Under hela 1940-talet rådde ransonering. 1940 ransonerades socker, kaffe, te, mjöl, bröd, risgryn, sirap, matfett, ost, fläsk och kakao. Sedan kött, smör, grädde, ost, ägg, kryddor, tobak, olika sorters gryn, makaroner, potatismjöl, bönor, salt, nötter och torkad frukt, ved och bensin.
Den kalla vintern 1942 infördes textilransonering.
När jag bläddrar bland gamla papper i Karlshem hittar jag farmors ransoneringskort.
Textilier var tydligen inget hon behövde köpa, det finns hundratals textilkuponger kvar. Hon spann, vävde själv. Kanske sydde hon också, men det är inget jag minns. Hon hade vävt mattor och gardiner så att det räckte och hennes garderob var rätt begränsad, med samma klänningar hela min barndom.
Men kaffekupongerna däremot, de tog slut! Jag hittar inte en enda överbliven kaffekupong i högen av blandade oanvända kuponger. Några kuponger gick säkert åt för att ordna detta kaffekalas för hela barnaskaran, med respektive fruar och män. Först 1951 upphörde kafferansoneringen.
Pappa Martin i vanlig ordning bakom kameran.
Eftersom farmor fortfarande hade både ko och höns några år på 1940-talet, behövde hon inte heller använda alla kuponger för mjölk, smör och framförallt inte ägg. Hon hade så gott om ägg att hon kunde dela med sig till oss. Problemet var dock att det kunde ses som olagligt. Riktigt hur har jag inte förstått, men brottsrubriceringen var tydligen ”Varubrott” om man försåg medmänniskor med matvaror utan att kräva kuponger för det.
Det här är en annan telefonstation, men rätt lik vår lilla station i Horndal.
Hursomhelst tyckte inte farmor att hon kunde ringa till mamma och meddela att det fanns ägg, eftersom det kunde snappas upp på ortens lilla telefonstation, där även lokalsamtalen kopplades manuellt.
Därför ringde hon i stället och meddelade att hon hade finfina prästkragar, som mamma gärna fick komma och plocka. 
Det kunde hända att mamma sa fel, långt senare, när hon skickade mig för att köpa prästkragar, ”nej, ägg menar jag förstås.” När hon berättade om kodordet ”Prästkragar” invände jag att det var ett uselt kodord på vintern. ”Vet du vad”, sa mamma ”på vintern värpte hönorna inga ägg”.
Jag letar förgäves efter en bild på min pappa på verkstaden. Eller på pappa i blåställ. Det finns ingen, vad jag kan se. När jag söker på blåställ på nätet får jag bara upp diverse museibilder.
När farfar byggde ladan tog han ner några träd och bröt upp stubbarna, som hamnade i en hög vid sidan om. De kom väl till pass när veden tog slut ett år, men de var sega och svårhuggna. Farfar, som annars var en ganska förnöjsam person, skrev en klagovisa:
Så här ser det ut idag. Verkstaden är riven, många träd har tillkommit där den stod, till höger i bild. Huset var på farfars tid omringat av potatisland, från vägen ner till sjön.
”På annandagen voro vi till Folkets hus och hörde på Kata Dahlström som höll ett gediget föredrag hufvudsakligen gående ut på att arbetaren bör skaffa sig bildning och söka dana sin karaktär för att med framgång kunna framföra kampen för sina medborgerliga och mänskliga rättigheter. För att kunna få någon tid att skaffa sig denna bildning och kunskap borde arbetstiden afkortas till 8 timmar hvadan alltså normalarbetsdagen vore vårt första mål; vårt andra mål vore gemensam bottenskola för såväl fattigmans som rikemans barn, hvilken skola dock borde höjas öfver nuvarande folkskolas plan till elementarläroverkens.”
Det finns ett beslut om utskänkningstillstånd från 1918 för C. E. Englund, för ”kokadt kaffe samt andra tillagade alkoholfria drycker”. Jag har ingen aning om varför, men en förklaring skulle kunna vara att de olika föreningarna som ibland samlades i Karlshem naturligtvis måste ha kaffe och det hade farmor och farfar inte råd att bjuda på. Men om man ska ta betalt för kaffe ”eller andra tillagade drycker” måste man sannolikt ha tillstånd.
Det finns en hel del teorier om hur dass ska vara beskaffade. Till exempel Chic Sales fina lilla bok Specialisten. Han går igenom allt man behöver veta om dassens konstruktion, funktion och inredning. Det dass som farfar byggde en gång klarar utan vidare en expertgranskning.
avråder från. Men på farfars dass är fönstret så fiffigt placerat att det inte går att kika in, såvida men inte plockar fram en stege, men det gör man ju inte.
Det problemet löste farfar med en fiffig järnpinne, en manöver-ten, som man hakar fast i en ögla i dörren så att man kan dra igen dörren om det skulle behövas.
Nåväl, den gamla ladugården stygga
Men backen den såg ynklig ut
Ja just då uppå Villahed
Men småningom jag tröttnar på
I modellboden jobbade han med modeller i trä för gjutformar till allt som behövdes för brukets järnframställning.
Jag sade upp min plats en dag
”Rekommenderande mig i den ärade allmänhetens benägna hågkomst …” He had a way with words, min farfar.
Den här snyggingen är min farmor Matilda. Hon föddes 1879 och träffade farfar när var hon tonåring. De gifte sig när hon var 19 år.
Bonden som ägde fastigheten, där en bit av den gamla ladan stod, föreslog att farfar skulle köpa till lite mark, så det gjorde han. Men en liten remsa ville bonden behålla som passage ner till en plats vid sjön, på ett ställe där det är lätt att komma åt att tvätta.
Min farfars familj blev kvar i de två hyrda rummen i stugan vid Rossen och kunde efter ett par år köpa huset. Det var många vändor, svårt att få ihop pengarna, det behövdes lite hjälp från släkten, men i februari 1907 blev det klart, på Karldagen, och lantmätaren skrev in Karlshem på kartan, eftersom min farfar hette Karl.
På bilden finns också några äppelträd och ett (av många) potatisland i förgrunden. Hela tomten användes för odling, mest potatis. Förråden var välfyllda med äpplen, äppelmos och potatis för hela vintern.
