Fiskehistorier

Jodåtack, fisket fortsätter, om än inte särskilt framgångsrikt. Jag försöker förklara för barnbarnen att det är en fråga om tååålamod. Kan funka med tiden.

fishing

Nu håller sexåringen spöt kvar i vattnet i flera sekunder innan han drar upp det och utropar ett förvånat: ”Ingen fisk nu heller!” De började misstänka att det nog inte finns någon fisk i sjön.

Turligt nog var syrran och pensionären här i helgen och det fiskades lite mer seriöst, med mask och allt.

Vi brukar annars använda bröd, korvbitar, lasagne, eller andra läckerheter.  Det blev tre napp på kort tid, så nu har hoppet tänts på nytt hos barnbarnen.

Och så drar vi oss till minnes fiskehistorier, om hur bra det nappade här en gång i tiden. ”Ja, när båten var full med fisk och man skulle ro hem, då simmade gäddorna ikapp en och högg i akterstammen så flisorna rök.”

l-249

Det var tider det. Nu får man testa andra metoder.

Och så undrar jag om ni vet när en fisk slutar växa?

Just det. När fiskaren som drog upp den dör.

Det här inlägget postades i Livet och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

8 svar på Fiskehistorier

  1. Kicki skriver:

    Visst finns det fisk i sjön, en lite strävling och en liten mört. Det var synd att jag inte fick se strävlingen innan den återgick till sjön, har aldrig sett såna djur förr.

    • Karin skriver:

      Strävlingen är mycket sällsynt. Bra att den fick dyka ner i sjön igen!

      • Skogsgurra skriver:

        Just i Dalälvens nedre lopp kan man ändå se både vitryggad strävling och den större strävlingen. De lever till stor del av näckrosens mjukdelar men har under de senaste cirka femtio åren alltmer börjat intressera sig för animalieprotein. Vildsinta slagsmål med gysingemygg har rapporterats.

        Strävlingarna lurar i vassen och när gysingemyggan söker sig till vattnet för att lägga sina ägg dras den ner av strävlingarna och ”rullas” på alligatormanér.

        Detta är inte alldeles riskfritt eftersom gysingemyggan utvecklat en metod att lägga ägg via sin blodsugarsnabel. Resultatet kan alltså bli att strävlingen istället för att äta gysingemyggen blir värddjur för dess larver. Det sägs att de myggor som fötts upp i strävlingens ryggmuskulatur blir extra stora och aggressiva och detta har lett till att strävlingen utsätts för hatjakt för att minska mängden praktmyggor i Gysinge med omnejd. Och till omnejden måste väl By socken i högsta grad räknas.

        Orsak och verkan är, som så ofta, inte självklar. Just i strävlingens fall är den nästan lika komplex som frågan om hönan, omeletten eller ägget.

    • Karin skriver:

      Just som jag njutit av Amanda Palmers begåvade brev till Daily Mail, på din blogg, dyker din kommentar upp här. Se där ytterligare ett mysterium! Trädgårdsmysteriet måste jag försöka lösa på plats, dvs din blogg.

  2. Pingback: Gammelgäddan | En doktor i gjuteriet

Kommentarer inaktiverade.