Kulturchefen skriver om mordet på klematisen i sin trädgård. Det är många som är misstänkta och inte ens K-chefen själv är helt fri från misstankar. Själv lutar jag åt självmord (nej, jag menar att jag tror att klematisen tröttnat på livet!).
Mina trädgårdsmysterier handlar mer om indentitetskriser och förväxlingskomedier. Eller kanske tragedier?
Stockrosorna från Åland uppträder förklädda till luktärter.
Äppelträdet som vi satte för ungefär femton år sedan envisas med att vilja vara ett plommonträd. Dessutom dör det också ibland, men bara halva trädet i taget, ibland norrsidan, ibland sydsidan. Sorkarna står högt upp på listan över misstänkta.
Men när någon impertinent person undrade om det var med meningen som jag odlade nässlor i perennrabatten blev jag lite stött: ”Det där är faktiskt en betonika!” (Varför säger man alltid ”faktiskt” i sådana situationer?)
Jag är inte så förtjust i betonika egentligen, men eftersom den i gynnsamma lägen gör sig rätt bra ihop med lysing (som inte heller är en favoritblomma) så får den finnas. Den är rätt lik nässlor i växtsättet, utom när den blommar med sina starklila blommor. Fast nu när jag granskar detta exemplar lite noggrannare i sömmarna måste jag medge att det är mer nässlelikt än vanligt. Och bränns gör den också!
Kanske har rådjuren varit där och puffat undan snön med sina nosar? Men sedan har de insett att det kanske inte var riktigt vad de var ute efter.
