Hur hamnade mina farföräldrar i Horndal? Det verkar vara mest av en slump. Farfar hade arbetat på sågverk och snickarverkstäder runtom i södra Dalarna och Gästrikland sedan 14-årsåldern. Nu var han 37 år, hade tre barn och ville hitta en plats att slå sig ner på för gott.
Han hade sökt jobb i Avesta, Krylbo och Horndal och fick till sist löfte om anställning hos en byggmästare i Horndal. Det visade sig dock svårare att hitta någonstans att bo. Han hade gått runt i samhället och frågat efter rum att hyra och först när han nästan gett upp fick han napp. Han skriver i sin verskrönika: ”Klockan närmade sig fyra/ och hela dagen jag fått gå/ men ej ett endaste rum att hyra/ det fanns på hela nejden då.”
Så stod jag där då, smått förlägen
och undrade vart ska jag gå
Fru Björklund visade mig vägen
”Ni kanske där ett rum kan få.”
Och om en stund så stannar jag
Framför en plats idylliskt skön
En kvinna där med raska tag
Just tvättar kläder nervid sjön
Björklunds bor fortfarande kvar i början av sjön Rossens södra strand och huset som fru Björklund tipsade om ligger längre österut längs stranden. Det kan ha varit det första huset som byggdes vid sjöstranden och är i så fall skildrat i bergslagsförfattaren Johan-Olov Johanssons novell Granbergs stuga. Någon gång ska jag försöka ta reda på om det är det huset.
Så här såg huset ut på den tiden – och gör det fortfarande. Taket är omlagt, fönstren är utbytta, äppelträden färre, men annars är allt sig likt. 
I ett brev till sin bror i USA skriver farfar och berättar om sitt nya liv: ”Jag arbetar här under byggmästaren, dels ute och dels på snickeriverkstaden. Avlöningen är ej stor, 2,50 om dagen. Vi bo här ganska trefligt invid sjön Rossen. Vi betalar 7 kronor i månaden för 2 rum och så är här potatisland och bärbuskar samt några äppelträd. Jag betalar arrende för detta 7 kronor per år. Vi har satt ut en tunna potatis, samt lite kål, rötter osv.”
Han nämner också att det planeras folkomröstning i Norge om unionen med Sverige och kommenterar, lite syrligt, att det är underligt att ”riksdagen vädjar till allmän röstning i Norge om en så viktig fråga, samtidigt som samma riksdag gjort allt för att hindra den allmänna rösträtten i vårt eget land.”
Fortsättning följer inom kort på denna blogg.
De kom från Kloten, som ligger i närheten av Smedjebacken, men hade mellanlandat hos min farmorsmor i Björknäs, vid den översta röda pilen.
Det var en fin resa och en bra kurs. Tema förenkling, förenkling, förenkling, ljus och skugga och de kretensiska färgerna.
Sedan lyckades jag inte stänga balkongdörren på kvällen och då fick det turkosa bandet träda i tjänst igen. Men ack, nästa dag, medan jag var på vift, blåste det kraftigt och vinden lyckades lirka upp min rosett och dörren for upp och mitt band blåste bort. När jag kom tillbaka till ett välvädrat rum insåg jag vad som hänt och gav mig ut på bandjakt. Hur långt kunde det ha blåst iväg? Jag letade på och under balkongen och i hotellets närområde.
Strax före Valborg pajade min kyl och frys i huset på landet.
Alltså ny-ny, inte begagnad.
Och som jag alltid gjort åkte jag och handlade först, för slängstället ligger behändigt en liten tvärgata bort, bara något kvarter från affären. När jag hade svängt in på tvärgatan, som jag gjort de senaste 50 åren eller så, insåg jag att jag inte borde vara där. En skog av skyltar med LEKANDE BARN, EJ GENOMFART, farthinder, etc mötte mig. Men då var det liksom för sent och jag beslöt att jag troligen skulle göra mer skada om jag backade, så jag körde försiktigt och mycket långsamt fram till slängstället. Där hanns jag ikapp av en bister man på en kraftig fyrhjuling, med ett litet barn framför sig på sätet.
Vårtecknen är få. EN stackars liten scilla. Några frusna påskliljor som inte vågar slå ut. Och myrorna sover fortfarande i sin stack.
Helgförvirringen tilltar. Kidsen som hoppas på påskgodis ropar ”Bus eller godis”, det önskas Glad påsk på långfredagen och påskkärringarnas flygtider är det ingen som har koll på längre…
