Idag är det semikolonets dag, en dag värd att uppmärksamma eftersom det är ett användbart, men ibland lite förtalat, skiljetecken. Den 6 februari är inte dess födelsedag, utan dess populariserares dödsdag. Aldus Manutius var boktryckare i Venedig och levde 1450 – 1515. År 1496 använde han det första semikolonet i tryck. Manutius verkade under en tid då skiljetecken började tas i mer allmänt bruk och han tyckte att det behövdes något ”mellan komma och punkt”.
I boken 
Komma rätt, komma fel, och komma till punkt beskriver författarna Lynne Truss och Eva Halldinger semikolonet på följande sätt: ”Det kan vara en försynt sambandsskapare, en förväntanshöjare eller en ordningsvakt som vid behov till och med kan rycka ut som kravallpolis.” De är med andra ord semikolonkramare.
Om man går igenom olika språkvårdsråd om semikolon är den vanligaste att det handlar om att binda ihop meningar för att understryka ett samband. Semikolon verkar vara vanligare i det engelska språket, särskilt när man vill gruppera i en längre uppräkning.
Men alla är inte lika förtjusta; man stöter också på rådet att undvika semikolon överhuvudtaget, både i engelsktalande länder och i Sverige. Det tycker jag vore synd.
Kurt Vonnegut har sagt: ”Använd inte semikolon. De är transvestitiska hermafroditer som representerar absolut ingenting.” Det har han fått mycket däng för, av språkintresserade såväl som i HBTQI-kretsar.
Dagen till ära har jag beställt Semicolon av . Den har underrubriken The Past, Present, and Future of a Misunderstood Mark.
Watson diskuterar utöver semikolonets användbarhet också risken att det kan bidra till prestationsångest; i semikolon finns våra språkambitioners brännpunkt, sådant som hör ihop med klass och utbildning. Det är också ett tecken som lätt skapar konflikt. Bland de mer spektakulära incidenterna som skildras i boken finns en duell 1837, mellan två juristprofessorer vid Université de Paris: semikolon eller ej och i så fall var.
Boken är skriven i USA, där semikolon kanske är mer kontroversiellt än här, särskilt bland författare. “Det mest modlösa, femininiserade och ytterst oanvändbara skiljetecken som någonsin uppfunnits” säger James J. Kilpatrick. “Det enda det gör är att visa att du studerat på universitet” säger Kurt Vonnegut. “Fult som en fästing på en hundmage” säger Donald Barthelme.
OK, Semikolon är kanske inte den vanliga bruksprosans främsta skiljetecken. Men det kan skapa stil och rytm, samband och kanske komplexitet. Watson diskuterar olika prosastilar: tydlighet och direkthet kontra en sensibilitet, som också intresserar sig för mångtydighet.
Det låter ju rätt subtilt. Personligen tycker jag helt enkelt att ett semikolon är användbart när ett komma är för svagt och en punkt är för starkt.
Jag har skrivit om den gamla alen nere vid sjön några gånger tidigare.
Sommar …
Det var nog klokt, för idag ser det ut så här. Den gamla damen har tappat sin långa arm. Snömassor i kombination med töväder blev för mycket. Jag brukar sopa av snön när jag är där, men den här gången missade jag att sköta om henne. Förlåt, alen!
Jag letade efter en bok, men hittade i stället en kartong med almanackor. Den där sorten med olika tillval utöver själva kalendern: anteckningspapper, telefonbok, karta, registerflikar och annat.
Anteckningarna är oftast odaterade och verkar vara från möten och föredrag eller sånt som jag råkade snappa upp när jag tjuvlyssnade på samtal på bussar och tunnelbana. Idag antecknar jag i mobilen i stället. Det blir mer lättläst så. Den här anteckningen, till exempel, är både odaterad och svårläst. Jag ser ju vad det står, men det är tveksamt om någon annan gör det.
DE hade ju inget emot varandra. Det var storpolitiken som hade bestämt att de skulle vara där de var. De ville ha julefrid. En löjtnant Albert Wynn från Royal Field Artillery skrev hem om en match mot ett tyskt lag av ”preussare och hannovrare” som spelades i ingenmanslandet nära Ypres. Det spelades fler matcher på olika platser, som finns dokumenterade i brev från dem som deltog och i olika regementshistoriker.
Uppdatering: I sin kommentar påminner Margaretha om att händelserna också behandlats i boken Silent Night, The Remarkable Christmas Truce of 1914.
Temat är dock lika aktuellt varje år och i år kunde man till och med se en teaterföreställning om det plågsamma. Teater Konträr har satt upp en enaktare, ”Tomten är död”, där man noga gick igenom alla julens faser och fasor.
Första frågan: ”Var är killarna? Har pojkarna ett eget Luciatåg?” Jag hade faktiskt inte tänkt på att den tidens Luciatåg, i mina hemtrakter, för det mesta var helt enkönade. Jag kan inte minnas en enda stjärngosse. Så jag sa som det var, att det nog inte var några pojkar i Luciatågen då. Båda barnen blev storögt indignerade: ”Vad ORÄTTVIST!”
Jag har provsjungit och det stämmer förvånansvärt bra, hur galet det än ser ut.
