Jag blev ju lite perplex när kommunens byggansvariga berättade om grannens byggplaner. Men hur visste kommunen något om bygget, om det inte behövs bygglov? Jo, det handlar om en strandtomt och då måste man söka dispens från strandskyddet för att få bygga. Sa kommunen och erbjöd sig skicka över ritningarna.

Det blev nästa överraskning. På stämpeln ser jag att det funnits tid att informera om planerna, även efter beslutet. Bygget började ju först på våren 2023. På ritningen har min gäststuga krympt från fjorton meter på längden till en liten vedbod på ungefär sex meter. Dags att fråga grannen vad han håller på med. Jag fick veta att
1. Planskissen inte är något att bry sig om
2. Allt sker enligt regelboken
3. Brandskydd och annat utförs fackmannamässigt
Då mindes jag 1990-talets avregleringsvåg, på alla områden och inte minst inom jord- och skogsbruk. Mycket av det som genomfördes var vettigt och många onödiga och krångliga detaljregleringar togs bort. Men ibland fanns en övertro på ”självreglerande processer”. Diverse experter sa att mycket kan lösas mellan berörda parter. ”Ingen vettig person startar krig med sina grannar – det straffar sig alltid. Klart man ska kunna bygga en lada på landet utan krångliga tillstånd!” Kanske kom den inställningen från en romantisk uppfattning om jordbrukarsamhället, före storskiftet, då man var beroende av varandra och då det kunde vara förödande att komma på kant med sin granne?
Nåväl. Nu var det som det var och jag kunde bara hoppas att det inte skulle bli för stor påverkan på vår sida.


Växtligheten bakom gäststugan tog dock stryk. Det var inga värdefulla växter, men de bidrog till dränering av marken och hjälper förhoppningsvis lite grann mot erosion. Till sist sade jag till grävarna att de få buskar som överlevt massakern måste lämnas kvar.
Dörren på gäststugans baksida barrikaderades utifrån, av byggställningen, så nu kunde jag ta bort skåpet som jag blockerat utgången med på insidan, för att undvika olyckor.
När värmeböljan kom, försökte jag sova i det svalaste sovrummet, det i gäststugan med skuggande växter och ett loft ovanpå som skyddar mot värmen. Som en sval grotta, där jag brukar sova gott och gärna länge. I somras krockade dock mina sovvanor med byggjobbarnas arbetstider. De ville jobba tidigt innan det blev för varmt mitt på dagen, vilket var förståeligt i värmeböljan, men opraktiskt för mig. Och i stället för morgonsol som silar in mellan grenarna, genom österfönstret, möttes jag av en annan syn. Då flyttade jag in i den varmare huvudbyggnaden.
Sen fick jag vänja mig vid att min utfart, eller sikten i kurvan, ofta var blockerad. En del fordon var helt enkelt för stora för att köra in helt på grannens tomt, eftersom det nya bygget ligger där det ligger. Och det började bli stort! 
Ett projekt av det här slaget innebär mycket slammer och oväsen, så jag höll mig så långt bort från bygget som jag kunde. Men när det dånade musik över hela tomten – och inte riktigt min musiksmak – gick jag ditåt för att förmå dem att dämpa volymen lite.

När jag hittat ljudkällan insåg jag att det fanns större problem att fundera på. Här fästs takpappen med hjälp av en gaslåga. Det var under sommarens hetaste och torraste period och min fantasi satte förstås igång att producera katastrofscenarier.

Tänk om han tappar balansen och gasbrännaren ramlar i backen och tänder eld på hela nejden? Om något oväntat händer, som till exempel att en fågel råkar bajsa på huvudet på någon av dem. Vinglar man inte till då? Hur är det med säkerhetslina? Nej, ingen lina; den översta killen håller gasslangen i ena handen och gasbrännaren i den andra. Hur riskabelt kan det vara? Räcker det med byggställningen? Hur stort är mitt ansvar för dem? För de olika byggnaderna? För den knastertorra skogen intill? Hur gör man? Kan jag alls göra något? Blundar man?
Jag valde att blunda och att hoppas på det bästa. Jag gick så långt bort jag kunde, till andra änden av tomten, för att slippa musiken och hoppade i sjön. 
Det finns inget som är så lugnande som att ta en lång simtur i en lagom sval insjö.
Sommaren innebar inte enbart trevligheter, som den uppmärksamma läsaren redan anat.
Väldigt närgånget, kan jag nog tycka. Möjligen ligger den blivande poolen på grannens tomt, men en del av grävet är på min sida. Hoppas det inte underminerar grunden till gäststugan.
Tur för mig att det finns Karlshems-traditioner som lever vidare genom generationerna.
Svärsonen och hans pappa, båda engelsktalande, ville ha en arbetsuppgift. Båten behövde ösas, men vad sjutton heter det? ”Empty the boat”, drog jag till med. Visst, tyckte de och lyfte upp båten på bryggan, med vatten i, och tömde den. Jag som knappt orkar dra upp den en meter på stranden. Jag tror att det egentligen heter ”scoop the boat”, men de hade nog lyft upp båten ändå.

På bilden till vänster tar Lottendottern Moa grenen ”sopning av köksgolv” till en ny nivå. I bakgrunden skymtar Lotten och Joacim

Riktigt varma sommardagar blir det kanske inte så mycket jobbat. 
Farfars och farmors stuga vid sjön har alltid varit en populär samlingsplats.


Och plötsligt blommade några kungsängsliljor alldeles intill infarten. De har inte blommat sedan Erlands och Valborgs tid.




Erland sa att man inte ska sätta in livsuppehållande åtgärder, om man inte har tid och ork. Trädgården ska vara ett nöje, inte en börda. ”Om bara fjärilar och bin får sitt, är det vackert med en trädgård som långsamt återgår till ett naturligt tillstånd.” Det var nog hans sätt att säga till Valborg (och kanske till mig), att den fantastiska trädgård som han hade skapat inte skulle vara ett dåligt samvete för oss.
Martins trädgårdsintresse var visserligen stort, men hade en annan inriktning än Erlands – mer åt farmors håll, med fokus på ätligt. Han tog itu med potatis- och grönsaksland.
Sedan byggde Martin och sonen en brygga, som vilar på en stor stenkista. Efter inspektion godkändes den även av katten Alexander och den (bryggan) har stått pall i 28 år.
Vi byggde bastu – fast där tog vi proffshjälp till själva bastubygget.

I ladugården, där farmors ko bodde en gång, finns nu ett litet sovrum. Med en höskulle ovanför och gott om växtlighet runtom är det svalt och skönt, även under de värsta värmeböljorna. Erlands snickarbod, till höger, har blivit bibliotek och gästrum.
Ladan fick också ett nytt tak; det blev plåttak som fungerar fint och bevarar byggnaden.
Farfars lada är alltså numera uppgraderad till gäststuga. Mittdelen kan utvecklas, kanske med kök och dusch. Den gamla höskullen kan bli ett bra sovloft. I alla fall behövs det fönster där i mitten. Det tyckte tydligen Erland också, för när jag plockade bland brädor från hans tid hittade jag bitar till ett fönsterfoder som stämmer med fönstret till hans snickarbod (när man vänder bitarna rätt). Om jag bläddrar vidare i tidslagren hittar jag säkert övriga bitar och kanske också ett par fönster.

börjar och jag anar att även denna sommar kommer att ta slut. Alltså borde jag avsluta sommarföljetongen. Jag har läst om en författare som hade svårt att få till ett slut på sin bok. Han löste det genom att skicka ut alla romankaraktärerna på havet i en båt, som han sedan lät förlisa. Förlaget tyckte att det var en usel idé. Så det ska jag inte göra. Men tror att jag behöver fyra, fem avsnitt till för att ro detta i hamn.
Hon var en duktig sömmerska och gillade att sy. Han brukade koppla av från jobbet på snickarverkstaden med att göra modeller. Små, fina, exakta kopior av kyrkor, stationshus eller andra byggnader som han gillade.
Båda kastade lystna blickar på ladan (som ju egentligen är berättelsens huvudperson, även om det kanske inte riktigt framgått). I bostadshuset fanns det kök, två sovrum och ett vardagsrum, för farmor, Erland och Valborg. Inte så mycket plats för hobbyverksamheter. Det skulle dock gå att inreda en del av ladan för att få ett rum till, men till vad? Systuga, tyckte Valborg. Snickarbod, tyckte Erland.











När hon ville stå upp och äta räckte jag inte till. Farmor tog över. Jag gick i stället promenader i trädgården med Miranda och förevisade henne för grannbarnen.


