Vinbergssnäckor och vinbärssnäckor

Postat den 18 augusti, 2013 av Karin

Vi har gott om vinbergssnäckor i trädgården. Om man inte ser upp när det är fuktigt på marken hör man plötsligt det krasande ljudet från en snäcka som man trampat på.

Lilla snigel akta dig...De gör ingen skada, vad jag har märkt och man skulle kunna äta dem, om man orkade med allt fix det innebär. Man ska ha en rymningssäker bur där man sätter dem på renlevnadskur (salladsblad) i några dagar. Sedan ska de svältas i samma bur i ytterligare ett par dagar. Därefter ska de badas och skrubbas rena och fina. Och sedan, mina vänner, sedan mördar man dem med hjälp av en salt- och vinägerlösning, som samtidigt gör dem oslemmiga. Så återstår bara att koka dem, plocka ur dem ur sin snäcka och rensa bort tarmen om man tycker det är viktigt. När man gjort allt detta – och då har det gått bortåt en vecka – då kan man tillaga dem. Så det gör vi inte.

Idag uppstod dock en språkfråga när jag rensade röda vinbär. Det heter ju vinbergssnäcka, brukar det påpekas alltsomoftast, eftersom de lär ha invandrat hit från vinbergen i södra Europa, tillsammans med munkarna, en gång i tiden. VINBERGS-snäcka, inte vinbärs- snäcka.

vinbärssnäcka

Men vad ska man då kalla den här lilla figuren som fanns i vinbärsskörden?

Den ser precis ut som en mini- vinbergssnäcka när den vågar sig ut ur sitt hus. Den blev dock lite blyg och gömde sig igen när jag tog fram kameran.

Ett mycket litet vinbergssnäcksbarn eller en vinbärssnäcka? Det är frågan.

Publicerat i Att odla, Att resa, Att tolka, Språk | Etiketter , | 24 kommentarer

Funkar!

Postat den 17 augusti, 2013 av Karin

Funkar! Eller vonkar som treåringen säger och jag är lika glad som han brukar bli när något ”vonkar”.

skannern finns inteMin skanner och jag har haft lite problem. Eller skanner och dator, om man ska vara exakt. Mestadels vill de inte veta av varandra och om de någon gång erkänner varandras existens blir det ganska klent resultat. Det gäller framförallt när jag försöker scanna diabilder eller gamla negativ.

Men nu tror jag att jag har knäckt koden. Det hela är mycket ovetenskapligt och handlar om att låta skannern krångla lite grann, men inte för mycket. Den klarar två diabilder i storlek 6 x 6, men inte fler. Visserligen är utrustningen som finns för ändamålet anpassad för fyra bilder åt gången, men då vägrar skanner. ”Kan inte känna igen mediatypen”, säger den, eller något åt det hållet. Men två bilder i taget går bra och det är helt OK för mig, som hade givit upp om skannadet överhuvudtaget.

Och då vet jag ju vad jag ska göra under de långa mörka vinterkvällarna framöver. Undrar hur många diabilder och negativ det finns i det hus som vi tog över efter mina föräldrar (eftersom det inte stod i mänsklig makt att tömma det). Ett par tusen?

Men jag börjar nog med några egna dior som jag hittade längst bak i en pärm. Tydligen något jag skickat hem till mina föräldrar en gång i tiden, från Östafrika.

Då ska vi se, vad kan detta vara?gamla stan msa Jo, det är ju gamla stan i Mombasa, kring 1970. Vad glest med folk det är! Barärmat och barbent var ganska vanligt på den tiden, både bland afrikaner och européer.

Publicerat i Att resa, historia, Livet | Etiketter , | 6 kommentarer

Oväntat besök

Postat den 16 augusti, 2013 av Karin

En morgon möts jag av en oväntad syn. En stor giraff på väg in i vardagsrummet. Eller nej, den hade stannat upp i sin rörelse och jag fick tid att studera den noga. Jag åt frukost, städade lite, betalade räkningar, ringde några samtal och giraffen stod där hela tiden, alldeles still. Det handlar förstås om Slussenombyggnaden, som fortfarande är ett projekt som det råder oenighet om och där det formella klartecknet ännu inte har givits. Ändå håller byggnationerna på för fullt, med jättestora kranar, slangar, sladdar, byggbråte och buller. ”Förberedelser.”

Opinionen är stark mot det som den nuvarande politiska majoriteten i Stadshuset tänkt sig. Själv tycker jag att den alternativa ”Plan B” verkar vettig: en renovering och uppfräschning inom gällande stadsplan, med bättre terminaler för pendlarna. Och jag instämmer helt i Skönhetsrådets invändningar mot Stadshusets så kallade ”Nya Slussen”: ”Med mer än fyrtio års erfarenhet från Sergels Torg vet vi idag vilka upplevelsemässiga problem ett fotgängarplan under upplyft fordonstrafik skapar. Dessutom är det utblickarna mot Mälaren och Saltsjön från en högre nivå som utgör Slussens särskilda lockelse, inte vyerna mot Centralbron, tunnelbanebron och den nya huvudbrons undersidor.”

kran

Och för övrigt retar jag mig på att denna jättekran bara står där. Stilleståndskostnaden för en sådan där monstermaskin, per timme, måste vara gigantisk.

Publicerat i Debatt | Etiketter , | 13 kommentarer

Hopp om framtiden

Postat den 14 augusti, 2013 av Karin

Skolstart och nya rutiner. Två av barnbarnen börjar i ”sexårs”. Spännande lite skrämmande. Men det kommer nog att bli bra. Vi har varit och rekognoscerat och allt verkar OK. Trevliga fröknar (Annika, Pernilla och Jörgen, heter de, tror jag), gott om plats och god mat. Och så tittar vi på en liten utställning som barnen gjort som lämnar skolan för att börja på nästa stadium. De har svarat på frågan om vad som var det bästa under deras tid i denna skola. Lite överraskande svar måste jag säga. Några minns med glädje när de fick städa: ”Jag  tyckte det var väldigt roligt när vi städade för det kändes renare och vi fick salta pinnar och Loka.” En höjdare!loka

Någon annan minns njutningsfullt hur roligt det var att lära sig multiplikationstabeller!

multiplikation

Lite fundersam blir man inför en teckning av en liten pojke i ett träd och texten att det roligaste han minns från sina år i skolan dittills var när de klättrade i träd i sexårsverksamheten. Hoppas verkligen han får lite kul på mellanstadiet också!

klättra träd

Publicerat i Att rita, Att skriva, Att tolka, Livet | Etiketter | 10 kommentarer

Tack farfar!

Postat den 13 augusti, 2013 av Karin

Jag förlägger ofta mina glasögon och vill inte ha för många att hålla reda på; livet är för kort för att man ska ägna halva tiden åt glasögonletande. (De glasögon som jag förlorade till Röjar-Ralf har för övrigt inte återfunnits.)

Så jag nöjer mig med läsglasögon, och ett par för bilkörning i mörker. Bilglasögonen ligger för det mesta i handskfacket, men ibland använder jag dem för att titta på TV. Och nästa gång när jag trevar i handskfacket hittar jag dem förstås inte och då blir det att vända tillbaka, låsa upp stugan igen och leta.

farfars glasögon

Men inte nu längre. Jag hittade farfars glasögon i ett fint gammalt plåtfodral och testade dem på skoj. Och har man sett, perfekta för avstånd på tre, fyra meter!

Så nu ligger de i vardagsrummet och finns alltid till hands när jag behöver dem. Farfar måste ha haft bättre syn än jag, för jag gissar att det var hans läsglasögon. Det fungerar de inte som åt mig för då behöver jag starkare grejer. Men som TV-glasögon är de alldeles utmärkta. Redaktörn påstår dessutom att de får mig att se intellektuell ut. Tack farfar!

Publicerat i historia, Livet | Etiketter , , | 10 kommentarer

Vem blir den lycklige?

Postat den 11 augusti, 2013 av Karin

Vi blev inbjudna på en återinvigning av ett litet hus i går, syskonen och jag. Ett hus som haft stor betydelse i våra liv, eller i alla fall för min bror och mig; kanske lillsyrran aldrig riktigt hann uppleva det. Det var från början en typisk sportstuga, som de såg ut på fyrtiotalet. Den lottades ut i något stort lotteri och mina föräldrar, som just flyttat från sitt lilla rum i mina farföräldrars stugan vid sjön, köpte lotter. De längtade tillbaka; för dem var drömmen stark om en egen liten stuga vid sjön.

stugan

De vann inte stugan, men de ville så otroligt gärna ha den, så de ordnade så att de kunde köpa den i stället. Där tillbringade vi några somrar som etsat sig fast i minnet som en viktig del av ”barndomen”. Här tror vi att det är mamma som sitter till vänster framför stugan.

Efter några år såldes den och degraderades till personalmatsal vid en närbelägen såg och träullsfabrik. Men nu har den blivit fin igen, och fungerar som gäststuga och bastu åt det lokala kraftverksbolaget. Det – kraftverksbolaget – består av Inger och Anders,  ett par med stark känsla för kulturhistoria.  De har tagit tillvara fallhöjden i ån som de omvandlar till elkraft, både för eget bruk och el som de levererar till nätet. Och de har – nej, jag måste nog göra ett eget inlägg om alla deras fantastiska projekt. Med bilder.

klasskamrater?

Nu var det stugan. Så här ser den ut idag (med sin ungefär jämnåriga traktorkompis). Jag minns de där fönsterluckorna. Alldeles tyst och mörkt blev det när man stängde dem. De fungerar fortfarande!

Och titta här vad Inger och Anders hittade när de gjorde i ordning stugan! I stugans botten, som extra tätning, låg en av skyltarna som gjorde reklam för lotteriet på fyrtiotalet. Vem blir den lycklige?

vem blir den lycklige?

Och apropå kulturhistoria så var det Johan-Olovdagen i går också. Det kan man läsa mer om här.

rosslandet2

Här låg stugan på 1940-talet

Komplettering: Stugan är alltså flyttad från sjön Rossen till en damm i anslutning till kraftverket. Den har fortfarande fin vattenkontakt och det tror jag den trivs med.dammens ände

Publicerat i historia | 9 kommentarer

Kan man bada varje dag?

Postat den 10 augusti, 2013 av Karin

”Kan man bada VARJE DAG på sin semester? Inte bara dom soliga dagarna när vattnet är varmt och tillfället passar. Här gäller det att hitta en pöl varje dag att doppa sig i, i ur och skur. Jag utmanar alla som vill vara med.” Så skrev Ulrika den 12 juni och då kunde hon ju inte veta att det skulle bli den sommar det blev – en sommar då det är svårt att INTE bada varje dag.

Vi som antog utmaningen har rapporterat, med bildbevis, om våra dagliga dopp, tipsat om badplatser och redovisat badtemperatur. Mest imponerande är Ulrika i bikini och yllemössa i en fjällbäck, med en badtemperatur nära noll.

sandbotten5

Plötsligt drar molnen bort och ser ut som en bergskedja i fjärran.

mamma på händerna

I går var det regnigt och lite motigt, så jag sköt på badandet tills det plötsligt blev strålande väder och riktigt lockande att hoppa i. Det blev ett dopp vid en av barndomens badplatser, för lite variation. (Badargruppen har redan sett min vanliga badplats ur alla tänkbara fotovinklar.)

Och sedan hittade jag en bild av min spänstiga mamma vid samma strand – apropå det där med dubbelexponering som jag skrev om i förra inlägget. Spänstig som sjutton är hon, även i femtioårsåldern.

Badstranden är långgrund och barnvänlig, men man ska se upp med en sten som ligger under vattnet en bit ut, precis där man kan börja simma, så att man inte slår i knäna i den.

haj

Och apropå badrisker har tidskriften Vagabond publicerat en lista på farliga stränder och goda råd om hur man ska nalkas dem.  Vid Bolinas Beach i Californien finns det hungriga hajar. Vagabonds råd är:

”Simma inte i skymning, gryning eller på natten. Ha inte på dig smycken som glittrar. Simma inte ensam och gå aldrig i vattnet med ett öppet sår.”

Hur vore det med: ”Välj en annan strand”?

Publicerat i Livet | Etiketter , , , | 13 kommentarer

Dubbelexponering

Postat den 8 augusti, 2013 av Karin

Den här sommaren har varit/är som jag minns barndomssomrarna. Lång, solig, lättjefull. Och det dyker upp dubbelexponeringar från förr hel tiden. Häromdagen trillade en pollett ner, när jag tittade på foton av ladan.

Här har farfar just byggt den klar och håller på att röja marken framför. (Mot laduväggen står grindarna lutade, samma grindar som vi lät göra en kopia av häromåret och som finns längst upp i högerspalten här på sidan.) Den där krångliga flerdelade dörren i mitten har jag undrat över ibland. Varför gjorde inte min snickarkunniga farfar en ordentlig dörr i stället för fyra luckor?

ladudörr

Jo helt enkelt för att det är en hölada och då måste man kunna stänga till nertill, för att kunna lassa längst upp.lassa hö

Idag lassar vi inte in hö i ladan, utan förvarar gräsklipparen där. Ladugården till vänster där ”koa” bodde är gästrum, liksom boden till höger. Men dasset, som skymtar lite grann till vänster, fungerar fortfarande i stort sett på samma sätt som då!

ladan

Nej, nej, så här höstlikt är det inte ännu. Bilden är från i höstas men jag hittar ingen annan och eftesom det regnar drar jag mig lite för att gå ut och fotografera ladan. Kanske kommer bild lite senare, om det blir uppehållsväder.

Publicerat i Att tolka, historia | Etiketter , , | 10 kommentarer

I dag, för åttio år sedan

Postat den 7 augusti, 2013 av Karin

”In respect of the recurrent emergence of the theme of sex in the minds of his characters, it must always be remembered that his locale was Celtic and his season Spring.” Vilket betyder ungefär: Glöm inte att miljön för dessa personer, som tänker på sex hela tiden, är keltisk och att det är vår.

James Joyce bok Ulysses förbjöds i USA 1920 eftersom den ansågs vara obscen. Den såldes förstås ändå, riktigt bra till och med, men illegalt och som piratkopior som varken förlaget eller författaren tjänade ett öre på. Så Random House beslöt att importera den på franska för att få till stånd en ny rättegång. Det var en varm dag i New York när boken anlände och folk samlades i hamnen för att se hur det gick med importen. Tullen hade ingen lust att ingripa, men förlaget såg till att ett exemplar beslagtogs och rättegången kunde börja. Ett år senare, den 7 augusti 1934 föll domen och Ulysses var inte längre olaglig i USA. Det var yttrandefrihetsförespråkaren, domaren John Woolsey som fällde yttrandet om den keltiska miljön om våren.

woolsey2Han var en välkänd och skarp jurist och just det där om keltisk känns lite okaraktäristiskt, men det kan ha varit vad som behövdes för att få igenom ett frikännande av boken. Han kritiserade bedömningsgrunden, som handlade om vilken effekt en text skulle ha på ett ”ungt oförvillat sinne” och menade att det rimliga vore att bedöma vilken effekt den skulle ha på normala vuxna personer.

Förlaget lät trycka hela hans utlåtande om boken i den upplaga som gavs ut i USA och många tycker att det är en riktigt bra recension.

Publicerat i Böcker, Debatt, Ord | Etiketter , | 4 kommentarer

Hej, hallå! Här!

Postat den 5 augusti, 2013 av Karin

”Men, ser du mig inte! Jag har ju varit här i flera dagar nu och du går bara förbi, flera gånger om dagen. Varför struntar du i mig sådär. HALLÅ! Här!! Tycker du inte att jag är fin?”

höstanemon

Det är höstanemonen som anropar och jag förstår att den är frustrerad. Jag har verkligen ignorerat den ett par dagar, den och alla dess kompisar som står där i slänten och är jättefina. Höstanemoner – nej inte redan, har jag tänkt och tittat åt annat håll. Men där står den och är helt förtjusande och jag vet att den kan hålla på och blomma i en månad så till sist välkomnade jag den och den poserade belåtet för kameran. Titta på den där halvutslagna blomman till höger. Vartannat blad är mörkare, på baksidan. Mycket raffinerat.

solnedgång 5 aug

Och solen går numera ner i början av Storön, inte i den där lilla svackan längre till höger, där den brukar dröja sig kvar en stund, mitt i sommaren. Men för sjutton. Hela augusti är ju kvar! Nästan…

Publicerat i Att odla, Livet | Etiketter , , | 14 kommentarer