Jag förlägger ofta mina glasögon och vill inte ha för många att hålla reda på; livet är för kort för att man ska ägna halva tiden åt glasögonletande. (De glasögon som jag förlorade till Röjar-Ralf har för övrigt inte återfunnits.)
Så jag nöjer mig med läsglasögon, och ett par för bilkörning i mörker. Bilglasögonen ligger för det mesta i handskfacket, men ibland använder jag dem för att titta på TV. Och nästa gång när jag trevar i handskfacket hittar jag dem förstås inte och då blir det att vända tillbaka, låsa upp stugan igen och leta.
Men inte nu längre. Jag hittade farfars glasögon i ett fint gammalt plåtfodral och testade dem på skoj. Och har man sett, perfekta för avstånd på tre, fyra meter!
Så nu ligger de i vardagsrummet och finns alltid till hands när jag behöver dem. Farfar måste ha haft bättre syn än jag, för jag gissar att det var hans läsglasögon. Det fungerar de inte som åt mig för då behöver jag starkare grejer. Men som TV-glasögon är de alldeles utmärkta. Redaktörn påstår dessutom att de får mig att se intellektuell ut. Tack farfar!
Tänk så skenet kan bedra! En god vän påstod nyligen att mina nya glasögon fick mig att se lagom intellektuell ut.
Jag har också en handfull av förfädernas glasögon, tyvärr ser jag inte så bra ut med dem.
Margaretha
”Ser bra ut…” kan tydas på flera sätt!
Varför tror du att det var hans läsglasögon? Det kunde väl lika gärna ha varit hans teveglasögon?
Jag hade hoppats på svar i stil med ”Fanns väl inte TV på hans tid!”
Och då skulle jag ha berättat om de tidiga experiment med TV som gjordes i Storvik redan på nittonhundratrettiotalet.
Gör det!
Den här länken är ganska bra:
http://arbetarbladet.se/merlasning/ulfivarshistoria/1.1524787-lilla-clarie-tittade-pa-tv-i-storvik-1932
Jag tänker på min mormor när jag letar glasögon.
”Var är mina glasögon?” sa hon och jag sprang runt och letade och fann ett par och kom med dem.
”Nej, inte de, de andra” var det ständiga svaret. Jag fattade aldrig varför. Förrän jag för några år sen skaffade inte bara läsglasögon utan också ”fjärrglasögon” som jag har när jag kör bil.
Japp, man får nya insikter hela tiden!
Skulle bli knäpp om jag skulle byta glasögon stup i ett och säkert leta mig fördärvad. Mina progressiva, svindyra, sitter därför på näsan ständigt under all min vakna tid och passar alla avstånd, tack och lov.
Fungerar också som solglasögon alldeles av sig själva.
Mina svindyra progressiva ligger i en låda som extra reserv-reserv. Jag har gjort tre försök med några års mellanrum (och verkligen följt optikerns råd att härda ut länge) men jag blir bara svårt sjösjuk. Hoppas någon i framtiden hittar dem och blir lika glad som jag blev när jag hittade farfars!