Gustav Vasa och jag

Postat den 1 mars, 2024 av Karin

Jag letar efter skidor som jag kan använda där jag brukade åka skidor förr i tiden. Först åkte jag över ett stort fält, sedan in i skogen, uppför en massa backar och sedan kom belöningen i form av långa utförslöpor och några passager som var som minislalombackar.

Här åkte jag ofta. Berget som jag kämpade uppför ligger till vänster utanför bilden.

För att klara den varierande terrängen hade jag träskidor som var lite bredare än dagens långfärdsskidor, men inte så breda som slalomskidor. Sådana här. Det fiffiga är att man kunde använda olika fästpunkter. 

Fästet framtill användes på slät mark och i uppförsbackar. Den bakre, lägre fästpunkten kopplade man fast pjäxan i när det gick utför. Mycket smidigt! När jag nu letar efter sådana skidor inser jag att de bara finns på museer numera. Så dumt! De var otroligt användbara och under några år använde sådana när jag jobbade som färdledare i Kitzbühel. Det gick utmärkt att ta sig utför Hahnenkamm med dem.

För att det ska funka måste jag förstås också ha ett par rejäla läderpjäxor, vilket jag hade.

Sådana kanske det går att hitta idag, men kanske inte riktigt det här bekväma stuket.  Dessa två finns i slalomanläggningen vid Kungsberget och går inte att hyra eller köpa. De ställs ut i som stämningsskapande nostalgiföremål.

När jag ser dagens slalomåkare som mödosamt klampar fram i jättelika slalompjäxor, tänker jag att de gamla slalompjäxorna nog kommer tillbaka, för dem kunde man ju till och med ha på sig på after ski.

Lite dimmigt i Kungsberget idag, men snön går bra att åka på. Visst funkar moderna slalompjäxor när man väl tagit liften opp och bara ska åka utför i slalombacken.

Men skulle man vilja ge sig ut i terrängen på tvären, så att säga, då skulle det vara skönt att kunna lossa bakre fästet och få lite långfärdskänsla. Jag har finkammat nätet efter mina skidor, men hittar bara museiföremål. Om någon har sådana skidor liggande i boden eller på vinden är jag spekulant!

Publicerat i Okategoriserade | 18 kommentarer

Never ending story

Postat den 22 februari, 2024 av Karin

När man går av tunnelbanan vid Slussen och ska upp till Mosebacke är det en mycket stor höjdskillnad. Förr kunde man gå ut på Slussplan och ta Katarinahissen hela vägen upp. Så här såg det ut på den tiden vid Slussen, sett från Katarinahissen.

En välfungerande knutpunkt för trafiken, där man kunde komma från alla håll till alla håll. Slitet och nedgånget på grund av eftersatt underhåll, men helt och hållet reparabelt.

Möjligheten att ta Katarinahissen upphörde för ungefär tolv år sedan. Sedan kunde man under några år smita in i restaurang Gondolens hiss och smyga upp till bron som leder över till Mosebacke. Sedan stängde Gondolen.

Då skulle man i stället kunna ta rulltrapporna upp till Götgatan och fortsätta därifrån till Mosebacke. Det innebär visserligen att man måste kämpa uppför ytterligare en backe, men man har i alla fall kommit lite mer än halvvägs. Men, just rulltrapporna vid Slussen verkar vara i extra stort behov av reparation. De funkar ofta inte.

I värsta fall är samtliga avstängda och då handlar det om mycket långa och jobbiga trappor som man måste gå uppför. (Det står på skylten att reparationen ska vara klar den 29 februari. Det måste jag kolla. Datumet har redan ändrats några gånger. )

Glädjen var stor för ett par månader sedan, då Slussenprojektet stolt tillkännagav att Katarinahissen fungerar igen. Hurra! Så smidigt att kunna åka upp hela vägen, särskilt om man kämpar med en tung barnvagn i snömodden.

Jag drog en lättnadens suck och tog hissen upp. En gång. Sedan hände något som verkar lite oklart, men resultatet blev i alla fall att hissen är avstängd, tills vidare.

Vi är en tålmodig befolkning och ibland önskar jag mig lite mer franska tag. När slussenprojektet startade var propagandainsatserna intensiva. Vi fick ta del av många tjusiga bilder om hur fint det skulle bli.

Ungefär såhär skulle det se ut idag, enligt slussenprojektets informatörer. Det gör det inte.

Kostnaderna skenar. Bussterminalen i Katarinaberget, för Nackabussarna, hade en budgeten på 1,4 miljarder, men har sedan förra vintern  en ny budget på totalt 5,7 miljarder kronor, mer än fyra gånger så mycket! Dessutom är projektet försenat och lär bli klart ungefär samtidigt som tunnelbanan till Nacka; då kommer behovet av en bussterminal  att vara rätt begränsat.

I går såg det ut så här vid Slussenbygget. Jag tänker, som så ofta: varför är inte alla jättearga hela tiden?

Publicerat i Arkitektur, Debatt, När det skiter sig, Planering, Politik, Slussen | Etiketter , , , | 14 kommentarer

Försämring, förskitligande, skitifiering?

Postat den 12 februari, 2024 av Karin

I USA har  ”Enshittification” utnämnts till årets nyord 1923, av American Dialect Society. Det är svåröversatt. ”Förskitligande” ligger väl närmast till hands. Det myntades av författaren Cory Doctorov för att beskriva hur digitala appar och plattformar försämras vartefter.

Om du inte betalar för det är du inte kund. Du är produkten som säljs.

Först är de bra och drar till sig många användare, sedan ökar mängden annonser, eller kraven på ”uppdateringar” som innebär att du måste lämnar ifrån dig uppgifter, som kan säljas vidare.

I andra fall kan det vara en användaravgift, som till en början är en struntsumma, men som efter ett par år höjs med 25-30 %. Då är man såpass fast att man betalar, om än under protest.

Facebook är kanske det tydligaste exemplet, där algoritmernas styrning och det tilltagande annonsflödet gör tjänsten alltmer ointressant. Men å andra sidan: många kompisar finns där, man får ett och annat användbart tips, vissa grupper är intressanta, så visst, jag fortsätter med Facebook, dock som ganska passiv användare.

Jag har blivit erbjuden allehanda innovativa digitaliserade produkter. När det gamla kylskåpet i stugan på landet pajade, tyckte kylskåpsförsäljaren att jag skulle unna mig ett interaktivt kylskåp som kunde hålla reda på vad jag behövde köpa.

Jag fick just ett meddelande från vår spis. Tydligen undrar den varför vi överhuvudtaget köpte den, när vi beställer hem färdiglagat hela tiden.

Jag sa att jag inte ville ha ett kylskåp som tjatar på mig. Men försäljaren gav sig inte så lätt: ”Du kan till och med starta tvättmaskinen via kylskåpet!”

Tack, men nej tack. Jag vill inte ha kylskåp, spisar, andra vitvaror eller prylar, som lägger sig i mitt liv.

Ett bra exempel på förskitligande är mina nya kökslampor. Tidigare brukade jag byta glödlampor varje gång jag skulle måla, så att jag fick ett starkare, mer dagsljusliknande ljus.

De här nya lamporna ställer jag om med hjälp av en app: mysbelysning eller fullt dagsljus och allt däremellan. Till skillnad från en dimmer kan jag alltså inte bara växla mellan svagare och starkare ljus utan också mellan varmare och kallare. Mycket praktiskt. MEN nyligen dök det upp ett meddelande att jag måste uppdatera lamporna för att kunna använda dem. Uppdatera lampor!? Det innebar att jag måste lämna fler uppgifter om mig själv än jag är riktigt bekväm med. Men å andra sidan: de är så praktiska att jag vill kunna fortsätta att använda dem.

Jag för en lågintensiv kamp mot onödig digitalisering och appifiering. Jag tjatar på parkeringsgaraget om att få en nyckel till dörren, i stället för den app som jag måste använda nu. Om jag tappar bort min mobil eller när den laddar ur kommer jag inte in i garaget.

Jag titta gärna på DVD-filmer i stället för strömmade filmer på nätet. Jag har en CD-samling som täcker en stor del för mina musikbehov, resten får jag via FM-radio. Mina förstärkare och högtalare är inte interaktiva. Min dammsugare är helt ouppkopplad. Min bil har de funktioner jag behöver, utan att jag prenumererar på olika tjänster.

Mitt mål är att kunna klara mig hyfsat även om olika digitala tjänster pajar. Jag har en bra bit kvar, som till exempel betalningsfunktioner av olika slag. Swish, till exempel,  är ju oslagbart smidigt …

Publicerat i Debatt, När det skiter sig, Ord, Planering, Språk | Etiketter , , , | 22 kommentarer

Värt att slåss för; värt att fira

Postat den 6 februari, 2024 av Karin

Idag är det semikolonets dag, en dag värd att uppmärksamma eftersom det är ett användbart, men ibland lite förtalat, skiljetecken. Den 6 februari är inte dess födelsedag,  utan dess populariserares dödsdag. Aldus Manutius var boktryckare i Venedig och levde 1450 –  1515. År 1496 använde han det första semikolonet i tryck. Manutius verkade under en tid då skiljetecken började tas i mer allmänt bruk och han tyckte att det behövdes något ”mellan komma och punkt”.

I boken Komma rätt, komma fel, och komma till punkt beskriver författarna Lynne Truss och Eva Halldinger semikolonet på följande sätt: ”Det kan vara en försynt sambandsskapare, en förväntanshöjare eller en ordningsvakt som vid behov till och med kan rycka ut som kravallpolis.” De är med andra ord semikolonkramare.

Om man går igenom olika språkvårdsråd om semikolon är den vanligaste att det handlar om att binda ihop meningar för att understryka ett samband. Semikolon verkar vara vanligare i det engelska språket, särskilt när man vill gruppera i en längre uppräkning.

Men alla är inte lika förtjusta; man stöter också på rådet att undvika semikolon överhuvudtaget, både i engelsktalande länder och i Sverige. Det tycker jag vore synd.

Kurt Vonnegut har sagt: ”Använd inte semikolon. De är transvestitiska hermafroditer som representerar absolut ingenting.” Det har han fått mycket däng för, av språkintresserade såväl som i HBTQI-kretsar.

Watson diskuterar utöver semikolonets användbarhet också risken att det kan bidra till prestationsångest; i semikolon finns våra språkambitioners brännpunkt, sådant som hör ihop med klass och utbildning. Det är också ett tecken som lätt skapar konflikt. Bland de mer spektakulära incidenterna som skildras i boken finns en duell 1837, mellan två juristprofessorer vid Université de Paris: semikolon eller ej och i så fall var.

Boken är skriven i USA, där semikolon kanske är mer kontroversiellt än här, särskilt bland författare. “Det mest modlösa, femininiserade och ytterst oanvändbara skiljetecken som någonsin uppfunnits” säger James J. Kilpatrick. “Det enda det gör är att visa att du studerat på universitet” säger Kurt Vonnegut. “Fult som en fästing på en hundmage” säger Donald Barthelme.

OK, Semikolon är kanske inte den vanliga bruksprosans främsta skiljetecken. Men det kan skapa stil och rytm, samband och kanske komplexitet. Watson diskuterar olika prosastilar: tydlighet och direkthet kontra en sensibilitet, som också intresserar sig för mångtydighet.

Det låter ju rätt subtilt. Personligen tycker jag helt enkelt att ett semikolon är användbart när ett komma är för svagt och en punkt är för starkt.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Att tolka, Böcker, Debatt, historia, Språk | Etiketter , | 12 kommentarer

Sorgeliga saker hända…

Postat den 30 januari, 2024 av Karin

Jag har skrivit om den gamla alen nere vid sjön några gånger tidigare.

Hon hälsade farfar och hans familj välkomna, när de kom sjövägen till sitt nya hem 1905.

Min farbror, som då var fyra år mindes hur mäktig den var, redan då. Det var han som sedan tog över huset efter farfar och farmor. Alen kallade han alltid  kärleksfullt för ”Den gamla damen”.

Hon lutar sig lite ut över sjön och ser ut som om hon har lust att hoppa i.

Hon har också sträckt en arm in över land, en kraftig gren som det gick att sitta på och dingla med benen. Under några år på 1940-talet fanns det en gunga där. Gungan togs ner med motiveringen: ”Den där grenen kan inte hålla hur länge som helst.”

Alen, med sin kraftigt böjda gren har blivit ett slags signatur för farfarsstugan. Den är gissningsvis en av Sveriges mest fotograferade alar. Sommar …

… som vinter.

Hon har sett nya generationer lära sig simma, sett nya byggnader växa upp, bevittnat växlande fiskelycka, dragkamper och grillkvällar.

På senare år har vi varit försiktiga med att ställa barnvagnar med barn i, under den där långa grenen, även om det är frestande att använda skuggan under den. Det var nog klokt, för idag ser det ut så här. Den gamla damen har tappat sin långa arm. Snömassor i kombination med töväder blev för mycket. Jag brukar sopa av snön när jag är där, men den här gången missade jag att sköta om henne. Förlåt, alen!

Vi ska se till att amputationen blir så välgjord som det bara går. Ett rent fint snitt. Kanske sårsalva på det? Det finns lite olika åsikter om det är en bra idé med sårsalva på träd. Någon som vet?

Publicerat i Livet, När det skiter sig, otur, Trädgård | Etiketter , | 24 kommentarer

Om det blir sillsallad åker jag hem!

Postat den 21 januari, 2024 av Karin

Då och då muttrar jag motsvarigheter till Lasses i Bullerbyn: ”Om det blir sillsallad åker jag hem!” Det kan gälla lite av varje, som att jag faktiskt går i pausen om det är en dålig teaterföreställning, eller att jag inte tvingar mig att äta upp mat som jag misslyckats med.

För ett tag sedan, när min akvarellgrupp diskuterade kommande träffar fick jag anledning att tänka: ”Blir det collage åker jag hem.” Jag har aldrig förstått mig på collage. Jag plockade fram några målningar i våras som skulle slängas, men som kanske kunde räddas med collageteknik. Då lovade jag att rapportera hur det gick. Det blev inget av med det, varken collage eller rapport.

Lite blandade akvareller som kan bli ett collage.

Men strax före jul var det dags för en collage-session och jag påminde mig att det fanns mycket annat att äta på det där annandagskalaset hos moster Jenny, så Lasse kunde stanna kvar.

Jag kunde ju gå dit i alla fall till akvarellgruppen, kanske göra något annat. Titta vad de andra gjorde och bara måla på.

Men när vi väl satte igång med diverse akvareller, tidningar, snören, silkespapper, wellpapp, klister, tygbitar och en massa annat, drogs jag med. Det var oväntat roligt att leta igenom tidningarna och hitta bilder som kunde bli en berättelse. Eller som bara passade ihop i med en akvarell i någon slags komposition. Som den här till exempel:

Tre olika akvareller, två olika tidningsbilder och lite silkespapper. Jag tror att den heter ”Jag lovar, det här är rätt väg.” Rätt knäpp, men kul att göra, tills jag fick för mig att snygga till lite här och där och numera har den återgått till att vara möjligt collagematerial.

Eller den här som också består av tre olika akvareller och två tidningsurklipp.

Titeln är kanske ”Mission accoplished”. Kanske en hemvärnsman som hjälpt till att samla ihop skräp i skogen? Kanske något helt annat…

Collage är ett bra sätt att få igång fantasin. Själva collaget är kanske inte så mycket att spara, men det kan kicka igång idéer och skaparlust.

Publicerat i Att måla, Att tolka, Planering | Etiketter , | 6 kommentarer

Luuk kidnappar Spanarna!

Postat den 14 januari, 2024 av Karin

Jag har följt några radio- och TV-program genom åren. Paradexemplet är förstås På spåret, som jag alltid brukade se tillsammans med redaktör’n (min sambo) medan han levde. Han ansåg alltid att vi vann mot de tävlande. Jag hävdade att även om vi kanske var och nosade i rätt region, innebar det inte att vi hade rätt om resmålet.

År 2009 blev det kris i tittandet, då Kristian Luuk blev programledare. Vi hade svårt för hans högljudda programledarstil, men sa att vi får stå ut med honom, för programmet är ju bra. Jag har fortsatt att att titta; om jag har en ledig fredagskväll blir det På spåret.

Ett annat stående inslag i mina medievanor är Spanarna i P1. Det kan vara lite ojämnt, men det innehåller i regel några intressanta reflektioner om vår samtid och framtid.

Några favoritspanare, Niklas Källner, Sissela Kyle och Calle Norlén

MEN, sedan den mångåriga programledaren Ingvar Storm slutade, har det varit alternerande programledare och då dyker Kristian Luuk också upp ibland. Han har en dominerande och självupptagen programledarstil som gör programmet svårlyssnat. Han föregriper spanarnas spaningar, han pratar för mycket om sig själv och tar upp för mycket programtid. Det kanske är önsketänkande, men nog verkar de olika spanarna lite irriterade på honom? I fredagens sändning ställde han frågor som fick Sissela Kyle att säga till honom att lägga av. Mycket uppfriskande.

Jag skulle kunna rada upp oändligt många exempel på klumpiga Luuk-inlägg, men mitt hopp står till de massmedier som brukar blåsa upp minsta meningsutbyte till krisrubriker. När kommer Expressenlöpsedeln Sissela Kyle i storbråk med Luuk?

Publicerat i Allmänheten varnas, Debatt | Etiketter , | 24 kommentarer

Jag slår vad om att du kör en Volvo!

Postat den 7 januari, 2024 av Karin

Jag letade efter en bok, men hittade i stället en kartong med almanackor. Den där sorten med olika tillval utöver själva kalendern: anteckningspapper, telefonbok, karta, registerflikar och annat.

Mina almanackor är rätt enkla, den sista från 2017, vilket ju är alldeles nyss. Ändå ser den ut att vara från förr i tiden! Där finns till exempel många ”gammaldags” telefonnummer, som inte är till mobiltelefoner.

Anteckningarna är oftast odaterade och verkar vara från möten och föredrag eller sånt som jag råkade snappa upp när jag tjuvlyssnade på samtal på bussar och tunnelbana. Idag antecknar jag i mobilen i stället. Det blir mer lättläst så. Den här anteckningen, till exempel, är både odaterad och svårläst. Jag ser ju vad det står, men det är tveksamt om någon annan gör det.

Jag minns inte sammanhanget, men det kan ha varit en debatt om ekonomisk politik, åsiktskorridorer eller liknande. Överst står ”Preferensaggregation”, ett ord som knappt finns på svenska, men som ändå är lätt att förstå. Jag tolkar det som en samling företeelser/åsikter/aktiviteter som ibland hör ihop, ibland förs ihop. Om man gillar A är man också förtjust i B och C. Eller kanske andra TROR att man gillar B och C om man gillar A. Under står det ”I bet you drive a Volvo, are vegetarian and eat biodynamically grown vegetables too”. Det är ett självupplevt exempel på preferensaggregation.

När jag väntade barn i USA ville jag inte ha kejsarsnitt. Min läkare tyckte att jag var dum i huvudet. Kejsarsnitt ingick ju i den sjukvårdsförsäkring som jag hade. Men mitt första barn föddes naturligt, utan komplikationer, så varför skulle inte det gå den här gången? ”För att det är gratis för dig med kejsarsnitt!” Jag framhärdade och det var då han utbrast: ”Jag slår vad om att du kör en Volvo och äter biodynamiskt odlade grönsaker också!” Jag tyckte det var en ovidkommande kommentar, envisades, fick som jag ville, det gick bra. Barnet i fråga har fyllt femtio år nyligen.

Frågan är om den där sortens hopklumpande av åsikter som egentligen inte hör ihop har blivit mer eller mindre vanligt med alla algoritmer som läser av våra handlingar och synpunkter. Blir vi, med andra ord, mer eller mindre fördomsfulla?

Publicerat i Att tolka, Debatt, Livet, Planering, Politik | Etiketter , , | 13 kommentarer

Ett oskrivet blad?

Postat den 2 januari, 2024 av Karin

Nej, det nya året är aldrig ett oskrivet blad. Det är en fortsättning på det förra och och förrförra. Spår bakåt som vi kanske inte har en aning om varifrån de kommer och händelser i samtiden som vi vet om, men ännu inte förstått den fulla innebörden av.

Så det är bara att kämpa på, kanske bidra något lite med det man kan, till att det ska bli ett så bra år som möjligt. Ett gott 2024!

Publicerat i Livet, Nyår | Etiketter | 7 kommentarer

Mellandagar

Postat den 29 december, 2023 av Karin

Ännu en fridfull jul i julkortsmiljö att sortera in bland trevliga minnen. Nytt för i år var att de tonåriga barnbarnen lade ifrån sig sina mobiler, umgicks med varandra, oss äldre och lekte med småkusinerna. Man kan bli tårögd för mindre.

Månen bidrar med stämningsbelysning.

Snön ligger vit på fur och gran. Allt avlöpte på bästa sätt, till och med en liten avåkning några meter från huset.

Om det töar och sedan fryser på blir det glashalt. Om det sedan kommer snö ovanpå isen blir det liksom ännu halare. Min assistansförsäkring omfattar tre missöden per år. Då har jag två chanser kvar under årets återstående 2,5 dagar. Det ska nog gå bra!

Trevliga mellandagar tillönskas alla!

Publicerat i När det skiter sig, Vardagsedge | Etiketter , , | 24 kommentarer