering 16 november.
Eftersom det kan bli lite långtråkigt när man inte får träffa folk, roar jag mig med vad jag har. Till exempel ett covid-test, som jag hittade när jag egentligen letade efter halstabletter.
Och ser man på! Covid-positiv för första gången. Det är väl på tiden, kan jag tycka och det verkar bli lindrigt, tack vare vaccin, nyligen. Då får jag kanske planera för att hålla mig hemma ytterligare några dagar och fortsätta att ställa in trevligheter.
Syndast att missa är nog Lilla Akademiens konsert på lördag i den fina konsertlokalen på Norrtullsgatan.
Ladorna i förra inlägget låg i min kanskehög med målningar som eventuellt kan bli nåt.
Det passade bra att ta fram och jobba på den när vi testade att sätta in människor i akvareller från våra kanske-högar. I förra inlägget hade jag målat en gubbe på väg in i huset från sin lada. Eller från utedasset?
Njae. Fortfarande rätt ointressant.
Även om det är dystert i världen fortsätter livet som vanligt i våra trakter, en vardag pågår där man kan reta sig på att mjölkförpackningarna blivit ännu krångligare att öppna. Vi pratade om det idag, hur privilegierade vi är som kan reta oss på att mjölkkapsylerna numera sitter fast på ett knäppt sätt som gör att det dräller. Ilandsproblem …
Sedan finns de pigment som inte riktigt är lika bitiga, men som ändå bildar en antydan till kontur. Vi kom fram till att de kan kallas kantnafsare. Men vad ska man ha dem till? Till exempel kan man ha glädje av dem när man målar tunna löv, eller blad som här.
Just do it! Det kan ju vara en bra uppmaning i vissa lägen. Men inte i alla. Den här skärmdumpen från en diskussionstråd på nätet fick jag av en kompis nyligen (tack Ulrika!). Någon oroar sig för byggregler, men får rådet: ”Just do it!” Eller som rådgivaren uttrycker det: ”Bygg och ta det därefter.” Bara gör det. Sen kanske man får en sanktionsavgift, men det är det värt.
Är kanske statens, kommunernas och myndigheternas tilltro till individers och företags ansvarskänsla lite för stor? Den avreglering som pågått sedan 1990-talet lägger över en stor del av ansvaret på ”utförarna”, men det är inte säker att de alltid fångar den bollen. Det skulle funka om det bara fanns ansvarsfulla medborgare och företag. Ju mer ”just-do-it”-mentaliteten sprids, desto tristare samhälle får vi, med behov av ökad kontroll och ökad belastning på rättssystemet.
Barnbarnet Greta, 9 år, ville veta hur vägen bara kunde kollapsa så där, vid E6:an i Stenungsund.
På en bondgård I Rissa grävde de ur en ganska stor rektangel och schaktmassorna dumpades en bit bort, vid strandkanten. Det räckte för att kvickleran skulle komma i rörelse och till sist drog den med sig ett stort område, med flera hus. Det berodde i sin tur på, förklaras det i filmen, att kvickleran blivit instabil, eftersom saltet, som annars stabiliserar den, hade lakats ur.
I boken Sömngåtan, som jag upptäckte i somras, får jag veta att det är OK, ja till och med mycket bra, att sova åtta timmar. Den är skriven av den brittiska författaren Matthew Walker, som nu är verksam i USA och den sammanfattar mycket av vad vi vet idag om hur och varför vi sover.
