Arkivens dag

Postat den 12 november, 2011 av Karin

Om två personer hör av sig om samma sak betraktar jag det som en folkstorm, som jag bör tillmötesgå, eller vad det är man gör med folkstormar. Böjer sig? Frågan gällde Kafkas kvarter i Prag, apropå fotspårsturism. Hade jag inte några teckningar från en vandring i hans fotspår? Visst har jag väl det, men inte sjutton kan jag veta var de finns idag, så här åtskilliga år efteråt, tänkte jag.

Men undrens tid är inte förbi. När jag letade efter trälim för att fixa locket till en liten träask hittade jag, i samma skåp som limmet, en kartong med blandat innehåll och där låg även Prag-teckningarna. Vilket påminde mig om att det är arkivens dag idag och årets tema är konst.

Om ni undrar vilka arkiveringsprinciper jag tillämpar för trälim och Prag- teckningar är det så här: vissa prylar i kategorin verktyg, mm, kräver viss hyllhöjd, liksom kartongen med teckningar i konstiga format. Därför sammanbor de i detta skåp. Tillsammans med trälimmet som hör till kategorin ”mm”.

Och vassegoda, här är då på allmän begäran några teckningar från Prag. Men först den unge Franz Kafka, när han just gått ut gymnasiet.

Därefter (efter kartan) Gamla stans torg, där han bodde och där pappans affär låg. Den slingrande gränden är Celetnagatan som leder fram till Gamla stans torg. Sedan Waçlavplatsen (som är en paradgata) där hans första jobb låg.

Och så Guldgränd, där hans favoritsyster Ottla hyrde ett litet rum (Guldgränd 22) som han fick använda som skrivarlya.

Kartan som är användbar om man vill besöka Kafkas olika adresser i Prag hittar man i biografin Franz Kafka – ett liv av Ernst Pawel, som man i sin tur numera bara hittar på antikvariat. En nyutgåva av den boken vore välkommen.  

Men nu kan det vara en bra idé att gå till ett arkiv nära dig och leta upp något trevligt. Googla på Arkivens dag och lämplig ort. Årets tema är som sagt Konst och konsthantverk.

 

Publicerat i Att läsa, Att rita | Etiketter , | 7 kommentarer

Vad är en padda? Och ett nattlinne?

Postat den 10 november, 2011 av Karin

Tullen undrar vad en padda är. Är Apples iPad (gemenligen kallad paddan) en dator som ska nolltullas eller är det en mediaspelare som ska beläggas med 13,9% tull?  EU har inte bestämt sig än och under tiden är det en dator, enligt den svenska tullen.

Det får mig att undra hur det gick med nattlinnen och liknande plagg. Förbundsfinans-domstolen i Tyskland ställde följande fråga (för ganska länge sedan) till EU-domstolen, med en begäran om förhandsbesked:

”Ska begreppet nattlinne tolkas så att det uteslutande omfattar underkläder som på grund av sin beskaffenhet entydigt är avsedda att enbart användas som nattkläder eller omfattar de också de plagg som till följd av sitt utseende inte enbart, men huvudsakligen, är ämnade att bäras i sängen?”

Tyvärr finns det ingen närmare beskrivning av vad det är som vållat de tyska domarna huvudbry. Vad menar de egentligen med plagg som till följd av sitt utseende inte enbart, men huvudsakligen är ämnade att bäras i sängen? Höga vederbörande får ursäkta om associationerna går i riktning mot raffset och liknande outfits.

Tulltarifferna varierar och den tyska domstolen hade upptäckt ett svårdefinierat läge mellan sömn och vakenhet där reglerna är svåra att tillämpa. Det var med orienteringen i detta skymningsland av halvnegligéer, deshabilléer, kamkoftor och chemiser av alla de slag som domarna i Bundesfinanzhof i Tyskland måste få hjälp. Vilka tariffer ska gälla i gränslandet mellan natt och dag?

Kanske kan EU-domstolen ha nytta av min grovhuggna sorteringsprincip: allt man sover i är nattkläder. Folk sover ju i vad som helst, gamla fotbollströjor, hopsydda handdukar, indiska khurtas. Plaggets faktiska användningsområde bör avgöra tullavgiften.

Krångligt? Jamen ursäkta då, men det är faktiskt inte jag som krånglar till det utan EU. Jag tycker man kan betala olika för plaggen beroende på hur man tänker använda dem och så får man tillbaka den extra tullavgiften om man ändrar sig. Till exempel om man kommer på att det där slankiga festlinnet trots allt passar bättre som nattlinne. Och omvänt, om man uppgraderar ett nattlinne till sommarklänning måste man förstås betala en extra straffavgift. Rätt ska vara rätt.

Publicerat i Att tolka | Etiketter , | 12 kommentarer

Nä, jag ser ingenting, sa Nelson

Postat den 8 november, 2011 av Karin

Fotspårsturism var det. Att följa i någons fotspår och besöka verkliga eller fiktiva personers platser. Skogsgurra berättar i en kommentar till gårdagens inlägg om både avundsvärda och mindre lyckade upplevelser av det slaget. Även om det ibland kan bli en smula komiskt med vördnaden inför alla platser där stora män (och emellanåt kvinnor) stått, suttit och legat bör man nog, som Skogsgurra påpekar inte låta det återhållna skrattet explodera just där de dog.

I det fallet gällde det Nelson och honom har jag ju stalkat på Korsika, där han krigade på 1790-talet och det ville sig inte bättre än att han miste ena ögat på kuppen, alltså då, 1794.

Slaget om Köpenhamn

Det visade sig dock vara riktigt praktiskt sju år senare när han deltog som andreman i slaget om Köpenhamn. Nelsons överordnade, Hyde Parker (han hette så, jag lovar!), fanns på ett annat skepp och han beordrade Nelson, med hjälp av flaggsignaler, att retirera. Nelson satte kikaren till sitt blinda öga och konstaterade att han inte såg någon signal, fortsatte anfallet och lyckades komma i överläge. Vilket han sedan använde till en något udda uppgörelse med den danska kronprinsen (senare kung Fredrik VI), men krigshistoria är inte min starka sida så det lämnat jag därhän.

Det jag egentligen tänkte berätta var att det var så vi fick uttrycket ”to turn a blind eye” på engelska, när någon inte låtsas höra eller bara struntar i en uppmaning som han eller hon bedömer som korkad. Ett liknande yttryck finns på danska, tror jag, men inte på svenska väl? Vi slår dövörat till i sådana lägen, men ett blint öga har jag inte hört talas om i sådana sammanhang. Någon som vet?

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Fotspår

Postat den 7 november, 2011 av Karin

Jag brukar kolla upp månadens nyord från Språkrådet. I oktober var det ”bankrobot” och om det finns inte så mycket att säga. Eller, jo, det gör det väl, men det är nog inte jag som ska säga det.

November månads nyord är ”fotspårsturism”. Besök i författarhem, släktforskarresor eller utflykter till fiktiva personers fysiska hemvist. Det kan också vara resor som följer en författare i spåren, som när Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier gör om Fredrikas resor idag, i ”den nya verlden”.

Själv möter jag ganska ofta fotspårsturister här kring Mosebacke. De letar efter de olika adresserna i Stieg Larssons Salanderböcker. Fiskargatan, där Lisbeth Salander bodde, ligger runt hörnet, liksom redaktionslokalerna för tidskriften Millennium, där den där Mikael jävla Blomkvist jobbade. Och så restaurangen Samirs gryta, som jag skrivit om tidigare, den som bara finns i böckerna.

Kvinnor frågar oftare om Salanders bostad, män efter Blomkvistrelaterade adresser, framför allt Milleniums redaktion. Att visa var Hökens gata ligger är ju inte svårt. Men fotspårsturisterna vill ha mer exakta besked än så. Jag brukar peka ut en lokal en trappa upp i hörnet av Götgatan (”Jag tror att det kan ha varit där”). Nedanför redaktionsfönstret kan det se ut så här en helg i november. Milleniumfönstret längst upp till höger i bild, det med lysrör.

Publicerat i Att läsa, Böcker | Etiketter , , | 6 kommentarer

Hur många fingrar har de egentligen?

Postat den 4 november, 2011 av Karin

På Södra Teatern, nära Slussen i Stockholm är det spännande hela tiden. På Södrans världsförbättrande originalklubb serverar man en världsmix på lördagskvällarna: Bollywood disco, retro highlife, favela funk och balkan brass. Bland annat. Och på söndag kan man krypa ner i Guds bakficka och lyssna till Bengt Göransson som predikar om Jungfru Maria och en kissande hund – om demokrati i brådskans tid.

I går var det klassisk indisk dans. Bharata Natyam baserad på tempeldanser från södra Indien, med gamla tempelskulpturer som förebild och Kathak från norra Indien, ett dramatiserat och musiksatt historieberättande. I föreställningen hade man också mixat båda dansarterna och för en oinsatt fungerade det bra, men jag skulle kunna tänka mig att en och annan expert kan tycka att det är konstigt. Lite som klassisk balett tillsammans med folkdans, kanske?

Om jag förstått rätt dansar de blågröna Kathak och de röda Bharata Natyam.

Vackert var det i alla fall, fullständigt fängslande och eftersom berättandet är en viktig del av dansen behövs också gester och mimik. Både i Bharata Natyam och i Kathak-danserna spelar händernas rörelser en viktig roll och jag kom på mig med att försöka räkna fingrarna på dansarna. Har de verkligen bara fem på varje hand? Det verkade vara hela solfjädrar av fingrar ibland.

Föreställningen var helt utsåld och i förrgår dansade de i Riga i ett fullsatt konserthus med 1200 platser. Fler gästspel utlovades.

Bilderna är tagna utan blixt med en liten kompaktkamera från en av de bakersta bänkarna i salongen, så bildkvalitén kunde vara bättre. Men jag hoppas att lite av dansglädjen ändå syns.

Publicerat i Språk | Etiketter , , , | 8 kommentarer

Superlim och fällgardin

Postat den 3 november, 2011 av Karin

Idag var det lite motigt att ta sig igenom morgontidningarna. Jag fastnar lätt i olika metaforer och liknelser om de innehåller något som verkar konstigt. Som en artikel om Wikileaks, där en formulering dök upp två gånger, i en puff på första sidan och i själva texten: ”Wikileaks bisarra konspirerande har limmat fast rättsprocessen som en kvarnsten vid organisationen.”

Jaha, så blir jag sittande där med min kaffekopp medan jag funderar på hur det skulle gå till. Limma en kvarnsten? Det ska allt vara ett sjusärdeles superlim i så fall, men det hjälper ändå inte om den ska fästas på en organisation. Kanske man kunde hängt en kvarnsten om halsen i stället? Men inte på en hel organisation, väl? På Assange då? Men är det verkligen det artikeln handlar om? Där gav jag upp, eftersom jag drog mig till minnes Bengt Göranssons kloka ord att dåliga metaforer ofta avslöjar att resten kanske inte är så genomtänkt det heller.

Jag gick vidare till en artikel om Umberto Ecos senaste bok, som recensenten Fabian Kastner inte gillar: ”Jag slår upp den och det är som att fälla ner en rullgardin.” Fäller man verkligen ner rullgardiner? Drar man inte ner dem?

Så jag bläddrade vidare och vad finner jag, om inte en hel artikel om metaforer! Eller om de dolda metaforernas makt över tanken, särskilt när det gäller frågor om upphovsrätt. Stefan Larsson citerar en amerikansk domare från nittonhundratalets början, Benjamin Cardoso:  ”metaforer ska hållas kort, för även om de börjar som instrument för att befria tanken så slutar de ofta med att de förslavar densamma”.

Om upphovsrätt vet jag alldeles för lite för att ha någon åsikt om artikeln, men det som skrivs om dold metaformakt är intressant.

Tankesmedjor världen över jobbar mycket med sådant. Som när Bushadministrationen insåg att begreppet ”växthuseffekt” var alldeles för konkret, lätt att förstå och oroa sig för. De lanserade i stället ”klimatförändring” som är betydligt vagare och dessutom leder tanken till mer naturliga processer än utsläppen av de växthusgaser som USA ogärna minskar.

I stället för att reta upp sig på dåliga metaforer borde man kanske intressera sig mer för de dolda metaforerna, de som styr våra tankar och värderingar utan att vi märker det.

Publicerat i Att skriva, Att tolka | 4 kommentarer

Då var det bara att sätta igång, då

Postat den 1 november, 2011 av Karin

1 november. Dags för skrivarmånaden NaNoWriMo (eller Nanorajmo som det lätt blir på svenska) och tanken är att det ska bli 50 000 ord under november. Som den sanna prokrastinerare jag är började jag förstås med att gå till NaNoWriMos hemsida och söka upp deras Procrastination Station. Och har man sett! Där kan man byta till sig en romanidé. Både beskrivning av huvudkaraktärerna och själva handlingen. När man tröttnat på sin egen idé kan man gå dit och se om man hittar något som man gillar bättre, som någon annan tröttnat på. Just nu verkar det mest finnas avlagda zombiehistorier, dubbelgångare och sådant. Okända och inte särskilt lockande världar för mig, så än så länge blir det ingen byteshandel.

Planera eller ej, är som vanligt ett hett diskussionsämne. Ska man bara skriva på eller göra en plan först? Man skulle kunna tro att just NaNoWriMo är som gjort för ”pantsers”, sådana som bara sitter på sin byxbak och skriver, till skillnad från ”plotters” som har en noga uttänkt plot eller handling innan de sätter igång. Men det finns många som hävdar att det är just precis tvärtom. Om man ska skriva koncentrerat under en månad behöver man en bra plan att hålla sig till, annars blir det alldeles för många återvändsgränder.

Själv har jag bara testat pantsermetoden, men efter att ha läst Larry Brooks blogg om fördelarna med att tänka igenom det hela först, börjat jag undra om han inte har en poäng, trots allt. Men det är så dags nu. Det är bara att sätta igång och jag får vara glad att jag vet ungefär vilken (vilka?) kontinenter min historia befinner sig på och i vilket århundrade. Då kan man alltid sätta igång och skriva scener. De kan, om man har tur, fogas samman till något helt. Eller kanske inte. Men råmaterial är det i alla fall, som kan komma till användning någon gång.

Så här kan man planera en roman. Det är inte den metod jag använder, utan Gary Corbys sätt att hålla ordning på sina personer och i vilken ordning de dyker upp i hans story.

Det närmaste jag har kommit en planering av innehållet ser ut som här nedanför och den gjorde jag halvvägs genom boken för att se var jag var någonstans. Den blå linjen är huvudpersonens ups and downs. Det gula fältet är en rätt behaglig tillvaro som han lämnar. Så går det utför, kallt blått fält och så ökenvandring och lite tillspetsning (rött), mer ökenvandring och så reder det upp dig. Ett längtans stråk tillbaka som leder fram till ett grönt fält. Gult och blått blir grönt. That’s it. Finns det någon annan Nanorajmoare därute? Hur är det med planerandet i så fall?

Publicerat i Att skriva, Böcker | 12 kommentarer

Ramla bakåt

Postat den 30 oktober, 2011 av Karin

Hur gick det med alla grillar och trädgårdsmöbler? De där olika minnesreglerna för hur man ska ställa om klockan mellan sommartid och så kallad normaltid ställer till förvirring. ”Ställa undan grejer och ta ut dom igen, vad har det med klockan att göra?” Eller: ”Grill? Löjligt, har ingen och tänker inte skaffa mig någon.” Själv fick jag inte riktigt ordning på det där förrän jag snappade upp de engelska minnesknepen för tidsomställningen:

 

 

 

 

Engelskan tar hjälp av dubbelmeningen i fall (höst) och spring (vår) och egentligen, om man ska vara riktigt noga, borde tjejen till vänster ta ett språng i stället för att springa.

Nu är klockan i alla fall en timme mindre än den borde vara, men vad hjälper det. There’s no such thing as a free hour. Vi måste lämna tillbaka den lånade timmen i vår. Och jag väntar fortfarande på att någon ska förklara för mig varför vi ska hålla på så här och vem som kom på det. ”Ta tillvara dagsljuset på sommaren” är en vanlig förklaring, men den är väl fullständigt irrelevant på våra breddgrader. Om det gör någon skillnad längre söderut i Europa vete 17. Skulle man inte kunna ha sommartid hela tiden i så fall? Ännu längre söderut är ju dag och natt i stort sett lika året om, så där är det meningslöst att ändra. Så snälla, kan någon förklara vad poängen är? Om det – vilket jag misstänker – inte är någon poäng kan vi väl sluta med de här dumheterna.

Publicerat i Debatt, Livet | Etiketter , , | 16 kommentarer

Glöm inte grillen!

Postat den 29 oktober, 2011 av Karin

Det droppade in ett brev i mail-boxen i morse, med en påminnelse om NaNoWriMo (National Novel Writing Month), skrivarmånaden november.

”Varna alla i omgivningen att här ska skrivas!” löd upp- maningen. Den åtföljs av en liten bild av en vapensköld, med de viktigaste vapnen inför den kommande kampen: en kopp kaffe, en dator, pennor och papper. Så långt är jag med. Men den där Vikingahjälmen längst upp förbryllar lite. Där har jag ingen bra tolkning.

I brevet finns också en påminnelse om hur William Faulkner fick ett refuseringsbrev med slutklämmen: ”Den här boken har ingen story.” Då bestämde han sig för att strunta i förläggare och skriva för sig själv i stället, för skrivandet: “One day I seemed to shut a door between me and all publishers’ addresses and book lists. I said to myself, Now I can write.” Så satte han igång och skrev Stormen och vreden.  William Faulkner är för övrigt en lämplig NaNoWriMo-förebild, när det gäller att skriva koncentrerat. Det sägs att han skrev en av sina främsta romaner på sex veckor: Medan jag låg och dog. Samtidigt som han jobbade på ett kraftverk. Dessutom lär han ha druckit en hel del, men det tror jag inte främjar snabbskrivandet. Han hade nog klarat det på fyra veckor om han hållit sig nykter.

Man kan förbereda sig lite för novemberskrivandet. Städa till exempel. Se över skrivplatsen. Skaffa en bättre arbetslampa. Bunkra upp lite mat i frysen. Fundera ut en grovskiss till sin berättelse, så att man slipper ägna de första dagarna åt det. Se till att man har en bra back-up-funktion till sin hårddisk. Låta bli att skriva, så att man är riktigt skrivsugen den 1 november.

Och dessutom ska man ju ställa tillbaka grillen i sin bod i natt, om man har någon. Jobbigt, tycker jag, att man har bestämt att det ska ske vid en så konstig tidpunkt. Vad mycket smidigare det skulle vara att kunna plocka in den i morgon förmiddag, till exempel.

 

Publicerat i Att skriva | 9 kommentarer

Språklösheten har mycket dåligt ölsinne

Postat den 28 oktober, 2011 av Karin

Häromdagen hörde jag Håkan Sandvik prata om språk i programmet Tankar för dagen i radions P1. Han berättade om en familj i mellanöstern som han känner. Barnen kan många olika språk: engelska, franska, hebreiska, arabiska, men har egentligen inte något modersmål. När de blir osams tryter orden och de börjar slåss, i brist på bättre sätt att uttrycka starka känslor.

Samma sak har Theo Kallifatides formulerat så här:

”Språklösheten har mycket dåligt ölsinne.”

Det är alldeles sant och riktigt, men ett aldrig så välutvecklat språk är ändå ingen garanti mot slagsmål eller värre. Språket lånar sig till lite av varje, ”följer sanningen och lögnen lika villigt”, som Artur Lundkvist konstaterar i den här dikten:

I begynnelsen var inte ordet
det uppstod sent och mödosamt.
Ordet är en ren människoskapelse
släktets stora ansträngning
efter att ha uppstigit ur vattnet och tämjt elden
Ordet är spegeln som låter oss betrakta
de yttre tingen inom oss och de inre tingen utanför oss
ordet både tjänar verkligheten och härskar över den
ordet följer sanningen och lögnen lika villigt
ordet är fritt och ordet är fånget,
är skyddande hölje och dödande vapen

 

Publicerat i Språk | Kommentarer inaktiverade för Språklösheten har mycket dåligt ölsinne