Jag har följt några radio- och TV-program genom åren. Paradexemplet är förstås På spåret, som jag alltid brukade se tillsammans med redaktör’n (min sambo) medan han levde. Han ansåg alltid att vi vann mot de tävlande. Jag hävdade att även om vi kanske var och nosade i rätt region, innebar det inte att vi hade rätt om resmålet.
År 2009 blev det kris i tittandet, då Kristian Luuk blev programledare. Vi hade svårt för hans högljudda programledarstil, men sa att vi får stå ut med honom, för programmet är ju bra. Jag har fortsatt att att titta; om jag har en ledig fredagskväll blir det På spåret.
Ett annat stående inslag i mina medievanor är Spanarna i P1. Det kan vara lite ojämnt, men det innehåller i regel några intressanta reflektioner om vår samtid och framtid.
Några favoritspanare, Niklas Källner, Sissela Kyle och Calle Norlén
MEN, sedan den mångåriga programledaren Ingvar Storm slutade, har det varit alternerande programledare och då dyker Kristian Luuk också upp ibland. Han har en dominerande och självupptagen programledarstil som gör programmet svårlyssnat. Han föregriper spanarnas spaningar, han pratar för mycket om sig själv och tar upp för mycket programtid. Det kanske är önsketänkande, men nog verkar de olika spanarna lite irriterade på honom? I fredagens sändning ställde han frågor som fick Sissela Kyle att säga till honom att lägga av. Mycket uppfriskande.
Jag skulle kunna rada upp oändligt många exempel på klumpiga Luuk-inlägg, men mitt hopp står till de massmedier som brukar blåsa upp minsta meningsutbyte till krisrubriker. När kommer Expressenlöpsedeln Sissela Kyle i storbråk med Luuk?
Jag letade efter en bok, men hittade i stället en kartong med almanackor. Den där sorten med olika tillval utöver själva kalendern: anteckningspapper, telefonbok, karta, registerflikar och annat.
Anteckningarna är oftast odaterade och verkar vara från möten och föredrag eller sånt som jag råkade snappa upp när jag tjuvlyssnade på samtal på bussar och tunnelbana. Idag antecknar jag i mobilen i stället. Det blir mer lättläst så. Den här anteckningen, till exempel, är både odaterad och svårläst. Jag ser ju vad det står, men det är tveksamt om någon annan gör det.
DE hade ju inget emot varandra. Det var storpolitiken som hade bestämt att de skulle vara där de var. De ville ha julefrid. En löjtnant Albert Wynn från Royal Field Artillery skrev hem om en match mot ett tyskt lag av ”preussare och hannovrare” som spelades i ingenmanslandet nära Ypres. Det spelades fler matcher på olika platser, som finns dokumenterade i brev från dem som deltog och i olika regementshistoriker.
Uppdatering: I sin kommentar påminner Margaretha om att händelserna också behandlats i boken Silent Night, The Remarkable Christmas Truce of 1914.
Temat är dock lika aktuellt varje år och i år kunde man till och med se en teaterföreställning om det plågsamma. Teater Konträr har satt upp en enaktare, ”Tomten är död”, där man noga gick igenom alla julens faser och fasor.
Första frågan: ”Var är killarna? Har pojkarna ett eget Luciatåg?” Jag hade faktiskt inte tänkt på att den tidens Luciatåg, i mina hemtrakter, för det mesta var helt enkönade. Jag kan inte minnas en enda stjärngosse. Så jag sa som det var, att det nog inte var några pojkar i Luciatågen då. Båda barnen blev storögt indignerade: ”Vad ORÄTTVIST!”
Jag har provsjungit och det stämmer förvånansvärt bra, hur galet det än ser ut.
Visserligen är det Finlands självständighetsdag idag, väl värt att fira, men för mig är det framförallt en viktig födelsedag.
Vi diskuterade mycket. Det kunde börja över morgontidningarna (han prenumererade på många tidningar, svenska och utländska) och ofta hade vi lite olika infallsvinklar.
På Katarina kyrkogårds södra del ligger ett litet gult hus. Det är benhuset som byggdes i början på 1700-talet och fungerade som benhus när gravar grävdes upp och ben påträffades som skulle förvaras innan de begravdes igen.
Först trodde jag det var färska levande blommor. Sedan tänkte jag att de måste ju ha konserverat dem på något sätt. Kanske doppat i sockerlag? Gelatin? Sprayat med fernissa?
Sedan läste jag katalogen och insåg att alla dessa blommor är skapade av små, små pärlor!
Detta dyker upp på nätet ibland och är ju lite kul. Men det är en sanning med modifikation. Även kronofogden ger upp till sist. Dessvärre…
För några år sedan hyrde jag ut stugan i södra Dalarna, där farfar och farmor bodde en gång och som jag har tagit över. Det gick inte så bra med uthyrandet.
Vän av ordning undrar förstås hur det är möjligt att skuldsätta sig på det här sättet, ofta med nya lån från samma utlånare, trots tidigare obetalda skulder. Den här sortens annonser dyker upp alltsomoftast om lån utan ”onödiga frågor”. Jag har inga förslag på vad som kan göras åt detta, men tror att det finns ett jobb att göra här, för någon myndighet. Finansinspektionen?
