Några månader innan farbror Erland dog 1990, hälsade jag på hos honom och Valborg. Vi satt i köket och pratade om ditt och datt när trädgården kom på tal. Erland sa att det är med trädgårdar som med människor: ”De växer, utvecklas, ändras och måste också kunna få dö.” Jag invände att till skillnad från människor går det ju att ge en trädgård evigt liv.
Erland sa att man inte ska sätta in livsuppehållande åtgärder, om man inte har tid och ork. Trädgården ska vara ett nöje, inte en börda. ”Om bara fjärilar och bin får sitt, är det vackert med en trädgård som långsamt återgår till ett naturligt tillstånd.” Det var nog hans sätt att säga till Valborg (och kanske till mig), att den fantastiska trädgård som han hade skapat inte skulle vara ett dåligt samvete för oss.
Valborg bodde kvar några år till, men när det blev för tungt och ensamt flyttade hon till ett serviceboende. Martin och jag köpte Karlshem 1994, som fritidshus. Erlands ord om trädgården var trösterika, för det är svårt att sköta en trädgård på fritid och distans. Dessutom fanns det annat att ta itu med. Vi målade om huset, bytte oljeeldningen mot luft-vatten-värmeväxlare och fixade nytt avloppssystem, på kommunens order.
Martins trädgårdsintresse var visserligen stort, men hade en annan inriktning än Erlands – mer åt farmors håll, med fokus på ätligt. Han tog itu med potatis- och grönsaksland.
Sedan byggde Martin och sonen en brygga, som vilar på en stor stenkista. Efter inspektion godkändes den även av katten Alexander och den (bryggan) har stått pall i 28 år.
Vi byggde bastu – fast där tog vi proffshjälp till själva bastubygget.
Vi fick hjälp av min syster och svåger att först flytta lekstugan som stod i vägen och sedan med altanbygget (i uselt väder) och med mycket annat genom åren – tack Kicki och Gösta!
I ladugården, där farmors ko bodde en gång, finns nu ett litet sovrum. Med en höskulle ovanför och gott om växtlighet runtom är det svalt och skönt, även under de värsta värmeböljorna. Erlands snickarbod, till höger, har blivit bibliotek och gästrum.
Ladan fick också ett nytt tak; det blev plåttak som fungerar fint och bevarar byggnaden.
Farfars lada är alltså numera uppgraderad till gäststuga. Mittdelen kan utvecklas, kanske med kök och dusch. Den gamla höskullen kan bli ett bra sovloft. I alla fall behövs det fönster där i mitten. Det tyckte tydligen Erland också, för när jag plockade bland brädor från hans tid hittade jag bitar till ett fönsterfoder som stämmer med fönstret till hans snickarbod (när man vänder bitarna rätt). Om jag bläddrar vidare i tidslagren hittar jag säkert övriga bitar och kanske också ett par fönster.
Trädgården lever vidare på sitt sätt. Mycket av det som Erland skapade skulle ha behövt kontinuerlig omsorg och det har inte varit möjligt. Men jag har som sagt planer på att ta mig an perennrabatten så att den återfår lite av sin forna glans.
börjar och jag anar att även denna sommar kommer att ta slut. Alltså borde jag avsluta sommarföljetongen. Jag har läst om en författare som hade svårt att få till ett slut på sin bok. Han löste det genom att skicka ut alla romankaraktärerna på havet i en båt, som han sedan lät förlisa. Förlaget tyckte att det var en usel idé. Så det ska jag inte göra. Men tror att jag behöver fyra, fem avsnitt till för att ro detta i hamn.
Hon var en duktig sömmerska och gillade att sy. Han brukade koppla av från jobbet på snickarverkstaden med att göra modeller. Små, fina, exakta kopior av kyrkor, stationshus eller andra byggnader som han gillade.
Båda kastade lystna blickar på ladan (som ju egentligen är berättelsens huvudperson, även om det kanske inte riktigt framgått). I bostadshuset fanns det kök, två sovrum och ett vardagsrum, för farmor, Erland och Valborg. Inte så mycket plats för hobbyverksamheter. Det skulle dock gå att inreda en del av ladan för att få ett rum till, men till vad? Systuga, tyckte Valborg. Snickarbod, tyckte Erland.
När hon ville stå upp och äta räckte jag inte till. Farmor tog över. Jag gick i stället promenader i trädgården med Miranda och förevisade henne för grannbarnen.
Den kalla vintern 1942 infördes textilransonering.
Jag letar förgäves efter en bild på min pappa på verkstaden. Eller på pappa i blåställ. Det finns ingen, vad jag kan se. När jag söker på blåställ på nätet får jag bara upp diverse museibilder.
När farfar byggde ladan tog han ner några träd och bröt upp stubbarna, som hamnade i en hög vid sidan om. De kom väl till pass när veden tog slut ett år, men de var sega och svårhuggna. Farfar, som annars var en ganska förnöjsam person, skrev en klagovisa:
Så här ser det ut idag. Verkstaden är riven, många träd har tillkommit där den stod, till höger i bild. Huset var på farfars tid omringat av potatisland, från vägen ner till sjön.
”På annandagen voro vi till Folkets hus och hörde på Kata Dahlström som höll ett gediget föredrag hufvudsakligen gående ut på att arbetaren bör skaffa sig bildning och söka dana sin karaktär för att med framgång kunna framföra kampen för sina medborgerliga och mänskliga rättigheter. För att kunna få någon tid att skaffa sig denna bildning och kunskap borde arbetstiden afkortas till 8 timmar hvadan alltså normalarbetsdagen vore vårt första mål; vårt andra mål vore gemensam bottenskola för såväl fattigmans som rikemans barn, hvilken skola dock borde höjas öfver nuvarande folkskolas plan till elementarläroverkens.”
Det finns ett beslut om utskänkningstillstånd från 1918 för C. E. Englund, för ”kokadt kaffe samt andra tillagade alkoholfria drycker”. Jag har ingen aning om varför, men en förklaring skulle kunna vara att de olika föreningarna som ibland samlades i Karlshem naturligtvis måste ha kaffe och det hade farmor och farfar inte råd att bjuda på. Men om man ska ta betalt för kaffe ”eller andra tillagade drycker” måste man sannolikt ha tillstånd.
