Men Margit då, läppstift?

Postat den 25 oktober, 2011 av Karin

Nästan dagligen passerar jag Mosebacke torg, med sin staty vid den lilla springbrunnen, två kvinnor, rygg mot rygg, den ena med en vattenkruka. Den gjordes på 1930-talet av konstnären Nils Sjögren och kom på plats i mitten av 40-talet, som ”Systrarna”. Idag hade de gjort sig extra fina, med läppstift.

Men Margit då, tänkte jag, läppstift är väl inte riktigt likt dig!

Modellen till skulpturens båda kvinnor heter Margit Jansson, på sin tid en av Sveriges främsta yrkesverksamma modeller.

I en mapp med blandat innehåll hittar jag en odaterad tidningsnotis med en bild av henne tillsammans med ”Systrarna”. (Margit längst till vänster på bilden.) Notisen handlar om en utställning som ordnades på Konstakademin för att hjälpa till med en hyfsad pension åt henne. Hon föddes 1911, så klippet kan kanske vara från 60-talet, beroende på hur man såg på pensionsåldern för modeller.

Hon har modellat åt alla: Carl Eldh, Albert Engström, Bror Hjort, Karl Fagerberg, Birger Ljungqvist, Sigge Bergström, Evert Lundquist, X:et, Otte Sköld.

Hennes drag finns förutom i otaliga skisser, teckningar och oljemålningar också i skulpturer som Familjelycka i Sundbyberg och i altartavlor av Olle Hjortzberg.

Men inte nog med det. Hon ställde också upp för ABF-kurser i måleri runt om i landet och någonstans i gömmorna på landet finns säkert skisser och målningar från de år då hon kom till den lilla bruksorten Horndal för att stå modell för målarcirkeln Grifflarna. Åke Pernby från Otte Skölds målarskola kom till cirkeln då och då för att vägleda och undervisa. Ni måste ha en riktig modell, tyckte han och Margit hängde med. Måste leta efter fler bilder nästa gång vi åker till landet.

 

Publicerat i Att rita, Livet | Etiketter , , , | 4 kommentarer

Nu är jag så där underbar igen

Postat den 24 oktober, 2011 av Karin

Komplimangerna haglar, bloggläsare reser sig upp i pur respekt för min intelligens, de är döva och blinda för allt annat än den enastående slagkraften i mina blogginlägg och de hoppas verkligen att jag ska skriva ännu mer och oftare. Och vad bra att jag ser till att placera konsumenterna i förarsätet. Det var verkligen på tiden!

Den där kommentaren om konsumenter är extra gåtfull eftersom den syftar på en bild av en gammal lada som jag skrev om i somras. Allt är på engelska och allt är spam. Metoden tycks vara att skriva korta, smickrande omdömen som man ska släppa in i kommentarsbåset. För att man inte ska kunna spärra formuleringarna tycks det finnas en mekanism som slumpmässigt kastar om bokstäverna i de vanligaste komplimangerna. Mina inlägg sägs vara ”wondreful”eller ”wonedrful”. Avsändaradresserna ser helt OK ut för det mesta, dvs som normala ”civila” adresser. Möjligen är de kapade.

Det är inget stort problem för mig, inte fler skräpmeddelanden än att jag kan klicka bort dem vartefter. De  kommer som en liten hagelsvärm då och då. Utom när jag skrev om Khadaffi/Ghadaffi i våras. Då var det upp till två hundra meddelanden i timmen, men i gengäld var det rena nonsensmeningar, helt omöjliga att tyda.

Men jag undrar verkligen vad syftet är. Tydligen vill någon eller några bli insläppta på sidan. För att göra vad? Vad kan man uppnå genom att bli insläppt i kommentatorsfältet? Jag vågar inte testa. Någon som har en förklaring eller teori? Någon som gjort det och kan berätta vad som händer sedan?

 

Publicerat i Att skriva, Att tolka | Etiketter , | 13 kommentarer

Att överleva november – Nanorajmo

Postat den 22 oktober, 2011 av Karin

Nanorajmo uttalas det och det är inte en finsk maträtt och inte heller japansk barnteater.

Det är förkortningen för National Novel Writing Month eller NaNoWriMo, som det brukar skrivas. Det där med nationell är nog lite överspelat, men när det hela började i USA för mer än tjugo år sedan (med 25 deltagare) var det att sätta ribban högt att satsa på en landsomfattande tävling.

Nu är man uppe i mer än 50 000 deltagare över hela världen och det är dags att registrera sig. Man kan skriva på vilket språk man vill, det finns olika diskussionsgrupper för deltagarna, där man kan sucka och stöna eller dela med sig av skrivglädjen, beroende på hur det går. Det finns till och med en Procrastination Station där man kan hänga ett tag med likasinnade när man kört fast. Det finns förstås T-shirts och muggar och en massa annat. Här kan man läsa mer och registrera sig: NaNoWriMo

Och priset då? Vem vinner vad och hur? Alla som klarar att skriva 50 000 ord under novembers 30 dagar har vunnit. Det är 1667 ord om dagen. I USA räknar man för det mesta ord, men om man översätter till tecken blir det knappt 300 000 tecken, eller lite mindre än 10 000 tecken per dag. Det går, men man får vara beredd på att skriva på och inte hålla på att dutta och fixa med texten hela tiden.

Men om man har en lysande romanidé, då kanske någon annan knycker den om man deltar? Nej, man skriver inte på nätet utan på sin egen dator och när man skickar in resultatet för att få sin NaNoWriMo-bagde så finns det fiffiga lösningar för att kryptera texten. Det finns ordräknare att ladda ner, men den vanliga ordräknaren under ”verktyg” räcker gott.

Men då kan man ju fuska och bara skriva 50 000 nonsensord och skicka in? Visst, skriver NaNoWriMo-teamet, om någon har lust att fuska så går det naturligtvis bra. Men det är liksom lite poänglöst eftersom hela tanken är att detta ska vara ett sätt att hjälpa skribenter att jobba koncentrerat med en text under en månad.

Men om man börjar skriva innan den 1 november då? Jo, det kan man väl göra, men då deltar man ju inte riktigt i projektet som syftar till att man ska fokusera ordentligt under en månad och se till att ägna all tillgänglig tid till att få ihop de där 50 000 orden. En snabbskrivningsträning. En släpp-loss-träning. En övning i att låta de inre kritikerna och censorerna få ledigt.

Vad gör man sedan? Om man har fått ihop sina 50 000 ord så har man ett utkast till en roman och då börjar det verkligt roliga, att redigera, att gå tillbaka och fixa till sådant som inte blev så bra, att putsa på formuleringar och fundera på vad som kan strykas och vad som behöver skrivas till.

Så nu är det bara att se till att hålla almanackan så ren som möjligt i november. För lycka är väl ändå att ha ett råmanus som väntar på att bli slitet i stycken, för att sedan återuppstå i förklarat ljus?

Publicerat i Att skriva | Etiketter | 14 kommentarer

Bokcirkel med brownies och författarchat

Postat den 19 oktober, 2011 av Karin

På Svartbäcksgatan i Uppsala och på Lilla Nygatan i Stockholm ligger The English Bookshop, ett par trivsamma ställen som också ordnar bokcirklar.

Idag var det den skotska författaren Helen Fitzgeralds bok The Donor som diskuterades, en bok som är svår att placera i någon genre. Sourir noir. Dilemma-litteratur. Svart humor. Relationsdrama på mörk botten.

Extra bonus i kväll var uppkopplingen till författaren, så att vi kunde ställa frågor till henne. En effektiv form med bra diskussioner i gruppen och frågor direkt till författaren vartefter som vi undrade över något.

Helen Fitzgerald svarade snabbt och svaren lästes upp för gruppen. Fördelen var att vi kunde prata på utan att hon hörde vad vi sa och det var bara det vi faktiskt ville fråga henne om som förmedlades. Annars kan uppkopplingar av det här slaget bli mer hämmande än stimulerande.

Boken handlar om två systrar som drabbats av samma obotliga njursjukdom och måste hitta varsin donator, eller ha turen att någon med matchande njurar dör. Boken första mening är ”Det var mycket goda nyheter. Någon hade just dött.”

Gruppen undrade om hon medvetet valt en lätt ton för ett svårt ämne och hon svarade att det faller sig naturligt eftersom hon dels bor i Glasgow och dels kommer från en familj där galghumor är det gängse uttryckssättet: ”När min pappa diagnosticerades med en hjärntumör var hans kommentar ’Well, at least I have my sense of tumor intact!'”

Varför har hon valt ett manligt berättarperspektiv, i alla fall delvis? ”Oj”, svarade Fitzgerald, ”det prövade jag först, men det funkade inte för mig, så jag valde att berätta med en av systrarna som bokens jag. Fast det märks tydligen att det egentligen var pappas perspektiv som jag började med.” Ja, det gör det allt, men det funkar.

På frågan om hon visste från början hur boken skulle sluta, svarar hon att jo, det visste hon, men några av bipersonerna har inte riktigt följt hennes intentioner.

”För den här boken hade jag en utarbetad plan. Men tidigare böcker har jag bara skrivit på och det är på sätt och vis roligare.”

Vi undrar förstås varför och hur då roligare. ”För att jag gillar att bli överraskad. För att det är spännande att se hur det går!”

Bokcirklar är ett väldigt trevligt sätt att umgås kring böcker, med eller utan deltagande författare. Och på den engelska bokhandeln får man också te och brownies, of course!

Tiffany vidarebefordrar gruppens frågor till Helen Fitzgerald. Vi lovade att spara en brownie till Helen.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker | Etiketter , , | 6 kommentarer

Underbart, som en bal på slottet… och det kan väl inte vara en slump?

Postat den 18 oktober, 2011 av Karin

Disclaimer=brasklapp: Som nybliven Facebook-användare kanske jag begår etikettsbrott och regelvidriga handlingar, utan att veta om det. I så fall ber jag att få klara av de olika hundraserna redan såhär inledningsvis.

Några bloggläsare har inte Facebook och då är det trevligt att kunna dela med sig även till dem av intressanta Facebook-inlägg. Jag hoppas att jag inte gör mig skyldig till något olagligt eller olämpligt. Om jag skulle ha fel kanske någon berättar det för mig.

De här bilderna måste ju bara spridas. Det kan inte vara en slump. Det där engelska prinsbröllopet (var det väl?) verkar ha haft en scenograf som medvetet eller omedvetet styrde det hela i riktning mot Disneys Askunge-upplägg. Han eller hon såg kanske filmen hundra gånger som barn och kan inte tänka i andra termer. Alternativt var det ett mycket medvetet upplägg av en scenograf som tänkte att det verkar vara ett vinnande koncept och alla kommer att gilla det utan att förstå varför. Tills någon uppmärksam person (Nicolas Ponsar) faktiskt ser vad det handlar om och en annan påpasslig person (Ulla Wikander) sprider dessa bilder på Facebook.

 

Publicerat i Att läsa, Att översätta, Att rita, Att tolka | Etiketter , | 17 kommentarer

Blog action day

Postat den 16 oktober, 2011 av Karin

Cessi N påminner oss om att det är ”Blog action day” idag. Den 16 oktober tar bloggare i hela världen upp ett gemensamt tema till diskussion. I år är temat ”mat”.

Via aktionens hemsida kan man hitta många intressanta och välskrivna bloggar som knyter an till temat och de flesta verkar ha valt svält som ämne.

Jag är inte särskilt insatt i de mekanismer som på några år gjort att livsmedelspriserna skenat iväg, särskilt i tredje världen. Ett bra sätt att råda bot på okunnigheten är att läsa några av de böcker som kommit på senaste tid. Hur kommer det sig att ”marknaden” inte fixar det här med bättre tillgänglighet och lägre matpriser? Kanske för att samma marknad börjat spekulera i svält i stället för mat? Kanske för att de stora jordbruks- och livsmedelsföretagen dominerar världsscenen? Kanske för att vi börjat använda majs och vete som bränsle?

Detta och mycket annat handlar Walden Bellos bok Matkrigen om.

Själv undrar jag hur bra EUs jordbrukspolitik egentligen är. Och drar mig till minnes en skämtteckning som jag en gång visade för några personer som var inblandade i hanteringen av jordbruksstöden. Bilden föreställer en arg bonde som hötter med högaffeln samtidigt som han upprört utbrister:

”Men, vi måste väl få betalt för utebliven missväxt!”

Ingen drog på munnen. I stället tittade alla undrande på mig och sade:

”Ja, det är väl klart att de ska ha det.”

 

Publicerat i Debatt | Etiketter , , | 4 kommentarer

Långhåriga demonstranter – då och nu

Postat den 15 oktober, 2011 av Karin

Ockupera-Wall-Street-rörelsen – vad handlar den om egentligen? På fyra veckor har proteströrelsen blivit en exploderande stjärna, skriver Washington Post. ”Den samlar energi i stora kraftfulla mängder och sänder ut den till landets alla hörn.” Rörelsen har kritiserats för en oklar agenda, men deras svar är att de representerar de 99 % som landets olika institutioner och politiker struntar i idag. De vill ha bort storfinansens pengar från politiken. De vill minska de växande klyftorna i samhället. Occupy Wall Street finns nu i mer än 800 städer i USA. I varje stad tar de upp de problem som är mest aktuella där.  Republikanerna är inte glada – till skillnad från Tea Party-rörelsens protestmarscher som de gillar högt och rent. Occupy Wall Street har kallats Demokraternas Tea Party, något som Occupy Wall Street ogärna går med på. De vill inte inordnas i de befintliga systemen.

Medierna börjar uppmärksamma parollen “We are the 99” och inser att rörelsen kan växa sig stark. Washington Post citerar Obamas uttalande att Occupy Wall Street ger röst åt en vida spridd frustration över hur det finansiella systemet fungerar.

Många klagar dock på Occupy-rörelsens slafsiga klädsel och långa ovårdade hår, till exempel nationalekonomen Paul Krugman  och oväntat nog Bodil Malmsten.

Som en kommentar till sådana klagomål cirkulerar den här bilden på nätet, med texten:

”The next time someone complains about long-haired bongo players on Wall Street, send them this.”

Krisens förlopp finns egentligen bäst skildrad i olika Youtube-klipp, det mest pedagogiska av alla är det här, där komikerna  John Bird och John Fortune förklarar den amerikanske ekonomins kris under 2008 och framåt, i ”The Credic Crunch”.

Nationalekonomen Paul Krugman påminner om hur bankerna utnyttjade avregleringen av finanssektorn till att blåsa upp enorma bubblor genom ansvarslös utlåning. Och hur bankirerna sedan räddades, när bubblorna sprack, utan att det ställs några motkrav på dem. Att Occupy-rörelsen nu ger sig på Wall Street som symbol för ett dysfunktionellt och destruktivt finanssystem är helt logiskt menar Krugman.

I dag hålls ett möte i Stockholm, inspirerat av Occupy Wall Street. Det är tänkt som en sammankomst där man diskuterar konsekvenser av den ekonomiska krisen, med ökade sociala klyftor.

Publicerat i Debatt | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Långhåriga demonstranter – då och nu

Förnuft och högmod

Postat den 14 oktober, 2011 av Karin

Det var fullt som vanligt på Söderbokhandeln, som ordnar författarträffar då och då. I går kväll var det Lena Andersson som pratade om tankarna i och kring sin bok Förnuft och Högmod tillsammans med Madeleine Sultan Sjöqvist från Södertörns högskola.

Det blev en mycket underhållande tillställning med snabba repliker och många skratt och jag tänker den lite oväntade tanken att Lena Andersson troligen skulle bli en lysande stå-upp-komiker. Hon kan ju verka lite sträng med sin skarpa blick och orädda logik, men det är väl på sätt och vis så som stå-upparna jobbar. De ser sådant som vi andra blundar för, drar ut konsekvenserna och säger som det är.

Lena Andersson gillar inte tystnad. Det är inget bra sätt att tala. Tystnaden kan vara en protest eller ett gillande eller ren likgiltighet och det funkar ju inte.

Och hon tyckte illa om trolleri som barn. ”Jag avskydde att hela syftet var att man inte skulle förstå något som gick att förklara och vore lärorikt att få veta. /-/Om du har kunskap, dela med dig! Om du kan något, förklara!”

Förnuft och högmod handlar bland annat om risken att vi tystnar inför dem som har en religiös övertygelse. De icke-troende tassar undan med en känsla av att de inte ska störa med frågor eller invändningar. Det leder till tystnad. Men, säger Lena Andersson, samhället är inte en vänskapsrelation, hur trevligt det än vore, samhället är friktion. Samhället behöver öppenhet och ett fritt debattklimat. Vi får se upp med idéer om gruppidentiteter och grupprättigheter som kan leda till enklaver och åtskillnad. Och till tystnad där det skulle behövas debatt.

Det är en rolig bok med artiklar, prosastycken och pjäser blandade i lagom portioner, för detta är nog inte en bok man sträckläser.

Och det kan vara kul att stanna upp och fundera lite på en och annan tillspetsad formulering. ”Varje gång man frågar hur någon trivs i Sverige, säger man att den personen hör hemma någon annan stans.” Aj då, tänkte jag först, det är ju klart att det kan låta som ett avståndstagande; det ska man nog inte fråga. Men å andra sidan, borde man inte kunna fråga mig det också. Borde inte alla kunna fråga varandra det, oavsett varifrån man kommer?

 

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker | 5 kommentarer

Men kolla, här har man glömt att plocka undan julprylarna!

Postat den 12 oktober, 2011 av Karin

Jag var på ett stort varuhus häromdagen. Och döm om min förvåning när jag såg det här.

Aj då, här är det allt någon dekoratör som tagit långledigt, tänkte jag. Det är inte så att jag missunnar någon en rejäl semester, men att juldekorationerna hänger kvar fortfarande, såhär efter sommaren, känns ju lite väl oengagerat.

Tänkte jag först.

Men så upptäckte jag en alldeles fräsch reklamskylt för Adventstjärnan Stråla och det gick upp för mig att det nog var precis tvärtom, dvs mycket god framför-hållning.

Vad var det nu som syrran broderade på en uppskattad väggbonad? Jo såhär:

”Framtiden kan vara här när som helst. Var beredd!”

Uppdatering/korrigering:

Såhär broderade syrran på den fina bonaden och det är ju onekligen mer tänkvärt:

”Nuet kan komma när som helst. Var beredd!”

Och ett tillägg till: den här fina bilden bidrar Skogsgurra med. Tänk så många meter julfrid man snart kan få för en hundring. Den blir bara billigare ju längre man väntar.

Borde man inte kunna få den dagsaktuella julfridskursen tillsammans med börsnoteringarna? Atlas Copco B 128,50, Hexagon 89,80, Stora Enso A 51, Julfrid 15.

 

Publicerat i Att tolka, Livet | 6 kommentarer

Häpp, typ!

Postat den 11 oktober, 2011 av Karin

Min Mac har pajat. Inte bara ont i Mac-magen utan en hjärnskada dessutom, självaste logik-kortet har gått sönder. Så nu litar jag till min lilla resedator. Problemet är dock att den har ett nyare operativsystem än allt annat jag använder.

Så jag ringer den support som ska lotsa mig rätt när jag kopplar in mitt mobila bredband på rese-Macen. Det går inte så bra. ”Men du, vilket operativsystem har du?” Jo, det är ju det senaste kattdjuret i Macs serie av olika rovdjur: Lion.

”Nej, nej”, säger supporten, ”då går det inte. Vi har ingen lösning på det.”

”Ingen lösning?” upprepar jag lite fånigt och undrar om det skulle kunna fungera med ett annat mobilt bredband. ”Du kan ju alltid försöka.”

Så jag går in i en butik som säljer sånt och rådgör med en hjälpsam ung man och förklarar att jag måste ha en uppkoppling på landet. ”Det HÄR fungerar, det lovar jag!” Sade den unge mannen med ett övertygande leende.

”Även med Macs nya Lion”, undrade jag ”Mac OS X 10.7.1?”

”Jamenvisst och absolutely! Det är klart att det funkar!”

Det blev ett mer än dubbelt så dyrt abonnemang som tidigare, men det är väl priset för utvecklingen på området. Väl framme i stugan på landet försöker jag installera det, vilket enligt försäljaren skulle vara barnsligt enkelt: ”Häpp, typ.”

Det första som möter mig när jag öppnar asken är följande meddelande.

Hur då koppla upp utan uppkoppling? Riktigt hur irriterad jag blev, förstår man nog först om man läser sagan om den lilla tanten som skulle köpa mobilt bredband. Den utspelade sig förr i tiden, för ungefär fyra år sedan.

Fortsättning 11 oktober. Mac-doktorn ordinerar nytt logikkort för 11895.  Eller överflytting av hårddisken till en likadan Mac. Eller överflyttning av informationen till annan Mac. Eller avlivning, eftersom jag har backat upp det mesta. Suck, vad ska en stackars Mackberoende människa göra? Inte köpa PC, väl, även om priserna talar för det?

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter , | 4 kommentarer