Konstnärer och författare på 1600-talet såg berg, och kanske särskilt Alperna, som fula, störande moment som förstörde den naturliga harmonin. Thomas Burnet skrev på 1600-talet om hur jorden kommit till och han verkar anse att bergen skapats av gud när han var på extra dåligt humör. Dessutom hindrade alperna framkomligheten och sågs som en onödig och otrevlig barriär. Sen kom romantiken och allt ändrades. 
Här är en målning av Caspar David Friedrich, där de mäktiga bergen tornar upp sig över människorna och kyrkan på slätten. Och under en annan målning av samma konstnär, som i sin tur har inspirerat landskapsarkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz som skapade Skogskyrkogården i södra Stockholm, numera på Unescos världsarvslista. Kom jag att tänka på under allhelgonahelgen.
Caspar David Friedrich: Kulle och plöjd åker
Almhöjden på skogskyrkogården
Ladorna i förra inlägget låg i min kanskehög med målningar som eventuellt kan bli nåt.
Det passade bra att ta fram och jobba på den när vi testade att sätta in människor i akvareller från våra kanske-högar. I förra inlägget hade jag målat en gubbe på väg in i huset från sin lada. Eller från utedasset?
Njae. Fortfarande rätt ointressant.
Även om det är dystert i världen fortsätter livet som vanligt i våra trakter, en vardag pågår där man kan reta sig på att mjölkförpackningarna blivit ännu krångligare att öppna. Vi pratade om det idag, hur privilegierade vi är som kan reta oss på att mjölkkapsylerna numera sitter fast på ett knäppt sätt som gör att det dräller. Ilandsproblem …
Sedan finns de pigment som inte riktigt är lika bitiga, men som ändå bildar en antydan till kontur. Vi kom fram till att de kan kallas kantnafsare. Men vad ska man ha dem till? Till exempel kan man ha glädje av dem när man målar tunna löv, eller blad som här.
Just do it! Det kan ju vara en bra uppmaning i vissa lägen. Men inte i alla. Den här skärmdumpen från en diskussionstråd på nätet fick jag av en kompis nyligen (tack Ulrika!). Någon oroar sig för byggregler, men får rådet: ”Just do it!” Eller som rådgivaren uttrycker det: ”Bygg och ta det därefter.” Bara gör det. Sen kanske man får en sanktionsavgift, men det är det värt.
Är kanske statens, kommunernas och myndigheternas tilltro till individers och företags ansvarskänsla lite för stor? Den avreglering som pågått sedan 1990-talet lägger över en stor del av ansvaret på ”utförarna”, men det är inte säker att de alltid fångar den bollen. Det skulle funka om det bara fanns ansvarsfulla medborgare och företag. Ju mer ”just-do-it”-mentaliteten sprids, desto tristare samhälle får vi, med behov av ökad kontroll och ökad belastning på rättssystemet.
Barnbarnet Greta, 9 år, ville veta hur vägen bara kunde kollapsa så där, vid E6:an i Stenungsund.
På en bondgård I Rissa grävde de ur en ganska stor rektangel och schaktmassorna dumpades en bit bort, vid strandkanten. Det räckte för att kvickleran skulle komma i rörelse och till sist drog den med sig ett stort område, med flera hus. Det berodde i sin tur på, förklaras det i filmen, att kvickleran blivit instabil, eftersom saltet, som annars stabiliserar den, hade lakats ur.
I boken Sömngåtan, som jag upptäckte i somras, får jag veta att det är OK, ja till och med mycket bra, att sova åtta timmar. Den är skriven av den brittiska författaren Matthew Walker, som nu är verksam i USA och den sammanfattar mycket av vad vi vet idag om hur och varför vi sover.
På den här lantmäterikartan, med Karlshemstomten i mitten, har jag ritat in grannbygget som en röd rektangel. Den turkosblå vattenytan är det fiskevatten som jag har del i. Jag får olika förslag om hur jag ska hantera grannbygget. Några tycker att jag ska bygga båthus vid stranden nedanför gäststugan och arrendera ut gäststuga och fiskevatten. ”Du fiskar ändå inte så ofta!” Andra, mer stridslystna personer, föreslår en bastuflotte vid den östra tomtgränsen som kan hyras ut till tyska nudister. Njae, helst inte på min tomt!
Alternativt skulle jag bara kunna gilla läget. Mitt liv förändras inte särskilt mycket av det där bygget, utöver grannrelationen. Jag tänker att Karlshem har så många andra dimensioner för mig, lager på lager av minnen. Den här lilla lekstugan till exempel. Den var från början en stor trälåda, som jag fraktade hem mitt bohag i, efter att jag hade bott och arbetat i Östafrika några år. När min pappa såg den sa han: ”Titta, en lekstuga!” Och så kompletterade han med tak, dörr, fönster och liten veranda åt mina småttingar. Lekstugan fick maka på sig lite när vi byggde bastun. Här återinvigs den på sin nya plats, drygt trettio år senare, med en ny generation småttingar.
Och alla dessa spår från tidigare generationer, kanske särskilt farfar. De här grindarna gjorde han en gång, med egen design, så elegant och intrikat.
I hallen inne i stugan finns samma fina konstruktion som grindarna, men på snedden, vilket måste vara ännu svårare.
