På tunnelbaneperrongen vid Slussen stod en flicka på sju-åtta år och hennes mamma.
– Mamma, är det där en pappersdocka?
– Va? Nej, det där är ett foto av en riktig människa.
– Men hon ser konstig ut.
– Ja, de har väl skurit bort lite i midjan och på låren, tror jag.
– Skurit bort?! Går det?
– Ja, alltså bara på bilden. De har liksom klippt bort lite på sidorna på fotot.
– Jamen, då är det en pappersdocka?
… de kan gå i uppfyllelse. Jag skulle verkligen vilja se en bild från fartkamerorna, har jag sagt ibland. Jag undrar om det är riktiga bilder eller bara bilnumret som registreras på något finurligt digitalt sätt. Och om de alls är igång de där kamerorna. De kanske bara är attrapper.
N
u har jag fått min nyfikenhet stillad: Kamerorna är INTE attrapper, de fungerar utmärkt. På den här bilden kommer jag i god fart på Salaslätten i lånad bil med medvind i ryggen.
Då uppstår nya frågor: Hur kan de veta att det var jag? Bilföraren, inte bilägaren ska betala böterna. I brevet med föreläggandet finns en pedagogisk broschyr som berättar om ”förundersökningen”, som det heter när de kollar upp vem det är som kör. Där står att man gör en matchning mot körkortsregistret, helt enkelt, och vips har man fått fast fortköraren. Jag är ”skäligen misstänkt för hastighetsöverträdelse”.
Men vänta lite, stopp och belägg, nu gick det för fort igen! HUR hittar de mig. Det är ju inte min bil. Jag blir tvungen att ringa och fråga.
– Jo, men du förstår att alla ansikten har sina speciella kännetecken, säger den trevliga damen på ATK-sektionen i Kiruna. Det är bara att kolla lite noga och jämföra med bilderna i körkortsregistret.
– Men det finns väl några miljoner körkort i detta land. Var börjar ni?
– Vi kollar förstås bilägarens familj till att börja med…
Jaha, då var det ju inte så svårt. Det är sonens bil och risken att förväxla mig med honom eller sonhustrun är mycket liten. Så nu funderar jag på om jag ska bli upprörd över detta storebrorssamhälle som ser allt (även att jag stoppar en mandarinklyfta i munnen när jag kör) eller om jag ska tycka att det är bra att man håller efter fartdårarna. Jag körde 96 km på en 90-väg, vilket också krossar en gammal illusion om att man kanske har en ”rabatt” på ungefär 10%. Att 90 egentligen betyder upp till 99.
Därmed har jag ett par nya körregler att hålla mig till: Inte peta näsan när jag kör, för man vill ju inte att det ska vara den sista bilden om det skulle hända något (på passagerarplats går det däremot bra, för den maskeras). Och så är det bäst att hålla de hastigheter som anges.
Men vad menade hon med speciella kännetecken? Har jag väl inte?
I helgen har det tydligen varit kosläpp som dessutom var koordinerat (ursäkta!) i hela landet. Hur det nu går till med klimatskiftningarna från norr till söder. Glada kor från Bengtsbo på bilden till vänster. Vi hade ingen aning om att detta evenemang ägde rum, förrän efteråt, när vi läste om det i Avesta-tidningen. 
Så det blev att plocka fram kort på farmor och hennes kosläpp i stället. Lite oskarpt, men visst ser man hur glad kon är att få komma ut.
Hon hette ”Koa”, tror jag, och bodde i ladugården, som nu är gästrum. Kättingen som hon tjudrades med hänger där fortfarande.
Koa, grisen, hönsen och potatislanden, som sträckte sig över hela tomten, försåg familjen med en stor del av basfödan.
Om man vill leva ett liknande liv idag finns självhushållarkurser att tillgå. Intressanta inblickar i självhushållarens vardag kan man få på bloggen Johan i skogen. Nu är det till exempel rätt tid att plocka björklöven om man vill göra björkte.
VARNING Detta inlägg är inget för känsliga personer, särskilt inte för dem som har musfobi. Eva, t.ex. Don’t look! Kicki – tack för all hjälp, både musassistans och annat!
Ibland kommer det in möss i huset på landet. När vi bodde här en höst för många år sedan var det kanske en mus i veckan, eller så. Jag brukade fånga dem i en liten musbur och sedan körde jag till skogs och släppte ut dem. Bästa fångstplatsen var under diskbänken. Där gick de alltid snällt i fällan. Efter ett tag insåg jag att även möss har sina personligheter och handskas med fångenskap och frihet var och en på sitt sätt. Någon krafsade lite håglöst i hörnen i hopp om att hitta en utgång. Andra bet och slet i gallret.
Ibland var de två samtidigt och då varierade krishanteringen ännu mer. De kunde gräla med varandra, helt upptagna av att klara ut skuldfrågan. Vems korkade idé var det att ge sig in i det här otrevliga stället? Va? Vems!? Ett par höll sig tätt intill varandra och verkade söka igenom buren millimeter för millimeter. Ett annat par satt i varsin vrå, helt uppgivna.
Mössen går in till vänster. Sedan hoppar de 
upp på den lilla metallplattan i mitten som viker ner sig, eftersom musen väger mer än tyngden som håller den uppe. Då är de fast i det större av de två ”rummen”. När de ätit upp lockbetet börjar de se sig om efter utgången, som är till höger. Men den går bara att öppna utifrån…
När jag öppnar buren för att släppa dem fria väljer de också olika strategier. De försiktiga frågar sig: Vad är nu detta? Något ännu värre? De nosar och testar innan de vågar pila iväg. Andra springer rakt ut i friheten snabbare än blixten. En mus kommer jag aldrig att glömma. Det var en gråsprängd, lite knubbig typ, som inte ville ge sig av. När jag öppnade buren sprang han en liten lov, men skyndade sig tillbaka in i igen. Friheten var för skrämmande! Jag blev tvungen att skaka ut honom ur buren, stackarn.
Trots alla tätningar och mushinder, som jag satt upp, tar de sig in ibland, särskilt på senhösten och tidiga vintern. Så här års brukar de hålla sig utomhus. Utom i går. Plötsligt hittar Kicki en liten figur i buren som stått oanvänd i många månader i hallen. Lite brunare och slankare än vanligt, stora öron och mörk svans.
Hon (musen) var rätt nyfiken och nosade omkring, men verkade inte gilla att åka bil Då blev hon nervös. När vi öppnade buren tvekade hon ett ögonblick innan det bar iväg i snabba skutt in i skogen. Ja, skutt. Någon vanlig husmus kan det inte ha varit.
Näbbmöss känner jag igen på lukten. Och på nosen förstås. Hasselmöss går väl inte norr om Dalälven? Sorkar är väl större och håller sig utomhus? Jag sorterar med tvekan in bilden med etiketten ”möjlig skogsmus”. Någon som vet?
Fick ett mejltips från Ina om ett par nya tidningar som just kommit ut, en för flickor som heter Emma och en för pojkar som heter Goal Junior. Så här skriver förlaget Egmont:
Emma är en sprallig, kul och aktiverande tidning för flickor i åldern 6-9 år. Den är pysslig 
och
tjejig med fokus på kreativitet och kunskap på ett charmigt och glatt sätt.
GOAL Junior är en cool fotbollstidning för killar i åldern 6 till 10 år. Tidningen presenterar mängder av spännande fakta och bilder om superstjärnorna och deras lag på ett fräckt och explosivt sätt, som garanterat tilltalar yngre fotbollstokiga killar.
Jahaja. Om produkterna åtminstone motsvarade programförklaringen. Det är lägsta tänkbara kvalitet och de har liksom inget innehåll. Den där kreativiteten för tjejer är något slags Cernitmuffins som man ska dekorera med glitter och glasyr. Ett dumt sätt att förstöra dyra material. Någon kunskap hittar jag överhuvudtaget inte. Killtidninen har bilder av Ronaldo, Zlatan, Massi och Torres, spelare som killarna sannolikt redan har hur många bilder på som helst.
På Egmont förlag tycker de inte, när de intervjuas av SVT, att man ska uppfatta tidningarna som specialinriktade. ”Vem som helst är välkommen att läsa våra tidningar”, säger Linda Nehlstedt på Egmont.
Troligen självdör de. Tidningar som enbart ser barn som marknadssegment kan väl knappast bli långlivade. Eller vad säger ni om Emma-akuten som hjälper flickor med råd? Tindra vill ha tips på vad hon kan göra när hon är ensam hemma och har tråkigt.
Emma-akuten svarar med att hon kan väl be sin mamma ”göra en fin eller rolig sminkning” på henne.
Kul Tindra. Då vet du vad du ska göra. Men skulle du tröttna på Emma finns alltid Kamratposten, som brukar ta sina läsare på allvar.
Det där med frågespalter i första numret av en tidning är lite pinsamt tycker jag. Ingen tror väl att det någonstans i vårt land finns en liten tjej som heter Tindra som kom på att hon skulle ta reda på att det snart ska komma ut en tidning som heter Emma.
Och som tänkte: Oj, vad bra, då måste jag skriva till dem och fråga vad jag ska göra när jag är ensam hemma och har tråkigt.
PS. Jag såg just att Ketchupmamman tillämpat Egmonts koncept på läroboksområdet:
I samhällskunskapen får pojkarna lära sig hur en demokrati är uppbyggd och hur man kan påverka samhället man lever i, och flickorna lär sig hur man matchar färgen på valsedeln med klänningen. Eller med strumporna. Det är lite olika beroende på vilket parti man röstar på.
Som medlem i syjuntan (och fd sykunnig) kan jag inte låta bli att intressera mig för det där med fina klänningar.
Kate Middletons Sarah Burton-designade klänning var snygg, men den kostade 2,5 miljoner, så det får det väl bli H&M för henne ett tag framöver. 
En av kommentatorerna sade att klänningen matchar Westminster Abbye. Det var nog tänkt som beröm, men jag hoppas att inte Kate hörde det, för då kanske hon blir ledsen.
Själv har jag inte så mycket erfarenhet på området, men en minnesvärd fest- klänning har jag i alla fall sytt. Det var i min grönaste ungdom då jag av en slump hamnade på nobelfesten. Och vad min första tanke var när jag fick reda på att jag var medbjuden? Inte: ”Vad kul!” Och inte: ”Hmmm, ska jag verkligen gå?” Utan självklart ett panikslaget: ”Hjälp, vad ska jag ha på mig?!”
Eftersom det var ett par månader kvar till evenemanget fanns det dock en lika enkel som självklar lösning. Man letar bara upp en närbelägen ABF-kurs i sömnad och så är saken klar. Det blev enkel sak i duchesse och organza och tack vare kurskamraternas hjälp med inprovningarna blev den riktigt bra. Någonstans finns en liten, liten bild på mig och klänningen när vi gör entré i stadshuset, men var?
Nu har systerdottern Emma givit sig in på samma bana med betydligt säkrare handlag och mycket gedigen sömnads-utbildning i ryggen. Hennes kompis från gymnasiet hörde av sig i höstas och undrade om Emma kunde sy en brud- klänning år henne till det stundande vårbröllopet i Belgien. Hon hade två önskekandidater som brudklänningsskapare, Emma eller Vera Wang. Men helst Emma förstås. Visst, Emma ställde upp, även om det var en utmaning att sy på distans. Några provningar skulle det inte bli tal om. Och så visade det s
ig med tiden att bruden väntade barn och hon kollade oroligt hur det då skulle gå med Emmas kreation. Det skulle gå hur bra som helst, eftersom Emma hade varit listig nog att göra en vacker snörning i ryggen. Fina bilder på klänningen finns på Emmas blogg och på brudens. Där hittar man också bra tips om hur man lätt fixar sig en brudbukett någon halvtimme innan det är dags för vigseln.
En storebror undrade varför det fanns skyltar om att vissa leksaker var för tjejer och andra för killar. Hans mamma insåg att det var en mycket berättigad fråga och hjälpte honom skriva brev till ICA Maxi. ICA Maxi sade att det hade de inte riktigt tänkt igenom det där, men nu skulle de göra det. Se över sina skyltar och så. Jag säger bara ”Heja storebror!” Och: ”Bra ICA, se till att följa upp det beslutet på ett handfast sätt.”
Och det ger verkligen lite hopp om att det kan vara idé att protestera när det är något man tycker illa om.
Toys’R Us nästa. Och 
B & R. Varför måste deras kill- och tjej- världar vara så segregerade? Den enda gemensamma nämnaren för ut- klädningskläder för killar och tjejer är att de i båda fallen är bylsiga och missklädsamma. Jag frågade efter något lite gulligare för en kille som är trött på att allt ska vara så tufft.
– Ja, sade expediten entusiastiskt, då vet jag precis. Den här är väl väl
jättefin. Och så höll hon upp Spindelmanskostymen.
Njae, kanske inte vad jag tänkt mig till en fyraåring som gärna vill vara prins, eftersom hans syrra ofta är prinsessa, fe, ängel eller fjäril. Eller alltihop på en gång. Han skulle också kunna vara fjäril, till nöds. Möjligen ängel, men han har listat ut att prinsessa är förbehållet tjejer. Prinskläder vore ett därför ett trevligt alternativ till de där monsterdräkterna som killar förväntas gilla.
Och hur gick det till när alla dessa gräsliga vapenleksaker tog sig in på leksakshyllorna utan debatt? Dags att ställa frågor till leksaksbutikerna och kanske rentav bojkotta dem om de inte skärper sig. Maskingevär? Hur tänker de?
Månadens nyord i maj är vobba, enligt Språkrådet. En kombination av att vabba och jobba. I och med rätten att vara hemma och vårda sjukt barn fick vi förkortningen VAB (vård av barn) och snart också verbet vabba. Nu är det allt fler som jobbar hemma när barnen är sjuka, som jobbar och vabbar samtidigt, alltså vobbar. Undrar hur försäkringskassan hanterar detta, om de alls blir inblandade?
Företeelsen är ingalunda ny. En mycket speciell form av vobbande skildrar Johan-Olov Johansson i novellen Kvinnfolkssmide.
Olle Svalander pläderar i 
stället på sin blogg för ordet jabba, för samma fenomen, eftersom det enligt honom låter coolare.
Vad man än kallar det, undrar jag om det innebär ökad eller minskad frihet. Finns det inte en risk, hur mycket man än försöker, att någon kommer i kläm? Barnet, jobbet. Du själv.
VEM VANN VÄSKAN MED FRANSK OCH KORSIKANSK PARLÖR?
Evas och min lilla skrivartävling har givit intressanta och tänkvärda
resultat. Den fråga vi ställde var varför damen i det korsikanska bageriet var så otrevlig mot oss. Efter alla inblickar i hennes bekymmersamma liv börjar vi snarare känna det som om hon är en kär vän med svåra problem.
Skogsgurra utgår från en svensk motsvarighet. ”Situationen är alltså följande: Ni kliver in på exempelvis Vetekatten vid St Eriksbron och frågar expediten vad det är i fettisdagsbullarna. Eftersom alla vet vad det finns i dom så kan hon inte uppfatta det som annat än att ni småjävlas med henne. Ert fortsatta tjat gjorde henne inte vänligare.”
Margareta bidrar med ett annat perspektivbyte, kan man säga, våra egna förväntningars och tolkningars roll i sammanhanget: ”Varför åkte jag hit? Vad inbillade jag mig att jag skulle uppleva här? Och hur ska det bli med resten av turistandet, efter den här starten!? Sur bageritant är bara vad jag borde ha väntat mig…”
Carina lever sig in i bageridamens verklighet och lyckas dessutom smickra juryn i förbigående. Bageridamens son har blivit kär i en 47-årig fastlandsfransyska. ”När han äntligen kom hem på morgonen var han bakfull och tog en värktablett. Detta var hennes enda värktablett, och just då fick hon mens med tillhörande mensvärk…” Och så kommer vi och hon tar för givet att en av oss är sonens amorösa äventyr. 47-årig fastlands-fransyska. Tack och bock!
Jenny menar att hon helt enkelt blev grymt avundsjuk på att vi verkade ha så trevligt: ”Efter ni gått sa hon upp sig från bageriet på stående fot, tog ut sina sparade pengar från banken och gick till väninnan och frågade om hon ville följa med ut på en resa med kvinnans segelbåt. Väninnan packade väskan. Igår kväll styrde de ut från Korsika mot okända hav och en gemensam framtid.”
Jane M är inne på ett liknande spår. Damen orkar inte med att någon vill äta gott: ”Som dessutom funderar på att sätta i sig kakor. I hennes liv äter man inte överhuvudtaget, bara det absolut nödvändiga.” Insiktsfullt! Vi hade bara antytt att damen var smal, men inte att hon såg gravt undernärd ut.
Maria R har troligen träffat på samma folkilskna dam och skildrar livfullt en liknande situation. ”Vår teori är bara att den här kvinnan inte borde jobba i den här branschen, hon har nog försökt vinna respekt på andra områden och aldrig fått det.”
Eva G skildrar en tung vardag för bageridamen och hennes längtan bort: ”Två stiliga semesterdamer kliver in genom dörren. Hon avskyr deras ledighetskvitter. ’Jag ska få ut dem illa kvickt’, tänker hon och ser på dem med suraste minen.”
Eva Granne anser att korsikanskorna är livrädda för att deras karlar ska hoppa över skaklarna och bageridamen såg oss som verkligt farliga konkurrenter och vi tackar för komplimangen…tror vi. ”Tvingad att sälja bröd till sina värsta konkurrenter efter en tråkig påsk tillsammans med svärföräldrarna.”
Lennart P har facebooksvarat på temat sälja smöret och tappa pengarna, ungefär, med ett förtydligande: smör=butter och Gunnar F följer upp med en butterkaka.
AND THE WINNER IS…
Vi kunde faktiskt inte välja någon vinnare blad alla välskrivna och psykologiskt insiktsfulla svar så lotten fick avgöra.
Korsikaväskan går till (trumvirvel): Carina!
Dessutom finns det ytterligare två vinster, som lottats till
Margareta som får Kärlek och Käk, 
Evas kokbok som är full av bra recept för livets alla skiften.
Skogsgurra som får Hue of Blue, av Nina Jaribu, vilket passar ovanligt bra eftersom han engagerat sig i diskussionerna om färgnyanser på den här bloggen.
Tack för alla fina bidrag! Vi återkommer med nya skrivaruppdrag framöver.
Upp i gryningen, sista frukosten, och så iväg på de slingriga vägarna från Ile Rousse till flygplatsen i Bastia. Kameran hade jag packat i handbagaget, men den åkte fram igen. Alla dessa vyer. Svårt att fotografera från en buss i full fart, men ändå, man kan inte låta bli. När bussen strävar sig uppför bergssidan ser man färjan till Nice och Marseille och de röda klipporna som gett staden sitt namn, Ile rousse – den röda ön. Ile Rousse byggdes på 1750-talet, som en politisk markering av Pascal Paoli och för att han skulle 
ha tillgång till en bra hamn, i stället för hamnen i Calvi som kontrollerades av Genua.
Och så vidare upp på berget så att man har en vy över den fina stranden strax utanför staden och vid horisonten skymtar klipporna från första bilden.
Vägen följer långa sträckor järnvägen, som
för tillfället inte fungerar och det är svårt att få riktigt bra besked om varför. Stängt för underhåll, säger någon. Strejk säger en annan. Finns inte lok och vagnar som håller längre, säger en tredje, och det där med reservdelar är inte lätt för den här gamla smalspåriga historien. Något för smalspåriga järnvägsentusiaster världen över att engagera sig i? Vore ju väldigt trevligt att kunna ta en tågtur tur i 
bergen. Nästa gång kanske.
Landskapet är lummigt så här års och kor och får går och betar på de sluttande ängarna. Jag är ingen expert på fåravel, men ser det inte ut att vara ett ovanligt stort inslag av svarta får här på Korsika?
Många byar ligger högt och ensligt och man undrar vad man kan hitta på där om kvällarna. Alla paraboler på taken ger i alla fall delvis besked.
Men några av de där små som man ser från vägen är inga byar utan kyrkogårdar.
Det sägs att korsikaner som återvänder hem från ett långt arbetsliv på fastlandet, använder sina besparingar till att bygga en fin familjegrav, ofta i form av ett litet hus. På långt håll ser det ut som riktiga små byar. Spökbyar. De känns igen på att de inte har några parabolantenner på taken.
Och när det är dags att checka in på flygplatsen i Bastia får jag syn på en minnestavla över den franske författaren Antoine de Saint-Exupery. Han som skrivit en av de bästa böcker som finns, Lille Prinsen, som ofta sorteras in bland barnböcker, men det räcker ju inte. Han borde finnas både bland barn- och vuxenböckerna, den kloke lille prinsen, som bland annat konstaterar:
”Vuxna förstår ingenting av sig själva och det blir tröttsamt för 
barn att alltid behöva hålla på och förklara saker för dem.”
Lille Prinsen kom ut 1943. Året därefter startade Saint-Exupery sin sista flygning just från flygplatsen i Bastia. Hans plan försvann i Medelhavet och man har såvitt jag vet ännu inte hittat planet, eller dess pilot. På minnestavlan nämner man inget om hur det gick för honom, av hänsyn till flygrädda, förmodligen.
Men att vara spaningsflygare under andra världskriget var något annat än att ta ett charterplan idag. Så i går kom vi hem igen, efter knappt tre timmars flygresa.
