Klassfest

Förra lördagen var det dags för klassfest igen, den enda klass av olika möjliga i mitt liv, som träffats regelbundet de senaste trettio åren. Jag har letat i gamla fotolådor och hittade bara ett enda kort. Det måste finnas fler någonstans. Här sitter vi på trappan mellan skolområden och lärarbostäderna på rullstensåsen ovanför. Klass fyra i Horndals skola. Kalla mig gärna idylliker och naiv eller något annat otidsenligt, men som jag minns det hade vi rätt roligt tillsammans och det var som vanligt väldigt kul att återses.

En sak slår mig som annorlunda idag när jag granskar kortet. Klänningarna. De flesta är hemsydda och alla är olika, utom möjligen tvillingarnas (som inte var tvillingar fick jag just veta – de var helt enkelt födda samma år, en i början och en i slutet och hamnade därför i samma klass). Alla dessa söta klänningsmodeller och individuella lösningar imponerar. Jag minns hur klänningar gick runt i släkten och syddes om till allt mindre modeller utan att man behövde göra avkall på några önskemål. Ville man ha puffärm så blev det puffärm. Hade man förälskat sig i smock fick man det. Såvitt jag minns var alla mammorna sykunniga.  Det är synd att man inte kan se färgerna. Idag finns det i motsvarande flickskock många fler likadana modeller.

Ja, lite annat för förstås också hänt. ”Jo, jag har ju blivit 30 kilo äldre”, medgav någon. Svårast att känna igen är de där killarna där kalufsen försvunnit och ersatts av ett kraftigt lurv runt hakan. Mycket effektivt kamouflage. Men så spanar man in i ett par välbekanta ögon och visst, man känner igen och minns.

Det här inlägget postades i Livet. Bokmärk permalänken.

27 svar på Klassfest

  1. Kicki skriver:

    Var ni 36 ungar i klassen? Jämfört med dagens diskussion om gruppstorlek så var det troligen ogenomförbart med 36. Hur överlevde ni? Vi var bara 31 i min klass sju år senare och med den utvecklingen borde det väl vara privatundervisning vid det här laget.

  2. Karin skriver:

    Vi var ju så välartade och vetgiriga, förstår du, så det gick hur bra som helst! Uppriktigt sagt minns jag inte så mycket av lektionerna och det kanske beror på att vi var så många. Man fick vara i fred för det mesta.

  3. Eva skriver:

    Vilken ljuvlig bild. Vad den får mig att minnas hur mamma varje år sydde min examensklänning. Bäckebölja var ett tyg jag gillade… Och det är verkligen sant att våra klänningar var så olika. Ändå är det inte alla de fina hemsydda jag minns mest utan klänningen pappa tog med sig från sin resa till Paris när jag gick i trean, en klänning från Galeries la Fayette som jag fortfarande har kvar.

    • Karin skriver:

      En köpeklänning! Det var ju väldigt ovanligt och en köpeklänning från Paris måste ha varit en sensation. Inte så konstigt att du blev francofil!

      • Kicki skriver:

        Jag minns bara en klänning som mamma sydde, designad av Storasyster Karin. Den skulle vara smakfull minns jag och jag var tveksamt stolt.
        Ulrika Knutson skrev en krönika med rubriken Disajn och enkelhet i Hemslöjden 2001/2:19
        När jag läste den kände jag igen väldigt mycket. Barn har inte alltid god smak.

        • Karin skriver:

          Den där blommiga? Valborgs överblivna gardintyg? Jag var aldrig förtjust i den klänning som jag fick av samma tyg, helt enkelt för att färgerna var lite tråkiga. Brunt, brungult och beige. Jag minns att jag tyckt det var synd att det inte fanns något vitt alls i mönstret, för då hade det i alla fall inte sett ut som om klänningarna blivit missfärgade i tvätten.

          • Kicki skriver:

            Nej den bruna slapp jag.
            Det var vit botten och smala svarta ränder och eventuellt pyttesmå lila rosenknoppar som matchades av en lila pyttesmal passpoal i halslinningen, det skulle bara anas. Samma sak med en smal brodyr i fållen, den skulle bara skymta lite. Modellen var nog ganska traditionell i övrigt med slätt liv, puffärm och rynkad kjol.

            • Skogsgurra skriver:

              Måste ha varit besvärligt. Det enda övergrepp i klädväg som jag minns var ett par knallblå brallor. Men det året gick jag till sjöss och på något sätt föll dom över bord. Har sedermera inte avhörts.

            • Karin skriver:

              Oj, Kicki, detta kräver nästan en uppdatering. Det var min realexamensfestklänning som sedermera syddes om till dig. De eventuella lila rosorna var små oregelbundna rektanglar, hoplänkade med ett smalt streck så att klänningen såg randig ut. Brett veckat skärp till det i syrenlila osv. Har en bild som jag ska försöka lägga upp.

              Nu ligger bilden på sidan – en av dessa förtjusande naturliga och spontana bilder som det tog någon halvtimme att arrangera. Inte undra på att man blivit kameraskygg! I alla fall: klicka på skolkortet. Under det ska det stå ”klänningen”. Klicka där så kanske bilden kommer upp.

              • Kicki skriver:

                Spännande, synd att bilden inte visas, men det är nog lika bra. Din vinjettbild visas inte heller och det är synd, jag vet ju inte hur det ser ut i stan.

  4. Skogsgurra skriver:

    Visst är det Gugge till höger om Kjell? Det syns på långt håll att det var en kille man kunde ha skoj med. Kanske lite för smart?

    Och du och Lena sitter tillsammans – som alltid. Ninas bok, Lena, hmm?

    Vad hette majjen? Sigvard nånting?

  5. Musikanta skriver:

    Det är rätt fantastiskt att INGEN av flickorna hade långbyxor på den tiden. Jag såg också ut ungefär så på de gamla klasskorten, rosett i håret och sidbena, som det var viktigt att få rak. Min mamma var dålig på att sy, men vi hade en hemsömmerska som kom då och då och fyllde på garderoben.

    Kul att se kortet! I flickskolan var vi alltid 35 elever, någon gång 36 tror jag. Inga problem på den tiden – ingen vågade bråka, då kunde man bli relegerad!

    • Karin skriver:

      Har inte ens tänkt på det där med långbyxor! Det var väl helt uteslutet i finare sammanhang och jag tror att det här kortet är från avslutningsdagen – eller examen, som det hette då. Klädkoden var examensklänning, inget annat, inte ens kjol och blus hade passerat.

  6. Malin skriver:

    22 flickor och 14 pojkar! Hur kunde könsfördelningen bli så sned?

    • Karin skriver:

      Jo pojkarna fick börja på bruket när de växt till sig tillräckligt, så det blev bara småpojkar kvar i klassen. Nä, allvarligt talat har jag ingen aning. Det fanns ju ingen parallellklass där man gömde undan pojkarna. Kvar i de mindre skolorna i omgivande byar? Men det är ju egentligen inte heller någon förklaring.

  7. Lotten Bergman skriver:

    Nu har jag tittat och tittat och tittat på bilden och försökt se bakom det jag ser.

    Du som sitter inne med facit: hur är det med skorna? Flickorna längst fram verkar ha tagit på sig finskor – men inte trean från vänster och hon längst ut på högerkanten. Är det lite mer vardagliga promenadskor? Går detta att analysera eller är det bara en tillfällighet?

    Och killarnas vattenkamning – de som inte är vattenkammade, är de inte vattenkammade pga. någonting eller är det också en tillfällighet? Är det ens vattenkamning eller kamning med något klet?

    De två flickorna (måhända tvillingarna som inte var tvillingar?) som sitter längst till höger har en svart rand ovanför strumpkanten — vad är det?

    Nu ska jag titta en stund till.

    • Karin skriver:

      Lotten, du har verkligen fått ut en hel del info av klasskortet! ”Oavsiktlig information”, säger man på Riksantikvarieämbetet om gamla bilders förmåga att berätta sådant som fotografen inte alls avsåg att dokumentera.

      Skorna var ju ett verkligt problem. Lite tyg att sy en klänning av kunde man väl alltid komma över, men skor – nej det fixade man inte så lätt. Jag vill minnas att det i leden bakom frontflickorna också var ett rätt blandat skosortiment. Och sockorna på högerkanten (attans att det inte finns färginformation) kan ha varit den där finrandiga sorten som avslutades med en resår i en av färgerna. Den svarta randen är nog resåren och jag gissar att den var blå. De vattenkammade gossarna var bästisar och är så än idag!

  8. Skogsgurra skriver:

    Karin, är du inte lite lik Wednesday Addams där? Med flätor och allt.

    Citat ur beskrivningen av Main Character Wednesday: ”Wednesday Addams – The daughter of Gomez and Morticia. She can be described as a girl that enjoys torturing her brother with dangerous objects, though in a friendly atmosphere. Wednesday is trademarked by her pigtails and blue dress, and often carries her beheaded doll Marie Antoinette with her.”

    Stämmer rätt bra, va?

    • Karin skriver:

      Man får tacka för komplimangen! Tror jag…

      ”torturing her brother with dangerous objects, though in a friendly atmosphere” Som sagt, träbåten är din om du vill bli båtägare på nytt!

  9. Miss Gillette skriver:

    Skorna fastnade jag också för, de svarta i raden längst fram. Vad lycklig den flickan måste ha varit över att få visa sina fina skor så att verkligen alla såg! Undrar om det står nån besviken stackare i gruppen och har lika fina pjuck — som inte syns.

    • Karin skriver:

      Hennes syrra snett bakom till vänster hade likadana fina skor! Men annars var det nog så att vi var rätt nöjda med att slippa visa skorna, vi i de bakre leden. Vill minnas att jag hade sandaler, vilket inte riktigt var enligt gällande klädkod. Mer som Wednesday Addams, kanske.

  10. Skogsgurra skriver:

    En båt kan ju vara ett ganska farligt objekt?

    Njae. Jag kunde bara inte låta bli. Jag var nog värre än du.

Kommentarer inaktiverade.