Vem blir den lycklige?

Vi blev inbjudna på en återinvigning av ett litet hus i går, syskonen och jag. Ett hus som haft stor betydelse i våra liv, eller i alla fall för min bror och mig; kanske lillsyrran aldrig riktigt hann uppleva det. Det var från början en typisk sportstuga, som de såg ut på fyrtiotalet. Den lottades ut i något stort lotteri och mina föräldrar, som just flyttat från sitt lilla rum i mina farföräldrars stugan vid sjön, köpte lotter. De längtade tillbaka; för dem var drömmen stark om en egen liten stuga vid sjön.

stugan

De vann inte stugan, men de ville så otroligt gärna ha den, så de ordnade så att de kunde köpa den i stället. Där tillbringade vi några somrar som etsat sig fast i minnet som en viktig del av ”barndomen”. Här tror vi att det är mamma som sitter till vänster framför stugan.

Efter några år såldes den och degraderades till personalmatsal vid en närbelägen såg och träullsfabrik. Men nu har den blivit fin igen, och fungerar som gäststuga och bastu åt det lokala kraftverksbolaget. Det – kraftverksbolaget – består av Inger och Anders,  ett par med stark känsla för kulturhistoria.  De har tagit tillvara fallhöjden i ån som de omvandlar till elkraft, både för eget bruk och el som de levererar till nätet. Och de har – nej, jag måste nog göra ett eget inlägg om alla deras fantastiska projekt. Med bilder.

klasskamrater?

Nu var det stugan. Så här ser den ut idag (med sin ungefär jämnåriga traktorkompis). Jag minns de där fönsterluckorna. Alldeles tyst och mörkt blev det när man stängde dem. De fungerar fortfarande!

Och titta här vad Inger och Anders hittade när de gjorde i ordning stugan! I stugans botten, som extra tätning, låg en av skyltarna som gjorde reklam för lotteriet på fyrtiotalet. Vem blir den lycklige?

vem blir den lycklige?

Och apropå kulturhistoria så var det Johan-Olovdagen i går också. Det kan man läsa mer om här.

rosslandet2

Här låg stugan på 1940-talet

Komplettering: Stugan är alltså flyttad från sjön Rossen till en damm i anslutning till kraftverket. Den har fortfarande fin vattenkontakt och det tror jag den trivs med.dammens ände

Det här inlägget postades i historia. Bokmärk permalänken.

9 svar på Vem blir den lycklige?

  1. Skogsgurra skriver:

    Vi kan rapportera att det gick alldeles utmärkt att övernatta i ”vår” stuga. Vi kom på att det nog var så att vi återupptog den för nästan sjuttio år sedan avbrutna vistelsen och att ingen hade övernattat i den till matsal och omklädningslokal omgjorda stugan förrän vi nu gjorde det igen. Efter ett nästan sjuttio år långt avbrott fortsatte vi vår vistelse i stugan. Det var lite magiskt.

    Ett mycket speciellt minne från stugan var krigsslutet 1945. Vi var inte jättegamla men jag minns att moder Greta tyckte att det skulle firas. Kriget hade gått hårt åt förråden och det enda som fanns att fira med var lite rönnbärsgelé i en skokrämsburk. Kanske inte så gott, men vi förstod att det var en betydelsefull dag. Så vi petade väl i oss den ganska sura (sockerransonering!) smeten.

    Efter en god natts sömn möttes vi av Anders och Inger som kom vandrande med en komplett frukost som vi intog på gräsplätten intill smeddammen. Det tog sin tid – när man frukosterar med Inger och Anders kan det lätt bli ett par timmar.

    Ett par fina dagar i södra Dalarna.

  2. margaretha skriver:

    Det var verkligen sportstugor på den tiden. Ett trätält, som min mor brukade beskriva vår stuga – ett ställe att sova, och som skyddade mot regn, ifall det skulle bli FÖR vått.
    Har alla björkar och ”skyggår’n” blivit brasved? Landskapet ser mycket annorlunda ut, när det är så öppet.
    Jätteroligt att ni har kunnat följa stugans historia.
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Björkarna har troligen blivit brasved, för det är mycket öppnare idag, på den plats där stugan stod. Men stugan, den är flyttad till en annan plats, intill kraftverksdammen. Jag lade in ett par bilder på stugans förra och nuvarande utsikt i en komplettering i inlägget.

  3. hyttfogden skriver:

    Åh, den söta lilla blyga traktorn!

  4. Pysseliten skriver:

    Cirkeln sluts liksom. Verkligen en söt stuga – och traktor.

    • Karin skriver:

      Av alla ”dubbelexponeringar” i tid som jag upplevt denna sommar är nog denna den tydligaste. Starka minnen från den där stugan! Och visst är traktorn mycket dekorativ där den står och nosar i kanten av åkern.

Kommentarer inaktiverade.