Nej, det nya året är aldrig ett oskrivet blad. Det är en fortsättning på det förra och och förrförra. Spår bakåt som vi kanske inte har en aning om varifrån de kommer och händelser i samtiden som vi vet om, men ännu inte förstått den fulla innebörden av.
Så det är bara att kämpa på, kanske bidra något lite med det man kan, till att det ska bli ett så bra år som möjligt. Ett gott 2024!
Ännu en fridfull jul i julkortsmiljö att sortera in bland trevliga minnen. Nytt för i år var att de tonåriga barnbarnen lade ifrån sig sina mobiler, umgicks med varandra, oss äldre och lekte med småkusinerna. Man kan bli tårögd för mindre.
Månen bidrar med stämningsbelysning. 
Snön ligger vit på fur och gran. Allt avlöpte på bästa sätt, till och med en liten avåkning några meter från huset.
Om det töar och sedan fryser på blir det glashalt. Om det sedan kommer snö ovanpå isen blir det liksom ännu halare. Min assistansförsäkring omfattar tre missöden per år. Då har jag två chanser kvar under årets återstående 2,5 dagar. Det ska nog gå bra!
Trevliga mellandagar tillönskas alla!
Ibland tänker jag på julen 1914. På julafton la de stridande soldaterna från Tyskland, Frankrike och Storbritannien ner vapnen, kravlade upp ur skyttegravarna, sjöng psalmer, bytte julklappar och spelade fotboll.
DE hade ju inget emot varandra. Det var storpolitiken som hade bestämt att de skulle vara där de var. De ville ha julefrid. En löjtnant Albert Wynn från Royal Field Artillery skrev hem om en match mot ett tyskt lag av ”preussare och hannovrare” som spelades i ingenmanslandet nära Ypres. Det spelades fler matcher på olika platser, som finns dokumenterade i brev från dem som deltog och i olika regementshistoriker.
Officerarna var missnöjda och försökte stoppa matcherna. De beordrade mannarna att sluta upp med pajasfasonerna och fortsätta strida. Om man söker på ”Julfreden 1914” hittar man en hel del dokumentation om detta.
Uppdatering: I sin kommentar påminner Margaretha om att händelserna också behandlats i boken Silent Night, The Remarkable Christmas Truce of 1914.
Den är skriven av Stanley Weintraub och översatt till svenska av Margareta Eklöf. Händelsen finns också i filmform i ”En dag utan krig” (på franska Joyeux Noël), med manus och regi av Christian Carion från 2005 .
Jag önskar att det kommer många fler, gärna populär-kulturella skildringar, av soldaternas val att fira jul 1914. Nästa år är det 110 år sedan.
Jag önskar alla en fridfull jul och önskar att det också kunde bli lite fredligare i världen!
För tre år sedan skrev jag ett inlägg om julfirandet under pandemin, med rubriken Stoppa plågsamma julförsök. I kommentarerna diskuterades om det inte egentligen från början hette ”Stoppa plågsamma julbesök” och att vår påhittiga mamma gjort sin egen version.
När jag letade efter det eventuella ursprunget hittade jag bara ett citat från Grönköpings veckoblad, från 2015, vilket är många år efter vår mammas död (kanske är det veckobladet som parafraserar mamma?): ”Fru Lydia Gårdberg, som för några år sedan vann Veckobladets tävling om den mest stressade julen, har fått nog och bildat organisationen ’Stoppa plågsamma julbesök'”.
Temat är dock lika aktuellt varje år och i år kunde man till och med se en teaterföreställning om det plågsamma. Teater Konträr har satt upp en enaktare, ”Tomten är död”, där man noga gick igenom alla julens faser och fasor.
Julklappsångesten (den här blir nog bra – blir den nog, eller …) Julgrötsrimmandets maktspel (men det rimmar ju inte ens …), matpaniken (med överambitiös mormor), granvåndan (vad FUL den är!), presentbesvikelserna (eh… tack, vad… fint).
Den bästa scenen var den om julgrötsrimmandet, med en storvulen mästare på rim, som satte övriga familjemedlemmar på plats. Rimmandet är ingen lek och nåde den som inte tar det på allvar!
Mycket välspelat och där kanske jag kände mig lite, lite träffad, när det gäller rimmen.
Efter teaterns drift med rimfurirer kommer jag inte att skriva till elbolaget och klaga på deras usla julvers, som jag fick idag. Men jag avreagerar mig här. Julverser får gärna vara lite töntiga, men det finns en gräns! Elbolagets vers är knagglig och orytmisk, vilket kan få passera. Men om man vill skapa stämning med gammaldags verbformer, då ska man banne mig använda dem rätt! Det gör ont i grammatiknerven när jag ser ”du el få” och liknande låtsas-arkaiska formuleringar. Tveksamt om min version till höger är bättre, men rytmen är kanske lite mer lättläst och verbformerna är i alla fall rätt. 
Egentligen borde fjärde raden skrivas om (eller hela eposet!), men nu ger jag upp. Och jag lovar att inte ge mig på familjens julklappsrim och grötrim på det här sättet!
Jag visade ett gammalt Lucia-foto för barnbarnen, pojke 6 och flicka 9 år gamla. Det är taget i IOGT-lokalen i min hemort, troligen sent 50-tal. Här provgår vi innan publiken släpps in för kaffe och Luciasång. När IOGT-gänget var avklarat blev det en ny omgång i en välbesökt kyrka. Kortet är ganska suddigt och vem som är vem går jag inte in på. Barnbarnen var i full fart med att förbereda sig för olika Lucia-relaterade evenemang och tittade på fotot med kännarblick.
Första frågan: ”Var är killarna? Har pojkarna ett eget Luciatåg?” Jag hade faktiskt inte tänkt på att den tidens Luciatåg, i mina hemtrakter, för det mesta var helt enkönade. Jag kan inte minnas en enda stjärngosse. Så jag sa som det var, att det nog inte var några pojkar i Luciatågen då. Båda barnen blev storögt indignerade: ”Vad ORÄTTVIST!”
Andra frågan: ”Varför är ni så få?” Jag berättade att det bara var så, några stycken utsågs att gå i Luciatåget. Återigen utbrast de: Vad ORÄTTVIST!”
Nioåringen, som har sinne för detaljer, undrade varför några hade kortärmade Lucialinnen. Och då mindes jag! Det var både enklare och billigare att drapera ett lakan med säkerhetsnålar och kanske lite tråcklande, än att sy eller köpa ett lucialinne. Men att få till ärmar på en sådan kreation är svårt, för att inte säga omöjligt. Barnbarnen blev storögda igen: ”VA! LAKAN!?”
Om man skulle råka ha engelsktalande Luciafirare i sin närhet kan man underlätta för dem att sjunga med i Luciasången (den traditionella versionen med ”gård och stuva”), med hjälp av den här fonetiska vägledningen.
Jag har provsjungit och det stämmer förvånansvärt bra, hur galet det än ser ut.
Trevlig Luciakväll!
Visserligen är det Finlands självständighetsdag idag, väl värt att fira, men för mig är det framförallt en viktig födelsedag.
Martin, som jag levde tillsammans med i trettio år, dog för mer än sex år sedan. Ändå för vi en ständig dialog, som vi gjorde medan han levde. Han var kunnig, påläst och med sina olika jobb, som förlags- och tidningsredaktör höll han sig informerad om – ja, om så gott som allt.
I dag skulle han ha fyllt 75 år.
Vi diskuterade mycket. Det kunde börja över morgontidningarna (han prenumererade på många tidningar, svenska och utländska) och ofta hade vi lite olika infallsvinklar.
Sen funderade jag under dagen och insåg att det nog låg en del i det han sagt. Så på eftermiddagen kunde jag säga: ”Men du har ju rätt i att … ” och fortsätta att utveckla hans resonemang. Vid det laget hände det ofta att han tagit till sig min ståndpunkt under dagen och så fortsatte vi att diskutera. Tråkigt blev det aldrig och jag saknar honom mycket.
Bilden är från en resa till Jylland.
På Katarina kyrkogårds södra del ligger ett litet gult hus. Det är benhuset som byggdes i början på 1700-talet och fungerade som benhus när gravar grävdes upp och ben påträffades som skulle förvaras innan de begravdes igen.
Benhuset stod oanvänt från 1870 till en bit in på 1900-talet då det blev redskapsbod för kyrkogårdsarbetarna. Sedan några år är det ett spännande litet kulturhus med teater och utställningar. Det är alltid värt att kolla vad som är på gång.
Det gjorde jag för ett tag sedan – bilden från kyrkogården är tagen innan vintern överföll oss. Inne i Benhuset och möttes jag av en färgexplosion. Det var ganska mörkt och svårfotograferat därinne, men jag lyckades i alla fall fånga några blomsterfång.
Först trodde jag det var färska levande blommor. Sedan tänkte jag att de måste ju ha konserverat dem på något sätt. Kanske doppat i sockerlag? Gelatin? Sprayat med fernissa?
Sedan läste jag katalogen och insåg att alla dessa blommor är skapade av små, små pärlor!
Utställaren är samlaren Ragnar Levi, som samlat pärlblommor från olika delar av Europa.
Om man vill veta mer finns den vackra boken Blomma för alltid.
De användes förr som utsmyckning av gravar, men kom i onåd under något mer puritanskt skede. Jag vet inte så mycket om det, mer än att kyrkogårdarna rensades från detta ”krimskrams” och att pärlblommorna nu är ett ganska exklusivt och sällsynt hantverk. Synd. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig sådana här blommor på gravarna där mina närmaste finns.
Detta dyker upp på nätet ibland och är ju lite kul. Men det är en sanning med modifikation. Även kronofogden ger upp till sist. Dessvärre…
För några år sedan hyrde jag ut stugan i södra Dalarna, där farfar och farmor bodde en gång och som jag har tagit över. Det gick inte så bra med uthyrandet.
När hyresgästen slutade betala hyran efter ett tag skickade jag påminnelser och hörde av mig på olika sätt, utan resultat.
Till sist sa jag att nu får nog Kronofogden ta hand om detta. Då fick jag ett sms att han skulle flytta ut vid månadsskiftet. Jag fick inte veta något om vart flytten skulle gå, eller om han tänkt sig någon slags avbetalningsplan på sina skulder. Så jag vände mig till Kronofogden, som lovade ta hand om det hela. Det visade sig att det fanns ganska många andra som också ville ha pengar av min tidigare hyresgäst.
När man har ett krav via Kronfogden får man ta del av hela skuldbilden och det var dyster läsning. Så här såg listan ut på dem som så att säga stod före mig i kravkön.
Det var på våren 2021. Sedan dess har listan blivit längre. Mycket längre. 
Vän av ordning undrar förstås hur det är möjligt att skuldsätta sig på det här sättet, ofta med nya lån från samma utlånare, trots tidigare obetalda skulder. Den här sortens annonser dyker upp alltsomoftast om lån utan ”onödiga frågor”. Jag har inga förslag på vad som kan göras åt detta, men tror att det finns ett jobb att göra här, för någon myndighet. Finansinspektionen?
När det gäller min fordran har Kronofogden släppt det förflutna och meddelat att det inte är någon idé att försöka få tillbaka pengarna. Det finns inga utmätningsbara tillgångar. Så jag får väl släppa det jag också och se det hela som en dyrköpt lärdom.
Jahapp, dags igen. Jag är nyvaccinerad mot Covid, men eftersom jag brukar reagera kraftigt på olika vaccin ville jag inte ta influensasprutan samtidigt:”Jag kommer tillbaka om några dagar, när reaktionen på covid-sprutan lagt sig.”
Men det gjorde jag inte, för influensan (är det nog) hann emellan och nu har jag varit däckad i hög feber, halsont och hosta ett par dagar. Då är det bara att leta upp lindring i medicinskåpet och tröst i bokhyllan och ställa in diverse trevligheter de närmaste dagarna.
Om bara halsontet försvinner kan det vara rätt mysigt att vänta ut en influensa.
Feber har jag inte något emot. Jag får lätt hög feber och då känns det att kroppen jobbar hårt på att bränna bort de där inkräktarna, vilka de än är, bakterier eller virusar. 
Tur att jag har lite böcker att välja bland. Jag vill ha verklighetsflykt och då är Hjalmar Bergman en bra idé. Hans samlade verk står där i bokhyllan, högst upp i mitten. Jag har läst många av dem tidigare, men jag gillar att läsa om böcker. Man får alltid syn på något nytt. Dessutom läser man liksom om sig själv, eller möter den man var förra gången man läste boken. Trettio – fyrtio år senare drar man ofta andra slutsatser och hejar på andra personer än ens yngre jag gjorde. Så nu blir det läsmys några dagar framöver! Men tyck gärna synd om mig i alla fall, eller som den danske författaren Piet Hein har uttryckt det:
Jeg er så forkølet, forpint og besværet,
og det er så synd og så trist,
og jeg er så syg, som ingen har været –
siden jeg var det sidst.
Uppdatering 16 november.
Eftersom det kan bli lite långtråkigt när man inte får träffa folk, roar jag mig med vad jag har. Till exempel ett covid-test, som jag hittade när jag egentligen letade efter halstabletter.
Och ser man på! Covid-positiv för första gången. Det är väl på tiden, kan jag tycka och det verkar bli lindrigt, tack vare vaccin, nyligen. Då får jag kanske planera för att hålla mig hemma ytterligare några dagar och fortsätta att ställa in trevligheter.
Syndast att missa är nog Lilla Akademiens konsert på lördag i den fina konsertlokalen på Norrtullsgatan.
Konstnärer och författare på 1600-talet såg berg, och kanske särskilt Alperna, som fula, störande moment som förstörde den naturliga harmonin. Thomas Burnet skrev på 1600-talet om hur jorden kommit till och han verkar anse att bergen skapats av gud när han var på extra dåligt humör. Dessutom hindrade alperna framkomligheten och sågs som en onödig och otrevlig barriär. Sen kom romantiken och allt ändrades. 
Här är en målning av Caspar David Friedrich, där de mäktiga bergen tornar upp sig över människorna och kyrkan på slätten. Och under en annan målning av samma konstnär, som i sin tur har inspirerat landskapsarkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz som skapade Skogskyrkogården i södra Stockholm, numera på Unescos världsarvslista. Kom jag att tänka på under allhelgonahelgen.
Caspar David Friedrich: Kulle och plöjd åker
Almhöjden på skogskyrkogården
