Hej då Korsika, för den här gången

Upp i gryningen, sista frukosten, och så iväg på de slingriga vägarna från Ile Rousse till flygplatsen i Bastia. Kameran hade jag packat i handbagaget, men den åkte fram igen. Alla dessa vyer. Svårt att fotografera från en buss i full fart, men ändå, man kan inte låta bli. När bussen strävar sig uppför bergssidan  ser man färjan till Nice och Marseille och de röda klipporna som gett staden sitt namn, Ile rousse – den röda ön. Ile Rousse byggdes på 1750-talet, som en politisk markering av Pascal Paoli och för att han skulle ha tillgång till en bra hamn, i stället för hamnen i Calvi som kontrollerades av Genua.

Och så vidare upp på berget så att man har en vy över den fina stranden strax utanför staden och vid horisonten skymtar klipporna från första bilden.

Vägen följer långa sträckor järnvägen, som för tillfället inte fungerar och det är svårt att få riktigt bra besked om varför. Stängt för underhåll, säger någon. Strejk säger en annan. Finns inte lok och vagnar som håller längre, säger en tredje, och det där med reservdelar är inte lätt för den här gamla smalspåriga historien. Något för smalspåriga järnvägsentusiaster världen över att engagera sig i? Vore ju väldigt trevligt att kunna ta en tågtur tur i bergen. Nästa gång kanske.

Landskapet är lummigt så här års och kor och får går och betar på de sluttande ängarna. Jag är ingen expert på fåravel, men ser det inte ut att vara ett ovanligt stort inslag av svarta får här på Korsika?

Många byar ligger högt och ensligt och man undrar vad man kan hitta på där om kvällarna. Alla paraboler på taken ger i alla fall delvis besked.

Men några av de där små som man ser från vägen är inga byar utan kyrkogårdar.

Det sägs att korsikaner som återvänder hem från ett långt arbetsliv på fastlandet, använder sina besparingar till att bygga en fin familjegrav, ofta i form av ett litet hus.  På långt håll ser det ut som riktiga små byar. Spökbyar. De känns igen på att de inte har några parabolantenner på taken.

Och när det är dags att checka in på flygplatsen i Bastia får jag syn på en minnestavla över den franske författaren Antoine de Saint-Exupery. Han som skrivit en av de bästa böcker som finns, Lille Prinsen, som ofta sorteras in bland barnböcker, men det räcker ju inte. Han borde finnas både bland barn- och vuxenböckerna, den kloke lille prinsen, som bland annat konstaterar:

”Vuxna förstår ingenting av sig själva och det blir tröttsamt för barn att alltid behöva hålla på och förklara saker för dem.”

Lille Prinsen kom ut 1943. Året därefter startade Saint-Exupery sin sista flygning just från flygplatsen i Bastia. Hans plan försvann i Medelhavet och man har såvitt jag vet ännu inte hittat planet, eller dess pilot. På minnestavlan nämner man inget om hur det gick för honom, av hänsyn till flygrädda, förmodligen.

Men att vara spaningsflygare under andra världskriget var något annat än att ta ett charterplan idag. Så i går kom vi hem igen, efter knappt tre timmars flygresa.

Det här inlägget postades i Att tolka, Böcker, Livet. Bokmärk permalänken.

3 svar på Hej då Korsika, för den här gången

  1. Kicki skriver:

    Tack för reseberättelse och fina bilder och välkommen hem.

    • Karin skriver:

      Men vad hände med den där värmeböljan som vi läste om i Frankrike. Supervarmt i norra Europa, ju längre norrut desto varmare. Det var det inte idag när jag gav mig ut för att ta en promenad ner till La Mano. Var för dåligt klädd så det blev att vända hem igen.

  2. Skogsgurra skriver:

    Även vi på väg hem. Tar lite längre tid eftersom vi kör bil.

    Har nu hunnit till ’turistfrankrike’ och här är det just så uselt illa som man ibland hör ’andra’ säga. Inte mycket som fungerar på hotellet i Chartres. Restaurangen serverade genomgående långt under acceptabel standard. Men tjejen som serverade var bra. Tog bra hand om sura gubben. Inte för att något egentligen blev bättre av det – men det kändes trevligare.

    Vi som blev så bortskämda av Agnès på lokala bistron i Terrats. Allt var bra, dag efter dag. Och alltid glatt samspråk. Och lilla Astuce – hennes hund – blev vi också kompisar med.

    Sammanfattningsvis: I turistfrankrike är mycket ganska dåligt och personalen är så van att höra det att de lätt blir lite folkilskna.

    Tips: Undvik turistorterna. Då blir allt så mycket bättre och det är lätt att älska Frankrike.

Kommentarer inaktiverade.