Farmor blev kvar i Karlshem, fram till sin död 1961. På somrarna hängde vi ofta där. Pappa återvände gärna till sitt barndomshem och för oss barn var det en bra utgångspunkt för diverse äventyr. En minnesvärd sommar är den med Miranda, en älgkalv som pappa och Erland räddade ur sjön. Jag har skrivit om Miranda tidigare, men här är några nya bilder som jag hittat i gömmorna.
Här har Miranda just fiskats upp ur sjön.
Vi bekantade oss lite försiktigt med varandra och jag fick förtroendet att mata Miranda med nappflaska, en teknik som jag förfinade med tiden.
Hon växte snabbt och verkade trivas bra i farmors stora trädgård. 
När hon ville stå upp och äta räckte jag inte till. Farmor tog över. Jag gick i stället promenader i trädgården med Miranda och förevisade henne för grannbarnen.
Så småningom visade det sig dock att Miranda var en kille. Han växte snabbt under sommaren och han behövde ett nytt hem inför vintern. Mycket sorgligt, men jag vill gärna tro att han fick det bra. Hur det gick till och var han sedan hamnade har jag skrivit om här.
Det här är min favoritbild på Miranda och mig, när vi hittat en lugn vrå i en trädrik del av tomten. Hon/han följde mig snällt när jag höll i det där snöret, eller var det möjligen så att det var jag som snällt följde med … Det syns ju att vi gillar varandra, tycker jag.
Den kalla vintern 1942 infördes textilransonering.
Jag letar förgäves efter en bild på min pappa på verkstaden. Eller på pappa i blåställ. Det finns ingen, vad jag kan se. När jag söker på blåställ på nätet får jag bara upp diverse museibilder.
När farfar byggde ladan tog han ner några träd och bröt upp stubbarna, som hamnade i en hög vid sidan om. De kom väl till pass när veden tog slut ett år, men de var sega och svårhuggna. Farfar, som annars var en ganska förnöjsam person, skrev en klagovisa:
Så här ser det ut idag. Verkstaden är riven, många träd har tillkommit där den stod, till höger i bild. Huset var på farfars tid omringat av potatisland, från vägen ner till sjön.
”På annandagen voro vi till Folkets hus och hörde på Kata Dahlström som höll ett gediget föredrag hufvudsakligen gående ut på att arbetaren bör skaffa sig bildning och söka dana sin karaktär för att med framgång kunna framföra kampen för sina medborgerliga och mänskliga rättigheter. För att kunna få någon tid att skaffa sig denna bildning och kunskap borde arbetstiden afkortas till 8 timmar hvadan alltså normalarbetsdagen vore vårt första mål; vårt andra mål vore gemensam bottenskola för såväl fattigmans som rikemans barn, hvilken skola dock borde höjas öfver nuvarande folkskolas plan till elementarläroverkens.”
Det finns ett beslut om utskänkningstillstånd från 1918 för C. E. Englund, för ”kokadt kaffe samt andra tillagade alkoholfria drycker”. Jag har ingen aning om varför, men en förklaring skulle kunna vara att de olika föreningarna som ibland samlades i Karlshem naturligtvis måste ha kaffe och det hade farmor och farfar inte råd att bjuda på. Men om man ska ta betalt för kaffe ”eller andra tillagade drycker” måste man sannolikt ha tillstånd.
Det finns en hel del teorier om hur dass ska vara beskaffade. Till exempel Chic Sales fina lilla bok Specialisten. Han går igenom allt man behöver veta om dassens konstruktion, funktion och inredning. Det dass som farfar byggde en gång klarar utan vidare en expertgranskning.
avråder från. Men på farfars dass är fönstret så fiffigt placerat att det inte går att kika in, såvida men inte plockar fram en stege, men det gör man ju inte.
Det problemet löste farfar med en fiffig järnpinne, en manöver-ten, som man hakar fast i en ögla i dörren så att man kan dra igen dörren om det skulle behövas.
Nåväl, den gamla ladugården stygga
Men backen den såg ynklig ut
Ja just då uppå Villahed
Men småningom jag tröttnar på
I modellboden jobbade han med modeller i trä för gjutformar till allt som behövdes för brukets järnframställning.
Jag sade upp min plats en dag
”Rekommenderande mig i den ärade allmänhetens benägna hågkomst …” He had a way with words, min farfar.
Den här snyggingen är min farmor Matilda. Hon föddes 1879 och träffade farfar när var hon tonåring. De gifte sig när hon var 19 år.
Bonden som ägde fastigheten, där en bit av den gamla ladan stod, föreslog att farfar skulle köpa till lite mark, så det gjorde han. Men en liten remsa ville bonden behålla som passage ner till en plats vid sjön, på ett ställe där det är lätt att komma åt att tvätta.
