Karin Englund

Gillar grodor hallon?

Postat den 4 augusti, 2013 av Karin

Vad äter egentligen grodor? Jag har haft ett forskningsteam som ägnat sig åt den frågan de senaste veckorna, här kring stugan.

Liten groda i liten pöl. Den stora klumpen är en sten. Överst på stenen sitter en kamouflagefärgad liten groda.

Vetenskapens nuvarande ståndpunkt är att de inte äter hallon. Inte rönnbär heller. Kanske knaprar de litet på någon bladkant, men det troligaste är att de äter plankton. Eller i alla fall smått fnas som finns i sjö- eller bäckvatten. Och kanske riktigt små småkryp som lever i undervegetationen på skuggiga platser.

Ingen i teamet har ännu sett en groda äta, men teoribildningen är i full gång. Treåringen tyckte att man skulle försöka med smörgås, men jag tror att de skulle få ont i magen av det. Syskonen går in för mer naturnära lösningar, men har nu uteslutit bär och frukt från grodmenyn.

Alla grodor i forskningsprojektet har egna namn och jag undrade hur man kunde veta vem som är vem. Det visade sig vara hur lätt som helst: ”Kolla här, Oregano är lite tjockare om magen och Skutt är väldigt pigg på att hoppa och Leonard har liksom större ögon som står ut lite och Kummin är mörkare.” Idag avslutas grodforskningen för den här gången och alla grodorna kommer att återfå sin frihet. (Och inga grodor har förhoppningsvis kommit till skada under försöken…)

Publicerat i Livet | Etiketter Grodor | 18 kommentarer

Soldatens första plikt på morgonen

Postat den 3 augusti, 2013 av Karin

… är att ha rengjort geväret kvällen innan. Brukade min pappa säga, alltsomoftast, när han såg mig rusa runt desperat för att försöka få ihop vad jag behövde, innan jag for till skolan. Det samma gäller i allra högsta grad trädgårdsarbete: vad man gör dagen innan, dvs på våren, har man glädje av hela sommaren. Som den här lilla altanhörnan. En trevlig förmiddagsplats, som behövde skärmas av lite.

Så jag köpte klockranka och ett par klematis från handelsträdgården och i övrigt tryckte jag ner lite som fanns, som pelargoner och penséer. Klematisen har blommat flitigt och nu är det sådana där fina små ludna trollhuvuden i stället, för blommor. Klockrankan köpte jag för grönskans skull; på handelsträdgården varnade de mig för att den sällan blommar. Men det har den gjort, stora, vackra blålila klockor, som dessvärre ramlar av innan jag hinner fotografera.

Och alla krassefrön som jag satte i en låda, har kommit upp och blommar snällt.

luktärt 13

Till och med stockrosorna som förvandlades till luktärt ser ut att vilja bidra med lite färgprakt.

Den andra sidan av denna medalj är att det man inte gjorde i maj också märks hela sommaren…

Publicerat i Att odla | Etiketter klematis, klockranka, krasse, luktärt | 14 kommentarer

Syns jag?

Postat den 2 augusti, 2013 av Karin

Om jag simmar ut i sjön och en snabbgående motorbåt med något på släp (i detta fall någon slags gummibåt med passagerare) kan jag då vara alldeles säker på att jag syns om jag tar en simtur i kvällningen, eller kommer jag att rammas av båten, alternativt strypas av det där repet? Hur bra syns man egentligen i en sådan situation? Det skulle jag väldigt gärna vilja veta, för vi har för vana sedan hundra år eller så, att simma ut till ön mitt emot och sådana traditioner vill man ju inte bryta.

Publicerat i Livet | Etiketter Sjövett | 22 kommentarer

Aktuellare för var dag som går, eller: Jobbar han verkligen kvar på UD?

Postat den 31 juli, 2013 av Karin

Det har inte blivit så mycket läst denna sommar. Ett par tre böcker bara och den som verkligen fängslade så mycket att jag önskade mig en riktigt regnig läsdag var Andreas Normans En rasande eld. Den är bra på samma sätt som Helena Thorfinns Innan floden tar oss, kunnig och välskriven om hur det är och hur det går till i annars slutna miljöer. I båda fallen är det UD som skildras.

Jag tror att UD är en extra bisarr biotop som kan ge näring åt ett kreativt och observant sinnelag. I båda fallen placeras Sverige på sin plats i den internationella hierarkin. I Torfinns bok i förhållande till IMF, internationella biståndsorganisationer och större biståndsländer; i Normans i förhållande till hemliga underrättelsetjänster i världen, där Sverige äter ur handen på England som äter ur handen på USA.

Spännande och bitvis roligt, från en miljö där småttigheter och stora frågor tar ungefär lika stor plats. Arbetsstolar till de anställda köps in så sällan att det mellan inköpen uppstår huggsexa på de stolar som för tillfället – på grund av utlandspostering, barnledighet eller sjukskrivning – är lediga. Rumsfördelningen ingår i den oreglerade befordringsgången och en viktig statusmarkörer handlar om kunskap om var landets utrikesminister råkar befinna sig just den dagen.

Norman skriver på ett övertygande sätt om den svenska underrättelsetjänstens övernitiska ambitioner att vara andra underrättelsetjänster till lags. I dessa tider då modiga whistle-blowers riskerar långa fängelsestraff får boken förnyad aktualitet för var dag som går. Mycket läsvärd. Mycket viktig! Och man undrar oroligt var Andreas Norman jobbar i dag. Har han fått sparken från UD?

Publicerat i Att läsa, Böcker, Debatt | Etiketter Andreas Norman, En rasande eld, visselblåsare | 7 kommentarer

Det där med service

Postat den 30 juli, 2013 av Karin

Eftersom jag har ett förflutet i turistbranschen är jag kanske lite överkänslig mot dålig service.

Om snön tog slut i Kitzbühel gällde det att hitta på något annat, till exempel operettutflykter till Salzburg.

Fast, påminner jag mig själv, jag var ju verksam i en annan tid, innan resandet börjat ta fart, innan reseindustrin hade blivit den massproduktion det är idag. Då lärde man sig som färdledare namnet på alla ”sina” resenärer och såg till att de som behövde lite extra vägledning fick det.

Då lade man upp vistelsen på en ort som en komposition: Bra mottagande på flygplatsen, gott om tid första dagen för praktisk information och orientering i närområdet, stadsrundtur eller motsvarande. Koll att hotellen fungerar som de ska. Daglig när- och samvaro vid måltiderna, för dem som ville det. Några höjdpunktsinslag under veckan, utflykter, konserter, båttur… om möjligt anpassat efter gruppens intressen.

Och så avslutningen, som våra utbildare alltid tjatade om. TÄNK PÅ AVSLUTNINGEN! Spar något bra till hemresetransfern. Berätta inte allt vid ankomsten. Då är det ingen som är mottaglig. Ha några intressanta berättelser i beredskap till avresedagen. Och anteckna några bra minnen och episoder under veckan, som ni sedan kan påminna om när ni summerar veckan för gruppen. I dag vet väl inte resenärerna ens om att de är en grupp.

Men en sanning står sig: Hela intrycket av resan påverkas av den sista dagens upplevelser. Det är alla minnesforskare överens om. Den sista delen av en upplevelse står för oproportionerligt stor andel av minnet av totalupplevelsen, negativt eller positivt.

Men är ni kvar fortfarande?! Jag ska ju dammsuga här.

Detta kom jag att tänka på när jag åkte hem från Gotland i går. Man måste sortera intrycken och inte låta den stressade personalen på färjan förta intrycket av en fin vistelse på ön.

Det är till exempel ingen bra idé att börja dammsuga kring fötterna på passagerarna (med ovanligt högljudda dammsugare) en halvtimme innan båten anlänt till Nynäshamn. Man lämnar båten med budskapet: Nu vill vi bli av med er så fort som möjligt!

Men därmed har jag alltså inte sagt att jag tycker att personalen på Gotlandsfärjorna borde lära sig vad alla passagerare heter, bara att de kanske skulle behärska sig en liten stund med dammsugandet.

Publicerat i Att resa | Etiketter färdlederi, Gotlandsfärjan | 11 kommentarer

Vägen till fattigstugan är kantad med… allt möjligt trevligt

Postat den 29 juli, 2013 av Karin

Det är något med ljuset…

Det är något visst med Gotland. Känns nästan lite som utomlands – landskapet, ljuset, husen. Nu är jag på väg norrut igen efter trevliga dagar med barn, barnbarn, bad, bondgårdsbesök och badkarsbubbel. Dock inte bandvävning eller besök i fattigstugan.

Jag hade med mig ett par bandgrindar för den händelse det skulle bli regniga dagar och pysselbehov. Den här skönheten finns på Zorn(gammel)gårdens textilkammare i Mora. Mina bandgrindar är av mer sentida datum, men principen är densamma.

Man trär igenom varpen (längsgående trådar) genom hålen (varannan tråd) och springorna (varannan tråd). Sedan spänner man fast alltihop och så kan man skilja varptrådarna åt genom att trycka bandgrinden uppåt eller neråt och så trär man inslaget emellan. Jag fick en snabbkurs av syrran och inser riskerna – man kan lätt bli bandgrindsmissbrukare.

På Gotland sken dock solen och det var fullt program, utan bandgrindar. De får vänta till något lämpligare tillfälle. I fattigstugan, som jag hade tänkt besöka i mån av tid och möjlighet finns en av kommentatörerna i Lottens kommentarsbås (och ibland även här), nämligen Niklas Ejve, som är silversmed och vars silversmide kan ses i Fattigstugan i Alskog. Det får bli nästa gång.

Men det blev i alla fall bondgårdsbesök, med två nyfödda kalvar i ladugården och äldre syskon som poserade utanför. Fotona är från i går. Kalven till höger föddes i fredags. I boxen intill låg en till, född i går morse.

Majsfälten vajade, vallmon och rosorna blommade och allt ser precis ut som i en turistbroschyr för Gotland. Det här taket kanske inte ingår i någon turistbroschyr, men det skulle det kunna göra. Takägarna har plockat ner de gamla tvåkupiga tegelpannorna från Vittinge tegelbruk från sitt tak, tvättat dem och lagt tillbaka dem igen. Hur fint som helst!

Och så var det badkarsbubblet, då. Inte så glamoröst som det låter. Vid ett stopp längs vägen behövde vi låna en toalett och snälla människor pekade: ”In till höger, längst bort i korridoren.” Och visst var det en toalett, men också något som för tankarna till kemi- salen vid Hogwarts skola för trollkarlar.

Blupp, blupp, blupp, sa det. Men eftersom man utan vidare släppte in vilt främmande människor i rummet drar vi slutsatsen att det hela varken var hemligt eller olagligt. Bara väldigt spännande!

Förslag till uppdaterad turistslogan för ön: Gotland – rosornas, kossornas och överraskningarnas ö!

Publicerat i Att resa, Livet | Etiketter bandgrind, fattigstugan, Gotland, nyfödd kalv, Vittinge tegelbruk | 20 kommentarer

Här är det inte resan som är mödan värd utan målet

Postat den 27 juli, 2013 av Karin

Jag råkade hamna på Gotland på en av sommarens hittills somrigaste dagar och det blev både bad och drakflygning och en stilla kväll med goda grillade gotländska hamburgare.

Mycket njutbart, till skillnad från vägen hit.

Som den insjömänniska jag är fick jag hjälp att hitta en perfekt liten badsjö på Gotlands inland. Klippor och sand i en harmonisk mix. (Nej, det är inte jag på hopptornet.)

Och inte långt därifrån, vid havet, fanns den perfekta platsen för drakflygning. Det finns en drakshop, där man också kan sätta ihop och dekorera sin egen drake under sakkunnig ledning av Drak-Ulla. Sedan är det bara att ge sig ut till en lagom blåsig strandremsa och se hur drakarna strävar upp i rymden.

Men som sagt, vägen hit är kantad av den där sortens irritationsmoment som är resultatet av dålig planering och bristande servicekänsla. Jag har ingen lösning på vad man ska göra för att få ordning på Gotlandsbåtarna, jag kan bara konstatera att de som klagar har alldeles rätt och att de som inte klagar troligen bara är uppgivna. Eller kanske de är så rutinerade att de har sina egna överlevnadsknep. Matsäck, till att börja med.

Och för Flygbussarna, som också kör till Gotlandsbåtarna, är det uppenbarligen inte ett högprioriterat område. När jag köper biljett på City-terminalen frågar jag vilken utgång bussen går från och får en axelryckning till svar: ”Du kan väl kolla på någon monitor.”

utgång 7 3

Det visade sig vara utgång sju, som verkligen skulle behöva en uppfräschning. Jag såg mig om efter en sopborste, men hittade ingen. Makade undan det värsta med foten.

Självaste Gotland är i alla fall väldigt trevligt; här är det verkligen målet som meningen med vår färd och målet som är mödan värd.

Publicerat i Att resa | Etiketter Drakflygning, Gotlandsbåtarna, insjöbad | 24 kommentarer

Lättlagat vid akut tårtbrist

Postat den 25 juli, 2013 av Karin

Den där fruntimmersveckan försvann fortare än en löning och bara två tårtor hann jag med, men å andra sidan de viktigaste. En på Margaretadagen, då familjens Margaretor för en gångs skull var samlade. Då äter man lämpligen en jordgubbstårta med jordgubbar från närområdet. Det höll på att inte bli några alls, eftersom jag vägrar att köpa importerade jordgubbar i juli. Jag frågade försäljaren utanför ICA varifrån de kom. ””Soléron” svarade han. Hmm, låter italienskt tänkte jag, men så upptäckte jag lyckligtvis att det stod Sollerön. Mycket goda och de fungerade bra ihop en lite förstärkning i form av nylagad svartavinbärssylt. Och på Kristinadagen är det dags för hallon.

katatrofkristina

Det här är en kombinerad Emma- och Kristinatårta. Den heter Kristinas katastroftårta och kom till när någon Kristina upptäckte att det var hennes tur att fixa finfika till jobbet. Hon rev i all hast lite mandelmassa och blandade med ägg, och så skjuts in i ugnen i fem minuter. Det blev en tunn tårtbotten som hon delade i två, lade något smarrigt emellan och ovanpå = succé. Den aktuella katastroftårtan har hjortrongräddfyllning och vispgrädde med hallon och hjortron ovanpå. Det går åt 1 hg mandelmassa till ett ägg och så gör man så stor botten man behöver, i det här fallet 2 hg mandelmassa och 2 ägg. Det går självklart bra att mala mandel och blanda med socker och ägg också. Receptet fick jag av syrran som heter Kristina, egentligen.

Grattis i efterskott till alla Saror, Margaretor, Emmor, Kristinor, Johannor och Magdalenor!

Publicerat i Att resa | Etiketter Fruntimmersvecka, snabbtårta | 6 kommentarer

Turné

Postat den 23 juli, 2013 av Karin

Det blev som sagt lite ensamt, när alla for iväg åt olika håll, så vi gjorde likadant. For iväg. Man hinner mycket på ett par dagar.

lagunen

1. Dopp i lagunen som bildas när en sandbank skärmar av Dalälvens vatten så att det hinner värmas upp lite mer än ute i strömfåran. Syrran syns i fjärran.

Det var lite nervöst att tända premiärelden, men det gick bra, tack vare finspäntad ved: jag klarade att tända med en tändsticka! Pensionären, som varit projektansvarig, ser lättad ut.

2. Invigning av en stor häll som ska ersätta den delvis nedrasade grillplatsen vid Siljansfors skogsmuseum, vid Mora. Jag fick den stora äran att tända första brasan, eftersom den nya eldpallen (som det heter i dessa sammanhang) kommer från vår tomt. En stor, tung rektangulär järnhäll, men ett hål i mitten. Det ser ut som om det skulle kunna vara skoningen uppe i någon hyttkrans. Men de brukar å andra sidan vara runda. Därför är hällens ursprung något av ett mysterium. Den låg intill det gamla stockhuset vid Horndals bruk, så något slags bruksanknytning finns det. Hyttfogden och andra industrihistoriskt kunniga anropas. Vad kan hällen ha haft för funktion?

Det kan se lite olika ut, både band och förklädestyg. Liksom alla andra dräktdetaljer.

3. Besök på inte mindre än två utställningar som systerdottern Emma Frost (grattis på namnsdagen!) ansvarar för. Den ena, på Kulturhuset i Mora, visar olika plagg från 1800-talet som Emma sytt med tidstypiska material, metoder och sömmar. Den andra är Emmas och Sara Sjöbergs utställning i Textilkammaren, som hör till Zorns gammelgård. Den som besöker utställningen för att lära sig hur man ska se ut för att vara rätt klädd i en Mora-dräkt blir besviken. Utställningen försöker i stället visa att det var lite olika och man tager vad man haver och det blev som det blev. De uniformsaktiga inställningen till dräkten, med alla dessa ”måsten” är mer sentida. Men det är klart att man skilde på sorg och glädje, vardag och helg, det gjorde man.

kaxig rumpa

Ett föga utforskat område (till skillnad från folkdräkterna) är hur man följde modeväxlingarna i olika delar av landet. Många byar hade ingen folkdräkt. Här är en rokokoinspirerad dräkt (med kaxig svansföring!) i ylle från Torsåker i Gästrikland, andra delen av 1800-talet. Handsydd kopia av Emma på utställningen i Mora kulturhus.

Och så träffade jag en äkta hårkulla. En ung tjej som gör vackra smycken av hår. Jag blev förstår nyfiken och undrade hur hon kommit på denna udda idé. Det var inte så udda, visade det sig. Hon kommer från Våmhus, hårarbetenas hemvist på jorden och hennes mamma höll också på med hårarbeten. Läs mer här och här.

Smycke av Sara Sjöberg

Publicerat i Att resa, historia, konst | Etiketter 1800-talstextil, hårarbeten, Siljansfors, våmhus | 17 kommentarer

Ensamt

Postat den 22 juli, 2013 av Karin

Redaktörn och jag är plötsligt alldeles ensamma. Tomt i snickarboden och ladugården och ingen som bor i gästhuset. Lite ovant, för sedan mitten av juni har vi haft mycket god beläggning i de olika utrymmena. Vi räknade efter och kom fram till att 26 personer övernattat i allt från en natt till fem veckor. Och så lite daggäster dessutom.

Fullt i stugan på fyrtiotalet. Pappa och mamma längst till höger.

Resultatet är – utöver alla trevliga minnen – ovanligt välrensade rabatter, slyröjda slänter och välstädade rum. För som man säger på swahili: ”Mgeni siku mbili, ya tatu mpe jembe.” (Gäst i två dagar; tredje dagen, ge honom en hacka.)

Publicerat i Livet | 12 kommentarer