Heja Sven-Harry!

Postat den 2 februari, 2012 av Karin

Det ska till utsocknes besök för att man ska komma iväg på allt det där som man tänkt göra så länge. Så idag blev det äntligen av att besöka Sven-Harrys nya konsthall och museum i Vasaparken.

Det var många som hade invändningar mot byggmästaren Sven-Harry Karlsson när han ville bygga ett eget konstmuseum mitt i stan för sin konstsamling. Borde han inte skänka konstverken till Moderna museet i stället? Vad är det för hybrisidé att bygga ett sånt där monument över sig själv? För inte nog med att det är en konsthall för tillfälliga utställningar; på taket av konsthallen finns också en kopia av den herrgård på Lidingö som han var hans hem i trettio år och som han numera sålt. I herrgårdsdelen av byggnaden finns hans fina samling av svensk konst.

Inte vet jag hur det skulle ha gått med hans tavlor och skulpturer på Moderna. De hade säkert blivit ett uppskattat tillskott tills samlingarna, men inte sjutton hade man skaffat in en grön kakelugn för att matcha den grönögda kvinnan på en Munch-litografi. Men det har Sven-Harry gjort. Först väntade han länge innan fick en chans att köpa litografin, sedan gav han henne en grön kakelugn.

I ett rum finns konst av Hill, i ett annat av Josefsson, i hallen hänger fina Sjerfbeck-målningar allt verkar vara inköpt med kärlek och omsorg. Den röda tråden är förvisso Sven-Harry, men de verk han valt har mycket att säga varandra. Det är helt enkelt ett väldigt fint museum med de svenska konstnärer som han samlade på.

Munch och Sjerfbeck är väl inte svenskar, säger någon uppmärksam person. Det stämmer väl egentligen, men eftersom Sven-Harry verkligen ville ha med dem i sin samling menar han att eftersom Munch ändå växte upp under unionstiden är han på sätt och vis  svensk och Sjerfbeck var ju ändå finlandssvensk.

Med herrgård på taket. Arkitektfirman Wingårdhs bild av bygget.

 

Publicerat i Att tolka | Etiketter , , | 9 kommentarer

Nytt nyord och ny religion

Postat den 1 februari, 2012 av Karin

Månadens nyord enligt Språkrådet är Kopimi.  Det är en försvenskning av copy me, och kommer från fildelarkretsar. De som tror på fildelning är kopimister och har bildat ett trossamfund, som enligt konstens alla regler har registrerats av Kammarkollegiet. För att få registrera sig som trossamfund måste man uppfylla följande kriterier:

  • Trossamfundets ändamål  är att ha en gemenskap för religiös verksamhet där det ingår att ordna gudstjänst. Med gudstjänst menas också exempelvis sammankomster för gemensam bön och meditation.
  • Trossamfundet ska ha stadgar där ändamålet framgår. Stadgarna ska också innehålla bestämmelser om hur beslut fattas inom samfundet.
  • Trossamfundet måste ha en styrelse eller motsvarande organ.
  • Trossamfundets namn måste särskilja samfundets verksamhet från andras. Namnet får inte heller strida mot exempelvis goda seder eller allmän ordning.

Jag hörde en radiointervju med någon jurist på Kammarkollegiet som förklarade att vi har generösa regler här i Sverige för vad som ska betecknas som trossamfund, men om de där kriterierna är uppfyllda gör myndigheten ingen bedömning av religionens art eller innehåll. Att man är ett trossamfund ger en dock inte rätt att vara olaglig, betonade han.

Enligt kopimisternas hemsida är det så att ”kopimi är beteckningen på en livshållning, animerad av lusten till att kopiera och kopieras”. Animerad – se där fick man in lite andlighet.

Och: ”Remixande är en heligare typ av kopiering än den perfekta, digitala kopieringen, då remixande är korskopiering av en mångfald av information. Att kopiera eller remixa information som förmedlats av en annan person ses som en akt av respekt och ett starkt uttryck för acceptans och kopimistisk tro.”

Inte nog med det: ”livet som vi känner det uppstod med DNA- molekylens förmåga att duplicera sig”. Såatte…

Här är i alla fall deras symbol. Om man ser den på en hemsida är det fritt fram att kopiera innehållet. Och jag antar att det är fritt fram att lägga in den här utan att be om lov först.

 

Publicerat i Ord | Etiketter , | 2 kommentarer

”Vi ses i min nästa roman”

Postat den 30 januari, 2012 av Karin

Det finns inte så mycket skrivet om alla de personer som blivit ingredienser i en hop- plockad fiktion i någon författares verkstad. Om dem som genom sina liv och slumpen blivit skönlitterära råvaror och eventuellt fotnoter i litteraturhistorien, om det råkar vara en tillräckligt känd författare som skrivit boken.

Nu har Kerstin Ekman behandlat just det ämnet på sitt lysande sätt i Grand Final i skojarbranschen, där det är ett av många teman om författandets villkor.

”Där kastas försvarslösa människor ut ur det som kanske inte var något Eden, men i alla fall ett liv. Fördömda och klädda i morgonrockar eller lindrigt rena kalsonger drivs de med piskor av ord ur sina liv in i fiktionen och författaren står som en ängel med brinnande svärd och vaktar så att de aldrig kan vända tillbaka igen.”

Och hon skildrar författarnas tillvägagångssätt så här: ”Dom utnyttjar och parasiterar, klär av sina närmaste inpå bara mässingen och längre in än så. Dom plundrar morsans grav och luktar i farsans kalsonger och det har dom gjort ända sedan Första Moseboks tid. Dom lägger sin älskade på en fläckig madrass och berövar henne oskulden inför publik.” Sedan drar gyckeltåget vidare och den plundrade sitter där vid vägkanten och hackar tänder.

Det passar väldigt bra att parallelläsa Grand Final och Strindbergs En dåres försvarstal, som är den bok man utsett till Stockholm-läser-projektet i år.

Själv skriver Strindberg ”utan invändningar och med svidande ånger” att En dåres försvarstal är en förfärlig bok. Han skrev den i det ”rättmätiga behovet att tvätta mitt lik innan det stoppas ner i kistan”.

Att han samtidigt såg till kasta skit på sina barns mor och en rad andra personer i förbifarten var han tydligen lite skamsen över. Boken skrevs på franska och det tog ett tag innan han lät ge ut den och den fick inte översättas till svenska så länge han levde.

”Vi ses i min nästa roman”, brukade Strindberg mumla hotfullt när han var arg på någon och det var han ju för det mesta. Mer om hur Strindberg for fram med sina närmaste och med vänner och bekanta finns att läsa i en artikel av Natan Sachar i gårdagens DN.

Jodå, visst ska man få skildra verkligheten i fiktiv form och visst har jag hört Fritjof Nilsson Piratens suck: ”Skriver man om synålar är det alltid nån enögd jävel som känner sig träffad.”

Men problemfritt är det ju inte. Jag undrar om utgivningsklimatet har ändrats sedan Strindbergs dagar. En dåres försvarstal kom inte ut i Sverige förrän efter hans död. Men många av hans andra hämndböcker gjorde ju det. Skillnaden är väl att man numera inte bemödar sig om att maskera skildringarna som förr. Från sjuttiotalet och framåt har det varit mer öppet visir. Som när Kerstin Thorvalls manus till Det mest förbjudna låg på förläggarens bord och han lade ansiktet i medkännande veck och frågade: ”Hur länge sedan är det som din mor dog?” Kerstin Thorvall svarade att hon inte alls var död och då vidtog en omfattande hantering med förlagets jurister och utomstående rådgivare innan man till slut beslöt att ge ut boken. Idag är det nog mer sorglöst i det avseendet.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Böcker, Livet | Etiketter , , | 8 kommentarer

Äntligen!

Postat den 29 januari, 2012 av Karin

Äntligen på mattan igen. Kan någon människa förklara varför man är så korkad att man inte yogar regelbundet när det är så skönt och nyttigt. Det är bra för spänsten, blodtrycket, figuren, hjärtat, humöret och säkert en hel del annat som jag inte har koll på.

Billigt är det också, det behövs inga särskilda prylar eller kläder; en yogamatta för någon hundralapp räcker bra, tillsammans med T-shirt och mjuka byxor. Inga skor. Om man går en kurs eller kollar på en instruktions-DVD har man tillräckliga kunskaper för att köra lite på egen hand. Men det är klart, det är roligare med pass där en instruktör kollar upp och rättar till när det behövs. För precisionsövningar är det ju.

– Flytta hälen utåt två centimeter, säger yogainstruktören, när jag försöker göra den nedåtgående hunden. Och visst, då känner jag att helt andra muskler sträcks.

Tänk om gymnastikens fader i Sverige, Pehr Henrik Ling hade tagit sig en tur till Indien. Då kanske vi alla hade kunnat starta dagen med en serie yogarörelser, eventuellt både solhälsning A och B. Eller förresten, vi kan skippa B, den är lite krånglig.

Om man kollar på Lings kommando-scheman för gymnastik anar man varför rörelserna inte ingår i var mans och kvinnas morgonvanor.

Här är en liten del av tredje instruktionsschemat. Ser lite stelt ut. 

Det är på något sätt roligare att leka kissande hunden eller ”happy baby” och det tar minst lika bra, som träning betraktat. Och när man gjort några solhälsningar har man av bara farten gjort en hel del armhävningar också, utan att det märks, liksom.

Så varför gör jag det då inte varje dag, eller åtminstone någon gång i veckan? Jo men det ska ju bli ändring nu. Mattan är avdammad, klippkort inköpt och första passet är avklarat.

 

Det fiffiga med att träna yoga är att man efter ett tag klarar att knyta skosnören och peta tånaglar utan att sätta sig ner. Och här ser vi solhälsning B till höger. Jag blir nog aldrig riktigt sams med den, eftersom jag inte kan lära mig att puta med rumpan så där elegant.

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 17 kommentarer

Men Martin, hur tänkte du där?

Postat den 27 januari, 2012 av Karin

27 januari, minnesdagen för förintelsen och det slumpar sig så att jag just har läst om några böcker av Hannah Arendt. Hon är lite svårläst, men inte alls obegriplig. Det är bara det att hon tänker så förbaskat tätt, på något sätt, så det går inte att bara skumma igenom en text.

I skolan tålde hon inga dumheter. Om lärarna fällde judefientliga kommentarer reste hon sig och gick. Det ledde till att hon stängdes av från skolan. Då läste hon in studentexamen som privatist, på ett år kortare tid än klasskamraterna. Vid universitetet i Marburg läste hon filosofi för Martin Heidegger, som närmast hade popstjärnestatus på den tiden. Han och Hannah Arendt hade också en kärleksrelation under hennes studietid. Både Hannah Arendt och Martin Heidegger ägnade sig åt vad det är att tänka, hur man tänker och vad tankar är.

När hon greps av polisen 1933 var hennes brott att hon använt sig av det preussiska statsbiblioteket för att samla information om antisemitiska handlingar inom olika organisationer och affärsverksamheter. Hon släpptes ur fängelset efter en vecka och flydde via Tjeckoslovakien, Schweiz, Frankrike, Spanien och Portugal till USA, där hon bodde och arbetade resten av livet. Heidegger gick med i nazistpartiet 1933.

I USA skrev hon om ondska i samband med rättegången mot Eichmann i Jerusalem, om hur totalitära stater uppkommer och fungerar, om Vietnamkriget och studentrevolterna. Hon var – till skillnad från Heidegger – en filosof som ville lägga sig i sin samtid.

Efter kriget återsågs de och jag skulle gärna vilja veta mer om vad som blev sagt mellan dem, judinnan som drevs på flykt från Nazi-Tyskand och hennes tidigare lärare och älskare som blev nazist. Hon har skrivit en hel del om förlåtelse på lite oväntade och intressanta sätt. Ett resonemang går ut på att hämnd är något förväntat och hämndaktionen är oåterkallelig. Att förlåta, däremot, är oväntat.

Därför menar Arendt, om jag förstått henne rätt, att förlåtelse skapar handlingsfrihet, medan hämnd låser en kvar i tvingande mönster. Man kan ändå fördöma någons handlande. Dömandet gäller handlingarna, förlåtelsen gäller personen.

Men ändå, det vore väldigt intressant att få veta vad de egentligen talade om, Arendt och Heidegger, när de sågs igen efter andra  världskriget.

Uppdatering 3 februari: Mer om Hannah Arendt och hennes böcker finns på LO-tidningens kultursida.

Publicerat i Böcker, Livet | Etiketter , , , | 22 kommentarer

Inte en torr näsduk kvar i hela landet

Postat den 25 januari, 2012 av Karin

Bokcirkeldags igen på den trivsamma bokhandeln i Gamla Stan, The English Bookshop. Den här gången är det en riktig snyftare och storsäljare, Kyong-Sook Shins Please Look After Mom.

Jag stålsatte mig inför läsningen eftersom allt tydde på att det skulle bli vähähäldigt sorgligt. ”Vilken snyftare” skrev New York Times, ”här kommer inte att finnas en enda torr näsduk i hela landet”. En del recensenter  har rynkat på näsan åt boken just för att den är sentimental, men många har hyllat den. Jag tycker den är bra. Kanske min kritiska blick mildras något av att det är på engelska – man är ju glad att man fattar vad det står. Eller kan det helt enkelt vara så att min litterära smak inte är så sofistikerad som jag gärna vill tro?

Sorgligt är det ju. Tänk er själva att ens mamma plötsligt bara försvinner. Den där mamman som ständigt odlat grönsaker, lagat mat, skött hushållet, fixat allt, servat familjen och som mest fått otåliga och snäsiga svar på sina oroliga frågor. Hennes barn är moderna storstadsbor, hon är en anakronistisk landsortsbo, som man bara tar för givet. Och så är hon plötsligt gåtfullt försvunnen.

Jag gillar som sagt boken och diskussionerna i bokcirkeln kretsade mycket kring om det är en realistisk bok eller om den ska läsas symboliskt. En mamma försvinner. Symboliserar hon inte ett traditionellt samhälle, med dess omsorger om varandra, som håller på att vittra bort? Eller är hon bara en mamma som försvinner? Gärna både och för mig.

Publicerat i Att läsa, Böcker | Etiketter , | 5 kommentarer

Det kan inte vara lätt…

Postat den 24 januari, 2012 av Karin

Tvåårsåldern måste vara den mest förbryllande i en människas liv. Och vi vuxna gör det inte alltid lättare med orienteringen i denna besynnerliga värld.

Å ena sidan älskar tvååringar museer och dessa härliga ytor att springa omkring på. Å andra sidan kan det bli svårbegripligt med alla dessa saker som man absolut inte får använda, medan samma saker i en annan situation ska användas. Bussar till exempel.

På Spårvägsmuseet i Stockholm är det förvånansvärt många fordon som man inte får gå in i. Visst är de tjusiga, femtiotalsbussarna, men en tvååring får knappast någon nostalgikick av dem.

Han vill klättra ombord, så klart, och gör det också. Det röda repet, som markerar att det är förbjudet, sitter för högt för att hindra honom. Så man får ingripa och förklara att bussen är AJA, vilket han faktiskt respekterar för det mesta, så han backar lite fundersamt ner på golvet igen.

Nästa gång det ska åkas buss uppstår förstås problem med att förklara för honom att bussar för det mesta inte alls är AJA, tvärtom, dem ska man kliva ombord på.

Och så Livrustkammaren där det enligt tvååringen finns två toppenattraktioner: en trapp med olikfärgade lampor på varje trappsteg och så förstås förvaringsboxarna i foajén, dem som man kan stoppa in väskan i och låsa. Mycket spännande. De kungliga klänningarna en trappa upp noterade han artigt medan han passerade den ena kreationen efter den andra: klänning (uttalas än så länge nänning), klänning, klänning… Så kom vi ner till en häst i full mundering med fotsida schabrak eller vad det heter och det var så klart en klänning det också. Jo, det måste jag hålla med om. Mer klänning än häst, faktiskt.

Uppdatering: Här är ett exempel till om det där med att sortera och kategorisera som tvååringar verkar hålla på med hela tiden. När äldsta dottern var i tvåårsåldern fanns en penna i hushållet, som såg ut ungefär som den här Parkerpennan, möjligen med kraftigare rutmönster.

När vi var i Nairobi på besök såg hon på långt håll genom bilfönstret Kenyatta Tower resa sig över omkringliggande byggnader. ”Penna!” ropade hon förtjust. Jag förstod vad hon menade och ville inte säga emot. Så det blev en kompromiss: ”Ja kolla, tornet ser ut som en penna!”

För henne var mönstret tydligen det avgörande och att i det läget försöka dra in funktionen och beskriva skillnaden på skrivdon och byggnader kändes onödigt. Det reder ju ut sig vartefter.

Publicerat i Att tolka, Ord, Språk | 11 kommentarer

Måste jag skära av min tunga?

Postat den 23 januari, 2012 av Karin

I höstas skrev jag om eftervalsvåldet i Kenya, det som blivit ett vardagsord, en ofta använd förkortning i tidningsartiklar och på nätet: PEV, det vill säga Post Election Violence. Det handlar om den våg av våld som följde på valet 2007 och som kulminerade i januari 2008. Mer än tusen döda. Vid valet verkade det som om oppositionen skulle vinna. Men det blev i stället en seger för det sittande regeringspartiet och anklagelserna om valfusk kom omedelbart. När oroligheterna bröt ut, underblåstes hatet och våldet, på båda sidor.

Under bokmässan i Nairobi i höstas var det ett ämne som togs upp i berättargrupper,  i poesiuppläsningar, i informella diskussioner. Varför lät vi oss manipuleras? Vad var det som hände? Hur kan vi undvika att det händer igen?

Samma fråga ställer Internationella brottsmålsdomstolen i Haag, som idag beslutade att ställa fyra ledande kenyaner inför rätta, två från regeringspartiet PNU och två från oppositionspartiet ODM. Åtalet gäller brott mot mänskligheten. Regeringssidan anklagas för att ha givit polisen order att skydda sina anhängare och låta dem döda motståndarna. En radioreporter är anklagad för att ha spridit skräck och hat. ”Om ni inte dödar dem kommer de att döda er.”

Poeten Sitawa Namwalie skriver så här om ”händelserna” som eftervalsvåldet också kallas:

Jag kommer från överallt
Nu säger du att jag måste hata och döda?
Måste jag skära av min tunga?
Säg mig då
Hur stympar jag min själ?

I en av bokens starkaste dikter frågar hon:

”Would you?” Skulle du förråda din grannes son? Skulle du fånga in flickan som lyckats ta sig ut ur den brinnande kyrkan i Eldoret? ”Would you?”

Vad som händer med åtalen i Haag återstår att se. De anklagade säger sig vara oskyldiga. Men hur det än går, måste det väl ändå på något besynnerligt sätt ses som ett framsteg att det är två presidentkandidater som ställs inför rätta, för att deras roll och eventuella skuld i det som hände ska prövas. Det är så mycket lättare – och vanligare – att skicka fram någon som finns längre ner i den korrupta näringskedjan. Politiker på toppnivå i Kenya har i regel skaffat sig stora förmögenheter och har vant sig vid att köpa sig ur varje besvärlig situation. Den här gången blir det svårare.

 

Publicerat i Att skriva, Böcker | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Måste jag skära av min tunga?

Hur länge dröjer det innan nästa s-ledare avgår?

Postat den 23 januari, 2012 av Karin

Här kan ni se en sensationell beräkning av hur länge det dröjer innan nästa s-ledare kommer att avgå. Det häpnadsväckande resultatet är att hon eller han kommer att lämna sitt uppdrag exakt sex veckor innan sin utnämning.

Hur jag vet det? Jamen hörni, nu är ni väl lite oresonabla. Här har det i tio månader vimlat av anonyma källor i medierna. ”Ledande socialdemokrater” uttalar sig anonymt på löpande band, så varför skulle jag behöva ha någon källa?

Men visst är det märkligt att journalisterna plötsligt tillåts använda oidentifierade källor utan att ifrågasättas. Jag menar: om en verkligt ledande socialdemokrat uttalar sig (tänk Ingvar Carlsson) så vet både journalisten och Carlsson att det inte håller med anonymitet. Reinfeldt eller Borg kan inte heller prata ”off the record”.  Men de senaste månaderna har det vimlat av dessa ”framstående” och anonyma källor i medierna. DET har verkligen gjort mig fundersam.

OK, den som vill veta varifrån jag har uppgifterna om nästa s-ledares livslängd kan ta en titt på hemsidan där man räknar på sådant som vi andra inte har tänkt på att kolla: Vi har räknat på det här.

Man behöver bara se DNs framsida i går för att förstå att det mycket väl kan bli så att nästa s-ledare försvinner innan jobbet börjat. Under en bild av en dyster Juholt står det: ”Nu börjar jakten på nästa partiledare.” Just det, hörntänderna växer på journalisterna och pennorna vässas.

Och så en bild som cirkulerar på nätet. Det där med särskrivning är ju allvarligt, faktiskt.

Publicerat i Debatt | Etiketter , | 21 kommentarer

Brave new words?

Postat den 22 januari, 2012 av Karin

”Varför heter det ’vinstvarning’?” frågade en uppmärksam ungdom nyligen ”varför måste man varna för att man vinner?” Jag förklarade så gott jag kunde att det betydde tvärtom, företagen varnar för att det inte blir någon vinst att tala om, kanske till och med förlust. ”Vad knäppt, då är det ju förlustvarning!”

Själv skulle jag gärna vilja se en modig ekonomijournalist använda termen ”riskfri-kapitalist” för dem som köper skolor, dagis och vårdcentraler billigt för att driva dem med garanterade pengar från oss skattebetalare. Eller som köper billigt och säljer vidare med god vinst. Projekten marknadsförs som helt riskfria och vad dessa riskkapitalister egentligen riskerar är svårt att se.

Utomlands tycker man  att det är märkligt att vi envisas med att dela ut sedelpressar så där utan vidare. Måste ni vara så extrema undrar en väninna från USA, när hon inser hur det fungerar med utländska bolag som skummar av de säkra och skattefinansierade marknaderna och placerar pengarna i ”skatteparadis”, dvs länder där det knappt betalas någon skatt alls.

En besökare från Chile fick samma fenomen förklarat för sig, det som presenteras på Stockholmskartan över utförsäljningar. Hon konstaterade att vi måste vara ett mycket fogligt folk. Ja, eller – hemska tanke – kanske vi är lite korkade…

Publicerat i Debatt | Etiketter , , | 7 kommentarer