Nej, det går ju inte…

Postat den 19 augusti, 2012 av Karin

Vi hälsade på hos Byfånen nyligen och hans grannar, som har hundvalpar. Ett femårigt barnbarn var med och det var kanske lite obetänksamt. Så mycket kärlek vid första ögonkastet har jag sällan sett.

Hon satt med en valp i famnen hela tiden och efteråt blev det långa diskussioner om varför det inte går att ha hund om man är borta hela dagarna. Mamma och pappa på jobb och hon själv på dagis.

Och jo, jag blev allt rätt förälskad jag också. Det fanns några stycken att välja på. Alla lika söta. Här verkar mamma Malva ha somnat ifrån matningen.

Här är jag med ”min” hund Nalle, som ser rätt valpig ut på bilden. Förmodligen är jag fem år.

Det är klart att jag har funderat på det.  Jag har ju egentligen alltid betraktat mig som hundägare, alltsedan vår hund Nalle måste flytta till annan ort när jag var sju år. Sedan dess har jag känt mig som hundägare, om än för tillfället utan hund.

Men det vore inte snällt mot hunden att flytta den till stan. Bra för mig, kanske, med långpromenader varje dag, men hur mår en hund i en stadslägenhet? Nej, det känns inte riktigt rätt.

Gör det ju inte…

Publicerat i Livet | Etiketter | 44 kommentarer

Fredagstema: stöld

Postat den 17 augusti, 2012 av Karin

Veckans fredagstema är stöld. Det beror på att jag hörde talas om någon som blivit bestulen på en fin växt i sin trädgård  i sommar och då började jag fundera på olika besynnerliga stölder som jag hört talas om eller råkat ut för.

Vi har egentligen bara drabbats av en riktigt kännbar stöld (jag bortser från att bilen blev stulen för några år sedan; det gjorde inte så mycket) och det är i här i huset på landet. Farfars och farmors stuga, som vi nu förvaltar så gott vi kan. När vi tog över huset, som ligger lite avsides, beslöt vi att inte ha något värdefullt här. Inget som vi skulle bli olyckliga över att förlora. Föga anade vi då…

Här är de få bilder som finns från ”f. s” (före stölden). Kolla verandafönstren, med de där fina diagonalspröjsade rutorna längst upp, som går som en bård runt hela verandan. Sannolikt har min farfar, som var snickare, gjort dem. Eller farfarsfar, som också var snickare. De fönstren stals för många år sedan. Och sedan dess har jag funderat på det där, då och då .

När man stulit verandafönster… vad gör man sedan? Sätter man in dem i sin veranda? Sitter man sedan där och ser ut genom sina stulna fönster, nöjd och glad? Eller säljer man dem till någon som inte alls undrar varifrån de kommit?

Idag ser verandan ut så här. Vi satte in nya, fast gamla, fönster från bodvinden. Innanfönster med smal spröjs och gammalt glas. Det går ju det också. Men jag undrar ändå hur verandafönstertjuven tänker.

Och så måste jag berätta om den gången när jag inte blev bestulen. Jag satt i vardagsrummen med en ganska nyfödd bebis. Då såg jag hur köksdörren öppnades och någon kom in i köket, men eftersom bara någon liten lampa var tänd, såg jag inte vem det var. Måste vara grannarna en trappa upp, tänkte jag. Någon som behöver låna smör, eller en öl eller nåt. Eftersom jag höll på att amma ropade jag tvärs genom rummen: ”Ta vad du behöver!” Då försvann personen snabbt ut genom köksdörren igen. Men?

Jag lade bebisen i sin säng och gick ut för att titta. Ingen där, men dörren till trädgården var öppen. Aha, hunden hade smitit ut och någon försökte få in den? Men där fanns ingen hund i trädgården och ingen människa heller. Men källardörren stod öppen. Aha, hunden hade smitit ner dit? Jag gick ner i källaren, men där fanns ingen heller. Men ett källarfönster var trasigt. Sönderbrutet, liksom. Konstigt. Väldigt konstigt…

Tja, så trögfattad kan jag vara. Men jag hade i alla fall skrämt iväg tjuven med mitt förslag att han skulle ta vad han ville ha. Grannen däremot, som inte var hemma (och inte hunden heller), hade blivit av med en hel del.

Mera stölder kan ni läsa om hos de andra fredagsbloggarna:

Byfånen Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt

Publicerat i fredagstema, Livet | Etiketter , | 21 kommentarer

Fiskgjusar ajö. Välkommen Bajö!

Postat den 15 augusti, 2012 av Karin

Nu när fiskgjusarna snart har flugit iväg till sin vinterbostad i Västafrika måste man hitta på något annat att ägna sig åt. Visst finns det försummade projekt, visst finns det Wordfeud, skogspromenader, boktravar och rum att tapetsera om.

En liten bit Bayeuxtapet

Men efter OS och fiskgjusarna behövs något nytt som avkoppling. Och just då dyker det perfekta verktyget upp. Gör din egen Bayeuxtapet! Bayeux (uttalas bajö) ligger i norra Frankrike och där finns en märklig bildberättelse, broderad på linne (stjälkstygn och plattsöm), som skildrar slaget vid Hastings 1066.

Den invigdes troligen elva år senare (1077) och är en av de äldsta och bäst bevarade textilierna i världen.

Här är detaljer från broderierna, som de återges i Nordisk Familjebok:

Den goda nyheten är att det nu finns ett verktyg på nätet där man kan göra sin egen Bayeuxtapet. Skildra dramatiska händelser ur sitt liv. Ge kända berättelser en ny skepnad. Skicka budskap till medmänniskorna i en stilig medeltida dräkt. Möjligheterna är många. Kombinera figurer, hus, växter och tillbehör som du vill.

Man kan göra det mycket enkelt. Så här skildrar jag den stundande skolstarten, med en blandning av bestörtning och förhoppningar. Man kan också myllra till det lite mer, som på den riktiga Bayeuxtapeten. Man kan helt enkelt hålla på hur länge som helst. Det går inte att använda Å, Ä och Ö, men sånt var man nog inte så noga med på medeltiden heller.

Länken till Bayeux-kitet hittar du här.

Publicerat i fiskgjusarna, historia, konst, Språk | Etiketter , , | 49 kommentarer

Post-OS-blues

Postat den 14 augusti, 2012 av Karin

Har det inte liksom sänkt sig en förstämning över nejden? Verkar inte många väldigt vilsna? Redaktörn rastlös? Har inte medmänniskor i mataffären en ”vad-ska-jag-göra-nu”-blick, som de inte hade förra veckan?

Kan det bero på att fiskgjusarna är utflugna? Vi är många som har följt dem under ett par månader. Alla tre ungarna har nu fått luft under vingarna; de kan kanske rent av fiska själva och snart bär det av till Afrika.

Vi har kunnat se deras liv i direktsändning från boet i Estland. Vi har sett första ungen kläckas och sedan två till, oroat oss över att den minsta ungen får så lite mat, glatt oss åt de första flygförsöken, oroat oss igen över att en av dem kanske inte kommer att klara flygandet och slutligen dragit en lättnadens suck häromdagen då till sist alla var i luften.

Första ungen kläckt, den 14 juni.

Sådär, nu är ruvandet klart.  Syskonen kom den 17 och 19 juni. Då börjar  det riktiga slitet med att mata alla tre. Pappa och mamma flyger och hämtar fisk i någon sjö i närheten.

De växer fort, men storasyskonen är framfusiga och lillasyster blir ofta utan. Hur ska det gå för henne.  Vi tror – utan egentlig grund – att storasyster är en tjej, mellanungen en kille och den minsta en tjej.

Här får äntligen minstingen en bit mat!

När ungarna växer byggs barnsäkerheten på med stora grenar runt bokanten.

Men vad hjälper det. Det går några veckor till och efter lite flaxförsök i och kring boet är de plötsligt utflugna alla tre. Varifrån kommer den här känslan av att jag har varit med om detta förut?

Jag tror att det där med fiskgjusarna kan vara anledningen till att många har den där vilsna blicken: Vad ska man göra nu, när man inte måste vaka över fiskgjuseboet hela dagarna?

Eller kan det bero på att OS är över?

PS. Nu tror jag att jag vet vad man kan göra i stället. Det tar lite tid och det är ju bra. Berättar mer i morgon.

Publicerat i fiskgjusarna, Livet | Etiketter , , | 13 kommentarer

13 augusti

Postat den 13 augusti, 2012 av Karin

Anne Oakley, som i ”Annie get your gun”, föddes den 13 augusti 1860 i en timmerstuga i Ohio, USA.  Familjen hade det riktigt eländigt och fick det ännu svårare när hennes pappa frös ihjäl i en snöstorm. För att familjen skulle få mat började hon jaga och blev en skicklig skytt. Hon vann skyttetävlingar från femton års ålder och blev senare den stora stjärnan i Buffalo Bills Vilda Västernshow. På bilden ser man henne tillsammans med Buffalo Bill på ett studiofoto.

Hon hade förmodligen ingen aning om att det var tack vare automatiserade minnesfunktioner som hon sköt så bra.

Processen beskrivs i Svenska Dagbladets serie om minnet. Här handlar det om golf.

När mycket står på spel börjar den främre delen av hjärnan, ”chefen”, känna att den måste se till att allting är perfekt. Den sticker in näsan i alla olika sorters underavdelningar trots att arbetarna där redan vet vad de ska göra. ”Chefen” stör med andra ord en redan fungerande process.

I stället för att låta svingen falla automatiskt börjar de främre delarna av hjärnan kontrollera att farten är korrekt, att rörelsen är korrekt och så vidare. Vad som har varit en integrerad helhet bryts ned i delar.

Jag kände igen beskrivningarna från mina egna erfarenheter från skytte och slalom. Det går inte som bra om man försöker koncentrera sig när man siktar eller tänka när man åker slalom. Ingemar Stenmarks berömda uttalande om sin teknik ”Dä ä bare å åk” handlar om det där. Eller som han också sagt: ”Benen tänker snabbare än hjärnan”.

Mitt skjutande var aldrig i närheten av Anne Oakleys, men någon liten pokal har jag ändå kvar i gömmorna. Och processerna är samma även om man tävlar på distriktsnivå i någon liten ort i Sverige. Man ska låta de väl beprövade metoderna klara det där. Inte tänka för mycket på ”dalskida” och ”bergskida” i slalom utan lita till att kroppen kan. Chefen kan koppla av.

Publicerat i historia, konst | Etiketter , , , , | 17 kommentarer

Mera röda… eller rödor

Postat den 11 augusti, 2012 av Karin

Fredagstemat Röda gav god utdelning, med bland annat flera nyanser av rött (Livsrummet), röda stugor och bönor (Byfånen), en förklaring till varför Venstre i Danmark, som ju är ett parti på högerkanten, heter Venstre (Gnuttan), rött vin (Helena), lingon och ridjacka (Olgakatt), fler röda stugor i Mogata (Musikanta) och en röd rundvandring (Pettas-Karin). Länkar till alla finns i gårdagens inlägg och under Fredagstema här ovanför.

Och så dök det upp en för mig ny och oväntad användning av ordet ”röda”. Det visar sig att en hässjestång, de där som  som man lägger upp hö på, på själva hässjan, heter röda. Eller roa. Det är lite olika på olika dialekter. Stolparna som håller upp rödorna heter krakar, kragar eller gubbar.

”På kragens pinnar lades sedan horisontellt hässjeroer som man lade höet på. Höet packades på roan, och sedan lades en ny roa på höet. Detta gjordes tills 5-6 lager lagts.”

Det var kulturhistoriskt kunniga Emma som tog för givet att fredagstemat ”röda” handlade om hässjestänger. Men så är hon från Mora också.

Och på Blocket kan man hitta en sprillans ny hässja. I Mora förstås.

 

Publicerat i färg, fredagstema | Etiketter , | 20 kommentarer

Fredagstema: Röda

Postat den 10 augusti, 2012 av Karin

Egentligen valde jag fredagstemat Röda denna vecka i tron att kräftpremiären infaller i morgon, men det var visst förra vecka. Fast det gör inget, för då kanske det finns rapporter från de kräftpremiärer som redan begåtts. Längst ner finns en bildgåta på temat, samt en lista på övriga fredagsbloggare.

Röda färger är annars ett favoritkapitel. Svårhanterliga när man inreder, väljer kläder och skor, eller målar, men ack så oumbärliga! Konstnärer kan ju det där. Zorn visste var han skulle placera ett rött hårband, en stuggavel eller en varmröd reflex från brasan.

Sven Ljungberg också. I hans stadsbilder ser man ofta en röd trafikskylt eller rödklädda barn som ger liv åt ett vintermotiv eller gråmulen höstbild. Här är det ett uthustak som skymtar fram i allt det gröna på oljemålningen Kastanj från 1975.

Samma sak i trädgården där de röda blommorna ger intensitet åt rabatterna. Från de de tidiga kungsängsliljorna och sockblommorna till dillpionernas dansande huvuden.

 

 

 

 

Sedan trolldruvorna som man inte ska äta, bara beundra de klarröda klasarna i rabatten och studentnejlikorna som självsår sig snabbt över stora ytor. De gör sig nog bättre som halvvild färgklick någonstans i trädgården, än som rabattväxt, för den tar lätt över.

Något kräftfiske blev det inte för oss i år (heller). Men fiskats har det i alla fall i sjön och på denna bild kan den uppmärksamme betraktaren se att kräftfiske pågår.

Och här har vi de övriga fredagsbloggarna:

Byfånen, Gnuttan, Helena, Karin på Pettas, Livsrummet, musikanta, Olgakatt

Publicerat i färg, fredagstema | Etiketter , , , , | 18 kommentarer

Välsorterat

Postat den 8 augusti, 2012 av Karin

Den lokala mataffären överraskar ofta. Både för det som finns och det som inte finns. Lammfärs, till exempel, det finns aldrig, inte lamm överhuvudtaget. Eller osthyvel. Hittade jag inte heller.

Jag höll nästan på att köpa en mandelkvarn i stället. Bara för att jag hade kunnat. Men å andra sidan har jag redan två mandelkvarnar så att jag hängde tillbaka den igen. Men kanske, kanske jag svarar nästa gång redaktörn frågar om det är något jag behöver från affären: ”Ja vill du vara gullig och köpa en mandelkvarn!” Det känns som en sådan oväntad husmorsreplik som jag så gärna skulle vilja få användning för.

Publicerat i Livet | Etiketter , | 11 kommentarer

Färger och politik

Postat den 7 augusti, 2012 av Karin

Jo, det var det där med de olympiska ringarna och varför det inte syns några färgglada ringar i London – och därmed i TV-rutorna – utan bara sobert silverfärgade, vita eller emellanåt svarta. Vad har hänt med de gamla blå-gul-svart-röd-gröna undrade jag i förrgår. Och snabbt som en Bolt på hundra meter fick jag svar från svenska IOK att visst finns det ringar med färg.

Och det gör det ju, ser jag när jag kollar väldigt noga. Jag har ännu inte sett några vajande fanor, men väl en och annan serie med ringar i rätt färger. Eller nästan rätt.

Eftersom färger är symbolladdade har jag svårt att tänka mig att det är en slump att man tonat ner de ursprungliga färgerna, till förmån för likfärgade ringar.

Från början var det ju färgerna i de deltagande ländernas fanor som fanns i de fem ringarna. Och att de var fem ringar berodde på att fem världsdelar deltog. Och kanske på att de fyra färgerna blått, gult, grönt och rött, kompletterat med svart och på vit botten är så rent och enkelt.

I dag har det tillkommit ytterligare några fanfärger i världens länder, till exempel orange och lila. Och då löser man problemet i London med att använda just orange och lila som dekorfärger, tillsammans med enfärgade ringar.  Samt originalringarna lite här och där.

Eller hur har diskussionerna gått? Jag skulle så otroligt gärna ha velat vara med i mötena kring utformningen av symboler och färgval!

Publicerat i färg | Etiketter | 20 kommentarer

Writings on the wall

Postat den 6 augusti, 2012 av Karin

Poesi säljer inte så bra. Det är länge sedan en poesibok nådde bättre försäljningssiffror än en roman. Min gissning är att det är nästan 150 år sedan. Då sålde Tennysons Enoch Arden 40 000 exemplar första året (1864) och fortsatte sedan att komma ut i nya utgåvor.

Tennyson (ni vet: ”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten”) var omåttligt populär, folk vallfärdade till hans hem och köpte hans böcker så fort de kom ut. Många lärde sig hans mest populära dikter utantill och några av hans diktrader har blivit one-liners som har införlivats som sanningar eller ordspråk i engelskan, som ”’Tis better to have loved and lost than never to have loved at all”. 

Eller den här raden i dikten Ulysses: ”to strive, to seek, to find, and not to yield”.

Just den raden vann omröstningen ”Winning Words” i England förra året och har därför blivit en inskription på en mur inom de olympiska anläggningarna i London.”Kämpa på!” blir det väl i svensk översättning, på ett ungefär.

Så det passar ju bra att gratta honom till den olympiska upphöjelsen på hans 203:e födelsedag, idag.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, historia, Ord, Tävling | Etiketter , | 2 kommentarer