Då var det bara att sätta igång, då

1 november. Dags för skrivarmånaden NaNoWriMo (eller Nanorajmo som det lätt blir på svenska) och tanken är att det ska bli 50 000 ord under november. Som den sanna prokrastinerare jag är började jag förstås med att gå till NaNoWriMos hemsida och söka upp deras Procrastination Station. Och har man sett! Där kan man byta till sig en romanidé. Både beskrivning av huvudkaraktärerna och själva handlingen. När man tröttnat på sin egen idé kan man gå dit och se om man hittar något som man gillar bättre, som någon annan tröttnat på. Just nu verkar det mest finnas avlagda zombiehistorier, dubbelgångare och sådant. Okända och inte särskilt lockande världar för mig, så än så länge blir det ingen byteshandel.

Planera eller ej, är som vanligt ett hett diskussionsämne. Ska man bara skriva på eller göra en plan först? Man skulle kunna tro att just NaNoWriMo är som gjort för ”pantsers”, sådana som bara sitter på sin byxbak och skriver, till skillnad från ”plotters” som har en noga uttänkt plot eller handling innan de sätter igång. Men det finns många som hävdar att det är just precis tvärtom. Om man ska skriva koncentrerat under en månad behöver man en bra plan att hålla sig till, annars blir det alldeles för många återvändsgränder.

Själv har jag bara testat pantsermetoden, men efter att ha läst Larry Brooks blogg om fördelarna med att tänka igenom det hela först, börjat jag undra om han inte har en poäng, trots allt. Men det är så dags nu. Det är bara att sätta igång och jag får vara glad att jag vet ungefär vilken (vilka?) kontinenter min historia befinner sig på och i vilket århundrade. Då kan man alltid sätta igång och skriva scener. De kan, om man har tur, fogas samman till något helt. Eller kanske inte. Men råmaterial är det i alla fall, som kan komma till användning någon gång.

Så här kan man planera en roman. Det är inte den metod jag använder, utan Gary Corbys sätt att hålla ordning på sina personer och i vilken ordning de dyker upp i hans story.

Det närmaste jag har kommit en planering av innehållet ser ut som här nedanför och den gjorde jag halvvägs genom boken för att se var jag var någonstans. Den blå linjen är huvudpersonens ups and downs. Det gula fältet är en rätt behaglig tillvaro som han lämnar. Så går det utför, kallt blått fält och så ökenvandring och lite tillspetsning (rött), mer ökenvandring och så reder det upp dig. Ett längtans stråk tillbaka som leder fram till ett grönt fält. Gult och blått blir grönt. That’s it. Finns det någon annan Nanorajmoare därute? Hur är det med planerandet i så fall?

Det här inlägget postades i Att skriva, Böcker. Bokmärk permalänken.

12 svar på Då var det bara att sätta igång, då

  1. Skogsgurra skriver:

    Slick, professional, mechanical. Fy fan!

    • Skogsgurra skriver:

      Jo, hmm..

      Jag inser att min kommentar kan missförstås.

      Vad jag menar (utöver att få igång en diskussion) är att skriva för nöjes skull inte blir så mycket för nöjes skull om man ska tillämpa de tekniker som används av författarverkstäder. För ren fiktion med komplicerad handling och många inblandade personer (inte karaktärer) och med krav på antal ord per dag är de här teknikerna säkert effektiva. Och med slumpgeneratorbaserade ”plot generators” kan resultatet ibland bli förvånande intressant/underhållande/dramatiskt/humoristiskt eller vad man valt att klicka på för knapp.

      Men hur gjorde de författare som inte hade denna teknik tillgänglig och som ändå åstadkom ganska bra texter? Strindbergs manuskript med massor med strykningar och kompletteringar visar att det kanske inte fanns så mycket planering, han drevs av en inre kraft. Han lärde sig inte ens att lämna luft för de ändringar som han måste ha insett skulle komma. Piraten hade sitt lappsystem där han kastade ner notiser, fraser, funderingar, citat och fakta för att sedan bygga en ramberättelse där han stoppade in lapparnas innehåll i huvudtexten eller i små sidoblickar, ibland kulturhistoriska noteringar till läsarens uppbyggelse. Hur Hemingway eller Daudet eller andra bra skrivare gjorde har jag inte klart för mig. Men eftersom de inte hade datorer, det vet jag säkert, så tycker jag att historien visar att det går att skriva hyfsat bra utan extrahjärna.

      Kanske dags att bilda Front För Spontanskrivande?

      Det känns extra positivt att ha en front för någonting för en gångs skull.

      • Karin skriver:

        Vi brukar ha stora problem med konvertiterna, säger man ofta i religiösa kretsar. De blir så ivriga, så orealistiskt entusiastiska och predikande. Men de coolar ner sig efter någon generation.

        Jag känner mig lite som en konvertit på skrivområdet. Jag har har varit extremt skeptisk mot allt skrivplanerande, mot skrivarkurser och framförallt mot litteratur som känns konstruerad och alltför uttänkt. Nu har jag börjat inse att det kan spara mycken möda om man vet vad det är man skriver om och kanske till och med varför, men det är inte lika viktigt. Det får man reda på tids nog. Så från att ha varit en övertygad pantser, spontanskrivare, som helt och hållet lät det bli som det blev, har jag nu sett ljuset: att ha en idé, tanke eller ett ämne som man utforskar är inte så dumt. Blir liksom mer spänst i berättandet då tror jag. För som pantser brukar i alla fall jag treva mig fram och inte riktigt veta riktningen och det kan färga av sig på språket.

        Men så långt som till Corby’s excelark kommer jag nog aldrig att gå. Men jag skickar gärna ett ex av resultatet, hans trevliga deckare i antikens Grekland, med Sokrates lillebror som detektiv.

        • Karin skriver:

          PS Min färgskiss visar romanen Hue of Blue före redigering. Efteråt har det gula fältet krympt till en liten strimma. Men det var bra att ha de där färgfälten när jag plockade med olika scener hit och dit och försökte hitta en balans mellan nu och då. Där finns nog fröet till mitt intresse för planering.

        • Skogsgurra skriver:

          När du säger ”Nu har jag börjat inse att det kan spara mycken möda om man vet vad det är man skriver om och kanske till och med varför” så inser jag att mitt skrivande så gott som alltid varit ”short stories” dvs tekniska rapporter eller instruktioner. Där finns ju alla de där sakerna redan utlagda. Det är bara att fylla på med ord.

          Det gör rapportskrivning ganska rolig och omödosam (kanske ordet mühelos skulle funka på svenska?). I många fall blir det ganska långa stycken beskrivande eller resonerande text. Men det skulle vara ett jobb helt utanför min ambitionsnivå (korta, roliga, välbetalda jobb) om det skulle resultera i något romanliknande. Mitt närmaste projekt – det har varit närmast i tio år nu, minst – är AC DC ABC BY GKE. Tycker att jag fått till titeln rätt bra. Resten fixar sig nog nån gång.

          • Karin skriver:

            Grevinnan får ursäkta men grevinnan har faktiskt skurgummeknän. Allltså: ingenjörn får ursäkta men ingenjörn är nog en renodlad plotter. Givet ämne, tydliga hjältar och skurkar, i förväg definierade svårigheter och ett väldefinierat slut, oftast lyckligt, men kanske någon gång tragiskt (=skrota maskineländet)?

            Och Piraten med sina ramberättelser och lappar – utpräglad plotter.

            • Skogsgurra skriver:

              Ja. Så är det nog. Visste bara inte om det. Lyckligt slut? Ja, oftast. För en kollega på ABB gick det inte så lyckligt. Han brände ner ett pappersbruk i Israel. Är numera känd som Smokey. Ingen minns längre han civila namn.

          • Karin skriver:

            Och nu har jag kommit på vad AC DC ABC betyder. Det tog en liten stund. Ska tydligen bli en brett upplagd roman, med ett triangeldrama som leitmotif http://www.mathsisfun.com/geometry/triangles-similar-theorems.html

  2. Eva skriver:

    Ansluter mig glatt till spontanskrivarfronten, för mig börjar en bok ofta med en bild i huvudet, en bild jag måste undersöka så jag börjar skriva, ibland blir det en bok, ibland får jag svar på frågan om vad bilden betydde, ibland inte. Jag skulle ju börja idag, men det kom ett omslag i vägen, jag snubblade på det och prokrastinerar till i morgon….

    Egentligen borde vi ses varje fm, Karin och skriva koncentrerat i två timmar utan prat!

    • Karin skriver:

      En bild, en idé, en story – skalan är nog lite glidande och jag börjar tro att det vore spännande (en annan gång) att fundera igenom i stället för att bara rusa rakt in i berättelsen utan att veta vart man är på väg.

      Såg just, lite för sent, att det är skrivarträff på Vetebullen (inte katten) om en liten stund. Men det blir nog fler. Eller också ordnar vi något!

  3. Vad roligt att läsa Skogsgurras kommentarer och dina svar ang plotters resp pantsers – själv är jag pantser ut i fingerspetsarna, skriver just nu så datorn glöder, och förmår just inte åstadkomma bloggtexter som är läsbara samtidigt! Tre dagar, 6 000 ord, vadan och varthän oklart! Lycka till plotters och pantser, och allt däremellan!

    • Karin skriver:

      Oj, 6000! Det är imponerande. Och visst är det roligt när det fungerar att bara skriva på – som att läsa en roman för första gången och spännande att se vad som ska hända i nästa kapitel och hur det går till sist. Lycka till själv!

Kommentarer inaktiverade.