Swimmingpoolen vid havet

Postat den 17 februari, 2012 av Karin

Fredagstema denna vecka är kontraster.

För många år sedan såg jag en scen som gjorde mig så arg så att… så att jag gick raka vägen till hotellrummet och hämtade mina målargrejer. Man hade bestämt sig för att bygga en pool, trots att sötvattnet behövdes till annat och trots att Indiska oceanen låg intill, med skyddande korallrev mot hajar och höga vågor. En perfekt pool.

Trettio man hade utrustats med hackor och spadar och enkla skottkärror. Den stora poolen skulle handgrävas. Mödosamt, spadtag för spadtag östes jorden i kärrorna, som kördes uppför slänten. Billigare än att använda grävskopa. En byggansvarig hotell-människa kom ut och tittade till det hela då och då. Det handlade alltså inte om något missförstånd, som jag trodde först. Det var meningen att dessa män skulle arbeta i stekande sol hela dagarna. Gropen vidgades sakta och jorden torkade till en ljusröd nyans där solen låg på. Längs sidorna där fukten stannade kvar lite till var den mörkare rödbrun.

Männens kroppar blev efterhand täckta av rött damm, men deras svett gjorde att det röda blandades med stråk av mörkare rödbrunt och till sist såg man knappt skillnad på jord och människa. Bakom den mättade färgskalan, från brunsvart till terracotta, låg hotellet med sina bländvita väggar.

Jag tog några steg bakåt för att det inte skulle märkas att jag målade scenen. Då syntes det ännu tydligare: kontrasterna mellan slitet i den heta dammiga gropen och svalkan bakom de vita hotellväggarna. Det var under varmaste tiden på dagen och alla hotellgäster hade stängt balkongdörrarna, satt på luftkonditioneringen och dragit för spjäljalusierna, för en stunds vila.

I vanlig ordning gav jag bort min målning när den var klar. Det var ett engelskt par som faktiskt fattade vad jag menade med den, och då tyckte jag att den passade som avskeds-present när de flyttade tillbaka till England. Men den här skissen finns kvar och även om den inte riktigt fångar den dallrande hettan vid ekvatorn, tycker jag att den kan illustrera temat Kontraster. Så här är den, den blivande swimmingpoolen vid Indiska Oceanen.

Publicerat i Att rita, Att tolka, Livet | Etiketter | 21 kommentarer

Ett tema i veckan, en temavärd i månaden

Postat den 16 februari, 2012 av Karin

Nu tänker jag testa att skriva fredagstema. Det finns en grupp som skriver på gemensamt tema varje vecka och nu har jag slunkit med i den. Denna veckas tema är ”kontraster”. Jag blev lite nyfiken på hur det hela startade, så jag skrev till Musikanta (denna månads temavärd) och frågade. Hon hänvisade vidare till någon som kanske hade lite koll på temaveckornas historiska gryning, Annika Bohn i USA. Och det hade hon. Så här skriver hon i ett mejl:

Temat grundades av en svensk bloggare i USA som inte längre bloggar. Hon kläckte iden att vi borde börja skriva på tema i det så kallade ”Show and Tell” formatet. Det innebär då att vi ska VISA bilder och berätta om dem.  Numera är det många som bara har texter, men originaltanken var just detta med bilder och text. I början var vi ett litet gäng svenskar i USA och några få svenskar i Sverige som var med. Jag har kollat på min blogg  och vi satte igång i december 2007!!

Fredagstemat är alltså inne på femte året om jag räknat rätt. Inte illa i blogg-sammanhang! Jag återkommer under morgondagen med mitt skrivresultat. Det är ju lite kul med ”Show and Tell”, eftersom man vanligtvis brukar få höra ”Show, don’t tell” i skrivarsammanhang. Gestalta och visa det du vill skildra, i stället för att berätta om det. Här får man visa bilder och berätta och skulle man dessutom lyckas gestalta lite grann gör det säkert inget. De övriga fredagsbloggarna finns i högermarginalen. Jag har fortfarande problem med att hantera marginalen, så jag hänvisar tills vidare till Musikantas blogg, där man hittar både februariteman och övriga deltagare.

Publicerat i Att läsa, Att skriva | Kommentarer inaktiverade för Ett tema i veckan, en temavärd i månaden

Älgmjölk och god glass

Postat den 15 februari, 2012 av Karin

Syrran skriver idag om ett par utländska turister som vred och vände på ett mjölkpaket med en älg på i livsmedelsbutiken i Mora. Älgmjölk? Och varför inte, när det finns getmjölk, fårmjölk och renmjölk. I detta kalla exotiska land skulle man väl kunna dricka älgmjölk också.

Själv avlyssnade en liknande konversation för några dagar sedan,  fast på svenska. Ett medel-ålders par stod och valde glass i frysdisken och han fiskade upp en förpackning och läste på den: ”Gute glass, men det låter väl bra! Det är tyska förstår du och betyder god glass. Den testar vi.” Och så lade han den i varukorgen och de gick vidare. Jag lät mig luras av hans översättning en liten stund, men så hann mina gamla tysk- kunskaper ikapp mig. Glass heter ju inte alls glass på tyska utan Eis. Så jag kollade lite till på glassförpackningen och då såg jag att den kommer från Roma. Guteglass, alltså gotländsk glass.

Publicerat i Att tolka, Ord, Språk | 15 kommentarer

Kulturmix

Postat den 14 februari, 2012 av Karin

Hjärtliga Lupercalia-hälsningar, allesammans! Den 14 februari verkar vara väldigt cross-culture. Redan de gamla romarna…

I Rom firade man sedan gammalt en fruktbarhetsrit i mitten av februari. Den hade fått sitt namn efter Lupa, varghonan som enligt legenden tog hand om Romulus och Remus och såg till att de överlevde. Lupercalia var en populär och tämligen hedonistisk tillställning. När Romarriket med tiden blev kristet försökte man förbjuda Lupercalia, med klent resultat. Och som så ofta med äldre seder och bruk insåg den kristna kyrkan till sist att det inte gick att stoppa, så det var bäst att införliva sedvänjorna i någon slags kristen tradition.

Man behövde alltså ett helgon. Det finns några olika kandidater och en av dem är Sankt Valentin, en präst i Rom på tvåhundratalet, som avrättats för att han vigde kristna par, innan kristendomen var tillåten. Det är kanske han som givit namnet åt Valentin-dagen. Fast på svenska har han dykt upp först på senare tid. Alla hjärtans dag, heter det ju här.

Kan då detta vara en tidig hälsning på Alla hjärtans dag? Tänk om folk kunde skriva på när och av vem de fått sådana här små kort! Men eftersom det där med Alla hjärtans dag verkar ha kommit till Sverige på femtiotalet är det troligare att detta var en födelsedagshälsning. Den tryckta texten lyder:

”Gläds, din dag är inne, lyckans dag! Af den ett litet minne, här från en trofast vän.”

Och så några hjärtan också, som en vän av ordning mycket riktigt påpekade att det borde finnas  i ett inlägg som detta.

Dessa är mycket samtida, kan jag intyga.

Publicerat i Att rita, Att tolka, Ord | Etiketter , , | 16 kommentarer

Och Oman då, vad händer där?

Postat den 12 februari, 2012 av Karin

Under den arabiska våren och det senaste året har jag ibland undrat: Oman då? Är allt frid och fröjd nu för tiden, i det där stora, glest befolkade landet på arabiska halvön?

På sextiotalet kämpade rebellstyrkor mot diktatorn Sa’id bin Taymur. Sonen, Quaboos bin Said al Said, kom hem från studier i England i slutet av sextiotalet och tyckte att det var dags att ta itu med en modernisering av landet. Då fanns ett sjukhus, tre skolor, någon enstaka bil och ett par kilometer asfalterad väg. Samt förbud mot cyklar, glasögon och radioapparater.

”Kom igen, farsan”, sade Quaboos, fast på arabiska då, ”så här kan vi ju inte ha det!”

Det skulle han inte sagt, för pappa Sa’id satte honom omedelbart i husarrest. Med hjälp av sina kusiner rymde han och avsatte pappan, som deporterades till London.

Och så inledde Qaboos en intensiv reformperiod. Skolor och sjukhus i hela landet, universitet, infrastruktur. Levnadsstandarden höjdes, revolten kom av sig och det sägs att många av de tidigare rebellerna i Omans befrielsefront idag har en statlig pension.

När man nu kollar Oman Daily Observer får man information om lokala nyheter, affärsnyheter, grönsakspriser och ett nytt vattenprojekt i Buraimi. Sultanen Qaboos intervjuas om läget i regionen och han önskar sig mest av allt att man ska söka fredliga lösningar på olika problem i närområdet:

– Undvik en blockad av Hormuz-sundet
– Förhoppningsvis kommer Yemen nu att stabiliseras
– Damaskus borde lyssna på Arabförbundet.
– USA måste fortsätta samtal med Iran, tillsammans med Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina och Tyskland.

Han låter ju nästan som Hans Blix. Oman har Jemen som närmste granne och Iran ligger några kilometer bort, på andra sidan Hormuz-sundet. Landet är en monarki, det finns ett slags parlament med begränsade befogenheter, man har dödsstraff, även om det inte använts på länge, tryckfriheten är halvbra och sammantaget menar bedömare att det finns mer att önska när det gäller yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Men levnadsstandarden är hyfsat bra, utbildningsnivån hög, andelen kvinnliga studenter på universitetsnivå ligger kring 50%, utbildning och sjukvård är gratis.

Quaboos på en omansk sedel. Oljeinkomsterna gör det möjligt att satsa på välfärd och infrastruktur utan att ta ut skatter.

Quaboos är fortfarande sultan i Oman och har inga barn, så man undrar vad som händer när han beslutar sig för att lämna jobbet. Och hur är det egentligen i landet. Kommer vi att få se en protestvåg även där, eller är det någorlunda hyggliga levnadsförhållanden?

Jag har varit i Oman ett par gånger och det är ju omöjligt att bedöma hur folk har det ”egentligen”, men för en tillfällig besökare förefaller det i alla fall vara ett vänligt och välfungerande land.

Något förbud mot cyklar finns inte längre, men på många håll i det glesbefolkade landet fungerar det bättre med kameler. En lite udda inslag i lagstiftningen handlar om att man måste se till att hålla bilen ren. Smutsiga bilar bötfälls, men för ensamstående mödrar lär straffet vara mildare. De kan ju inte hinna med allt!

Uppdatering 14 februari. Tack Malin för intressanta länkar om Oman. En går till finska UD och är huvudsakligen positiv. En annan går till The Guardian och är mer kritisk, framförallt när det gäller yttrandefriheten.

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter , , | 10 kommentarer

Tänk innanför boxen!

Postat den 10 februari, 2012 av Karin

Hur ser det ut på ditt skrivbord – file or pile? Det låter lite tråkigare på svenska: pärm eller hög. I det ena fallet sätter man in sina papper i pärmar, vilket inte alls fungerar för min del, för då glömmer jag att de finns. ”Hög”-metoden är bättre, för när alla papper ligger där i olika högar på arbetsbordet påminner de en om vad som ska åtgärdas och då tar man till sist itu med det. Det känns ju lite slarvigt att ha det så. Men metoden har prisats av organisationskonsulter och här finns förslag på hur man kan förfina den. Det kan vara bra att vika om papper i olika färger kring sånt som hör ihop. Och man bör reservera ett hörn för bråttomsaker och bläddra igenom den högen ofta. Ja, inte bara bläddra, kanske.

Men det kommer en dag då högarna växt så att de ramlar och då måste man stoppa undan en del i ett mellanarkiv för halvaktuella papper. Dags att köpa boxar. Med sex boxar i en vinglig stapel i famnen  tog jag mig fram till disken i specialbutiken för förvaring. Expediten log vänligt och sade: ”Här gäller det att tänka innanför boxen, förstår du!” Och så stoppade hon in boxarna i varandra på ett fiffigt och platsbesparande sätt.

Man kan också göra som en kompis som hade tre plastkorgar på skrivbordet med texterna:

TODAY, TOMORROW och TO DIFFICULT. Det är också en sorteringsprincip.

Uppdatering: Här är ett fint exempel på ”hög-metoden” som Skogsgurra skriver om i en kommentar.

 

Publicerat i Livet | Etiketter , | 22 kommentarer

Desto bättre!

Postat den 8 februari, 2012 av Karin

Ni måste titta in hos Korpus, Joxe Stilfigurer och Trädtanten då och då. Multikonstverk!

Här har jag lånat en bild från Korpus-bloggen, där Trädtanten har ryckt in och tagit hand om Korpus lya. Trädtanten donar lite, pyntar, piffar till det, snyggar upp och gör fint, på tanters vis. Och undrar om det inte är enklare att städa, helt enkelt.

Idag bjuds det på tanttest hos Trädtanten och jag kvalar in som möjlig tant. Testresultatet  följdes av en uppmaning: ”Bejaka tanten i dig. Starta en bokcirkel, börja med kundaliniyoga eller tantrasex, koka äpplemos eller skriv en insändare. Nu kan du göra vad sjutton som helst!”

Där ser man. Bokcirkel – jajamen. Yogan är mer åt ashtangahållet och det är (tror jag) mer ansträngande än kundalina, så på så sätt slipper jag kanske tantrasexet. Blogg måste väl kunna gillas i stället för insändare? Så då var det äppelmoset då, men om man kan göra vad som helst så duger det kanske med lite rårörda lingon i stället.

Jag hittar – tant mieux* – väldigt lite av det som kanske fordomdags betraktades som tantigt. Obekväma underkläder, hårnät, osunt intag av småkakor, viss vassnästhet kombinerad med en krävande attityd när det gäller grannbarnens uppträdande.

*Tant mieux är inte namnet på en katt, som man skulle kunna tro, utan franska och det betyder ungefär: Desto bättre!

Publicerat i Att tolka, Livet, Språk | Etiketter , , , | 19 kommentarer

Lägerlivets faror

Postat den 6 februari, 2012 av Karin

Får det vara lite semikolon, såhär på kvällskvisten på semikolonets dag? Detta behändiga lilla skiljetecken har apostroferats (om ni ursäktar) på olika språk-bloggar och i spalter i dag, t.ex i Svenska Dagbladets språkspalt.

Så jag tänkte bara påminna om en känd semikolonfejd som återges i boken Komma rätt, komma fel, och komma till punkt av Lynne Truss och Eva Halldinger (Wahlström & Widstrand, pocket 2006).

Den utkämpas mellan T. E. Lawrence och G. B. Shaw. Slutklämmen i ett brev från Shaw till Lawrence lyder: ”Du använder praktiskt taget inga semikolon alls. Detta är symptom på en mental defekt, troligen orsakad av lägerliv.”

Truss/Halldingers beskrivning av detta användbara lilla tecken är medryckande. Det kan vara en försynt sambandsskapare, en förväntanshöjare eller en ordningsvakt som vid behov till och med kan rycka ut som kravallpolis. Man är benägen att hålla med; man borde faktiskt använda semikolon lite oftare.

T. E Lawrence i lägermundering. Inte bra för semikononbruket, det där lägerlivet.

Publicerat i Att läsa, Att skriva, Språk, Språkpolisen | Etiketter , , , , | 22 kommentarer

Skön attityd – eller hårresande?

Postat den 6 februari, 2012 av Karin

Bra utbildning, skön attityd är Cybergymnasiets slogan, som vi kunnat se i tunnelbane-reklamen och överallt på stan i vinter.

Cybergymnasiet? Det låter lite bekant, inte bara för den omfattande reklamkampanjen utan också från någon gammal debatt.

Och har man sett! Tack vare nätet går det lätt att hitta en debattartikel från 1999 där Gunnar Ohrlander granskar ansökningar om att starta friskolor. Han exemplifierar med en luftig ansökan från Cybergymnasiet, som menar att det där med lokaler fixar sig nog och man ”hoppas” hitta lärare, inte nödvändigtvis med rätt utbildning, utan med  ”pedagogisk förmåga”.

De som skrev under ansökan då, sålde i höstas aktiemajoriteten i sitt skolbolag för 200 miljoner till riskkapitalbolaget Riverside, men sitter kvar som VD och styrelseordförande.

Jaha, men är inte det bra då? De har skapat ett mervärde, marknadsvärde… eller nåt. Visserligen av skattemedel, men ändå. Typiskt svenskt att klaga.

Problemet är att deras skattefinansierade vinster verkar gå ut över eleverna. Jag träffade en Cyberelev häromdagen, när jag klippte håret. Hon går på Cybergymnasiets frisörlinje och var rätt missnöjd med utbildningen. Lärarna bråkar med varandra, bra lärare försvinner. Den sköna attityden verkar mest handla om att det inte är så mycket utbildning. Inga lektioner på torsdagarna. I bästa fall fem lektionstimmar övriga dagar, utom när det är praktik, förstås, vilket det verkar rätt ofta.

Man kan ju bara instämma i skolans egen marknadsföring: Den här bilden presenteras med rubriken Hårresande! Det handlar om att en av skolans frisörlärare vunnit en frisörtävling i Malmö.

Publicerat i Debatt | Etiketter , | 6 kommentarer

Grammatikfika!

Postat den 3 februari, 2012 av Karin

Vet ni vad? Det är Grammatikdagen idag. Därför bjuder den alltid lika uppdaterade som skrattande språkpolisen Lotten på grammatikfika med tilltugg i sin blogg i dag. Eftersom hennes favoritord är pluskvamperfektum tycker jag att det är lämpligt med en bild på företeelsen.

Här är tre hus som hjälpte Uppsalabarn att förstå det där med tempus, fram till slutet av sextiotalet då de revs. Det vänstra huset, som knappt syns i bild skulle alltså vara pluskvamperfektum, dvs mer är fullbordad handling i förflutet tid (Han hade ätit soppan då matgästen kom). Medan det högra skulle illustrera perfektum, fullbordad handling i förfluten tid. (Han har ätit soppa.) Egentligen var det det mittersta som fungerade bäst som illustration. Det visade – särskilt när det var ännu mer förfallet, pålappat och under ständig reparation – imperfektum, eller ”ofullbordad handling i förfluten tid.” (Han åt soppa när matgästen kom.)

Jag har letat efter en illustration där det höga huset vid Fyrisån framstår som det skrytbygge det ansågs vara, på sin tid och där mittenhuset är mer förfallet, lappat och lagat, medan det vänstra bara är färdigbyggt sådär i största allmänhet, men ni får använda fantasin i stället.

Och på den här gatan har man Volkswagenbubblor.

Egentligen tror jag, vid närmare eftertanke att det bara var Imperfektum från början och att de andra två benämningarna kom till för att det är lite naturligt att fylla på serien.

Här är i alla fall ett vykort, föreställandes ”Imperfektum” utan något nämnande av andra tempus. Och från min Uppsalatid minns jag bara Imperfektum, som jag för övrigt har en tuschteckning av någonstans. Hmmm… Var kan den vara?

Och vart tog folkvagnarna vägen?

Publicerat i Att skriva, Att tolka, Ord, Språk, Språkpolisen | Etiketter , , | 6 kommentarer