Otroligt glädjande med Tranströmers Nobelpris. Men man undrar ju var läckan fanns…
I går kväll ringde en kompis och antydde att det
var jag som låg bakom den plötsliga svängningen i vadslagningsbranschen. Något hände på förmiddagen den den 6:e oktober. Oddsen för Tranströmer föll på ett oförklarligt sätt från 14 till 1,66, vilket alltså innebar att alla trodde han skulle få det.
”Men fatta” säger kompisen, ”man Googlar förstås på Englund, för att se om Peter Englunds fru, eller kusiner eller ungar eller kanske hans mamma har sagt eller skrivit något om tänkbara nobelpris och se där! Ditt namn dyker upp där på morgonen. Med hjälp av Google translate kan hela världen ta del av ditt ganska tvärsäkra påstående om Tranströmer. Det räcker för att dra igång en kedjereaktion i vadslagningsvärlden!”
Jag som inte ens har någon besöksstatistik inkopplad på min sida. Borde nog fixa det. Och så vitt jag vet är jag inte släkt med någon akademi-Englund.
Men Tranströmer var det ju. Jubel och beröm runt om i världen och insiktsfulla, kunniga artiklar vart man vänder sig. Humanismen, förmågan att ge oss vår verklighet i ännu verkligare form, naurlyriken, omtanken och empatin, medmänskligheten, språket som han behärskar så fulländat, utan åthävor.
I The New Yorker skriver Robin Robertson om svårigheterna att översätta Tranströmer, för även om hans lyrik kan se förrädiskt enkel ut är det ju aldrig lätt. Svenskan är ett melodiskt och klangrikt språk och särskilt vår intonation, med en betoning som ibland väger nästan jämnt mellan stavelserna, ger sin rytm åt språket. ”Hur i hela världen ska man bära sig åt”, undrar Robertson ”för översätta ett sjungande ord som ’domkyrkoklang’ utan att det faller platt till marken. ’Peal of cathedral bells’ blir inte riktigt samma sak.” Nej inte samma sak, men inte så tokigt ändå.
På mediaföretaget Bloombergs är man dock inte imponerade. Deras krönikör Hephzibah Anderson analyserar priset under rubriken Svenska akademien klantar sig igen. ”Vid det här laget är det frestande att strunta i dessa hemlighetsfulla få och deras antikviteter. Dock kvarstår faktum att Nobelpriset fångar ett internationellt intresse som inget annat pris. Dess perversa preferenser för obskyra, politiskt korrekta eller helt enkelt oläsliga författare (alla tre kriterierna stämmer på Elfriede Jelinek) skadar inte bara deras egen ställning det marginaliserar den konst de säger sig vilja hedra.”
The Telegraph är en av de få som ondgör sig över att en svensk fått priset. Nionde svensken utropar de upprört, eftersom de räknar in Nelly Sachs och Björnstierne Björnson också. Och den där Tranströmer är ju bara översatt till något dussintal språk… De ställer också frågan om det är någon som överhuvudtaget läser Heidenstam idag. Det kan man ju undra, liksom man skulle kunna ställa samma fråga om några andra författare på listan, Carl Spitteler, Paul Heyse eller Giosuè Carducci.
Jag får lust att kommentera en och annan artikel, men inser att jag har namnet emot mig. En svensk som heter Englund ska nog inte gå in och försvara akademiens val, hur mycket man än gillar det.
Men det var ju inte min mening att förstöra oddsen för de insiktsfulla personer som satsade sina slantar på honom före prisutdelningen. Förlåt!



















