Landscaping, hur översätter man det? Landskapande? Landskapsskapande?

Jag har – som avslutande sommarprojekt – försökt omvandla landskapet lite grann. Som alltid glömmer jag att ta bilder ”före”, så ni får helt enkelt tro mig att detta landskap är nytt och skapat ur tomma intet. Eller kanske inte alltihop, men den där slänten ner till stenarna är i alla fall ny.sjön säger

grenstumpFörst var det ingenting annat än en tvärbrant slänt ner mot vassa stenar i olika storlekar.

Sedan röjde jag en massa sly och kapade onödiga grenar som jag slängde på den där tomma platsen. Senare var det dags att schakta undan jord för ett par altaner och det blev en massa schaktmassa över som också hamnade på samma ställe.

Det är ingen bra idé. Lyssna nu noga alla landskapare: Lägg INTE avsågade grenar i en slänt. Gör en Valborgsmässokase, bränn upp! Eller låt dem ligga men VRÄK INTE över en massa lerjord.

När jag tröttnade på den där trista trassliga slänten, där det bara var en tidsfråga innan någon familjemedlem skulle trilla ner och bryta sönder sig, satte jag igång med ett omvandlingsprojekt: en mjukt sluttande slänt skulle det bli. Lättare sagt än gjort när varje centimeter lera döljer ett inferno av hoptrasslade grenar. Ibland, när man tror att man att man fått tag i själva grenen, är det bara någon liten kvist som hänger ihop med en gren som sitter på en grövre gren, osv.

uppstickande grenar

Här har jag kommit rätt långt i min slänt-design. Bara några rackarns grenar som trilskas.

Det bästa är alltså att aldrig blanda grenar och lerjord, men om man nu råkar ha gjort det och ska rätta till det i efterhand, finns det några saker man ska tänka på. Jag tror att mitt viktigaste råd är att man alltid ska se till att man har ett bra underlag att falla på om grenen oväntat går av eller lossar när man drar i den. Fall hellre uppåt än neråt, är en bra tumregel. OM man råkar glömma det och står och balanserar på en sten med sjön bakom sig kan man ändå hjälpa upp situationen genom att använda den där grenen som lossnade helt oväntat. Man kan – beroende på hur vig man är och hur terrängen ser ut – gå ner i halvbrygga och hålla emot med grenen eller alternativt snabbt vända sig om ett halvt varv och ta stöd med grenen innan man ramlar handlöst ner i något ravinartat med vassa stenar på sidorna. Jag valde det enklare alternativet. (”Valde” kanske inte är rätt ord här, men det låter bra.) Jag fick loss en kraftig gren, svängde runt och satte ner den som stöd där den landade, på sjöbotten. Puh!

Nu är slänten i alla fall rensad på grenar och skulle man råka ramla utför den är det ingen fara. En snäll kamel tar emot och lindrar fallet.

kamel

 

Publicerat i Att odla | Etiketter , , | 13 kommentarer

Sjön säger…

äpplena säger

Äppelträdet säger: ”Åk inte! Äpplena är snart klara. Vänta lite.”

hallonen säger

Hallonbusken säger: ”Åk inte!. Kolla, nu blir det nya hallon!”

klematisen säger

Klematisen säger: ”Åk inte, jag ska just blomma igen!”

sjön säger

Sjön säger: ”Åk inte! Det är fortfarande simtemperatur!”

persiljan säger

Kryddlandet säger: ”Åk inte! Titta vad mycket persilja det finns kvar!

Jag säger: ”Men nu pratar ni väl persilja allihop. Vi kommer ju tillbaka! Vi kommer att plocka äpplena, äta hallonen, beundra klematisen och kanske, kanske ta något dopp i sjön. Persiljan klipper vi ner och stoppar i frysen. Seså, häng inte läpp! Det har varit en superfin sommar och det blir en finfin höst. Vi gör en liten avstickare till stan, men är snart tillbaka!”

Publicerat i Att odla, Att tolka, Livet | Etiketter , , , | 6 kommentarer

Gult är fult…

Nejdå, gult är inte fult, det är helt OK i rätt sammanhang, men inte på Stockholms slott.slottet brunt

Debatten verkar aldrig ta slut, men nu ska det i alla fall provmålas i en ”gulrosa” ton. Jag tror (hoppas) att det är en omskrivning för en nyans som liknar den nuvarande, men som är lite ljusare och kanske lite mer åt persika. Det skulle funka. Många tycker i stället att slottet borde vara gult.

Men om man vill att slottet ska harmoniera med omgivningarna och att det ska ”hänga ihop” som byggnad bör det ha en ljus brunrosa färg som matchar stenarna i de nedre delarna av byggnaden. De är redan rätt dominerande och skulle slottet i övrigt bli gult kommer de att dominera ännu mer. Och helheten, samspelet med byggnaderna kring Mynttorget och Riksdagen skulle gå förlorad. I stadshuset ser man det snarast som en fördel om det inte harmonierar. Finansborgarrådet Sten Nordin vill att slottet ska ”poppa upp”.

Jag undrar hur den gula färgen skulle klara stockholmsluften. Ett ljusbrunrosa slott tål att bli lite solkigt med åren. Ett gult slott gör det inte.

isabellafärgat sto med föl

Vikipedia illustrerar isabellafärgad med ”isabellafärgat sto med föl”. Fin färg, men kanske lite ohistorisk.

Kanske är det Isabellafärgad man ska satsa på, som enligt svensk uppslagsbok är: ”en brungrågul färg, liknande mjölk-blandat kaffe, uppkallad efter drottning Isabella av Spanien el. efter ärkehertiginnan Isabella, som lovat att icke byta linne, förrän Granadas, resp. Ostendes belägring lyckligen avslutats.” (Jo, samma historia berättas om två olika Isabellor.)

Om inte Sten Nordin passar sig kan han få en smutsgul färg uppkallad efter sig, om han lyckas driva igenom sin gula linje. När slottet hunnit bli lite lagom smutsgult och trist och alla retar sig på det, kommer man att kalla det Nordingult.

Publicerat i färg, historia | Etiketter , | 9 kommentarer

Etymologi eller fantasi

Harambee betyder dra tillsammans, samtidigt, ”pull together”, har jag alltid trott mig veta. Men när jag fick en fråga om det är swahili, kikuyu eller något annat språk blir jag lite tveksam.

Jag fick mig till livs olika förklaringar till ordets ursprung en gång i tiden och den jag tror minst på är att uttrycket infördes i Kenya i samband med att man byggde järnvägen från Mombasa till Nairobi (och sedan vidare till Uganda). De indiska rallare som stod för en stor del av byggandet skulle ha åkallat en av sina kraftfullaste guddomligheter, Ambe, för att avvärja alla faror som lurade längs bygget. (Järnvägen drogs genom Tsavo, som var ett viltrikt område och när några lejon upptäckte vilket lättfångat och lättsmält byte de där människorna var, gick det år ganska många järvägsbyggare. Och så var det malaria, kolera, ormar och jobbolyckor i största allmänhet.)

ambee mata”Har Ambe”, ska de ha nynnat när de jobbade (som i Hare Krishna, ungefär). Ambe är enligt den teorin en avatar av Parvati, som skyddar mot allt ont. Parvati har tusen olika namn, men vad jag kan se liknar inget av namnen Ambe. Därmed faller den teorin, tycker jag. Trots det sägs det att många kristna ska ha protesterat mot att man använde ”Harambee” i Kenyas statsvapen, med motiveringen att det ju var en form av indisk avgudadyrkan.

Nej, det indiska ursprunget till ”harambee” tror jag inte riktigt på även om jag vanligtvis är rätt förtjust i fantasifulla förklaringar. En annan idé är att det ska ha kommit med sjöfararna.

När sjömännen på ett fartyg ska ta i och göra något samtidigt ropar befälet ”All arms by”, vilket för en icke engelsktalande mest var ett läte: ”(H)allambee”. Och eftersom man inte gör någon skillnad mellan ”l” och ”r” i en del afrikanska språk blev det populariserade uttrycket ”Harambee”. Njae. Kanske, men troligtvis inte. Det låter lite långsökt, tycker jag. De flesta sjöfarare på den kusten var portugiser, araber eller indier, så att en engelsk term skulle fått sådant genomslag känns lite osannolikt.dhowbesättning

Typiska sjöfarare i Mombasa. Jag skulle ha liftat med det där fartyget till Lamu, om inte… Nä, det är en annan historia.

Det finns också tankar om att ”harambee” kan det bygga på ”hala” som något slags allmänt utrop och ”mbee” (eller mbele) för framåt , men det känns inte heller helt övertygande, men vad vet jag, mina swahilikunskaper är nog lite för skrala.

Det är svårt att veta hur gammalt uttrycket är, men det verkar ”alltid” ha använts när man på något sätt behövde ta i gemensamt och samordnat. Det kanske inte betyder något alls, på samma sätt som ”Åhej och hå” inte betyder något.

Uppdatering: Här trasslar jag in mig i två olika ämnen som jag har dålig koll på: swahilietymologi och indiska mytologi. Alltid uppmärksamma Britt kommenterar att det är möjligt, till och med troligt att det finns en indisk gud som heter Ambe. Som är samma som Dhurga, som är en av Parvatis många avatarer. Jag som till och med frågat indiska vänner om Ambe och de säger att hon inte finns.

Men å andra sidan, hur bra koll har vi i dag på alla våra olika nordiska gudar? Eir, Delling och Forsete, till exempel. Vad hade de för uppgifter? Eller Gna? Kvaser, Rota, Snotra och Vör? Jag hade ingen aning innan jag kollade på ”Gudar och gudinnor i nordisk mytologi”. Så om någon indier till exempel hade frågat mig om den där mäktiga sanningsgudinnan Vör hade jag nog bara skakat på huvudet och sagt att nej, det tror jag inte att vi har någon.

Publicerat i Att resa, Att tolka, Ord | Etiketter , , , | 10 kommentarer

Memory lane

Jag skannar på, men ni behöver inte vara oroliga. Det finns max trettio bilder från mina tre år i Östafrika. Några evighetsbildvisningar blir det inte. Men nu när jag kan se vad bilderna föreställer blir det en del minnen, det kan inte hjälpas.

singing ferry2

Av gårdagens kommentarer fick jag äntligen (som jag har undrat!) veta varför min Mombasa-bil var så omöjlig att starta när den var varm. Som när jag åkte till fastlandet med den här färjan. Det gjorde jag ofta och när jag skulle av färjan var motorn alltid död. Killarna på färjan var hjälpsamma och sköt bilen i land, men pinsamt var det ju. När jag så småningom lärde mig att det fanns en knapp intill motorn som man kunde trycka på för att få igång den blev de lika glada som jag och de tog gärna på sig den uppgiften.

Färjan hette The Singing Ferry, eftersom färjkarlarna sjöng medan de drog färjan för hand (kolla repet till höger). Arbetssångerna var till för att de skulle få ett bra arbetstempo utan ojämna knyck. Harambee, sjöng de i kanon, två lag, långt innan det blev en populär sång med Daudi Kabaka. Haram-bee. ”Nu drar vi.” Ååå-hej. 


De sjöng sånger om sina passagerare också, något som jag upptäckte när ord som ”mama anasimama” (hon som stannar) dök upp i sångerna. Och sedan, när det gick att få fart på bilen: ”Mama haraka!” Lite orättvist tycker jag. Haraka betyder brådska. Jag som verkligen lärde mig att det inte var någon idé att stressa, utan tog det lite lagom lugnt, för då löste sig det mesta. Haraka, haraka, haina baraka – Bråttom, bråttom, ingen lycka!

Publicerat i Att resa | Etiketter , | 18 kommentarer

Åh, vad bra! Kör gärna på mig igen.

I går (-dagens blogginlägg) backade jag på en bil i gryningen utanför mitt hotell i Mombasa. Jag hade bråttom så jag skrev en lapp och for iväg. Bilen stod kvar med sin buckla när jag kom tillbaka på kvällen, så jag väntade på att ägaren skulle höra av sig.

Det gjorde han och det visade sig att han deltog i någon slags biltävling och han tyckte verkligen att det var så trevligt att jag gjort en buckla på hans bil. ”Min bil behöver lite mer sånt, så att det syns att jag kört rally. Du får gärna backa på mig igen!” east african rally

Det gjorde jag inte, men han fick lite Vingresestickers att klistra på sin bil och jag passade på att fotografera honom med en Vingskylt. Berömd rallyförare gör reklam för Ving, tänkte jag kanske. Om jag tänkte alls. Nu när jag ser bilen undrar jag förstås om han var rallyförare. Inte åker man väl bilrally i en sån där bil?

PS. Jo, man använder sådana bilar! Det kan man se på en film från East African Safari Rally från 1969 (den är lång, men utöver olika bilar får man se lite savann och vilda djur också). Och SAAB och Volvo och en liten Folkvagnsbubbla!

Publicerat i Att resa | Etiketter , , | 12 kommentarer

Avdankad arm – och blå?

arm o blå vändBrorsan skrev och undrade hur det står till med armen, om den är ”avdankad, arm och blå”. Det var ju både omtänksamt och rätt kul, så jag knycker det till dagen rubrik.

Jotack, mindre svullen nu. Och blåmärken är ju sällan blå, mera åt det rödlila hållet, med gulgröna schatteringar; ett fängslande färgspel är det, som växlar från en dag till nästa.

Armontet har gjort att jag måste planera om lite. Grävprojekten får vänta ett tag så vad gör man då? Skannar, förstås, för även om inte skannern funkar till hundra procent är ju 60% alltid något. Eller vad det blir, när skannern tar 35 mm av  60×60 mm dia, från den sorgligt bildfattiga tid då jag bodde i Östafrika i min ungdom. Här är favoritbilden.

moorings 2

Åh, Moorings! På engelska betyder moorings förtöjningsplats och det passar verkligen bra. Här bodde jag nästan ett halvår när jag rekade åt Vingresor för deras planerade charterresor till Östafrika. Ibland fick jag ner några svenska ”testturister” via den tyska resebyrån Scharnov, men dessemellan gällde det alltså att leta upp bra hotell, testa olika stränder, safaris, båt- och flygutflykter. Ett ganska trevligt jobb, faktiskt. Jag fick välja var jag ville bo. Alla strandhotellen ville gärna att jag bodde just hos dem, men det kändes rimligare att leta upp något som inte skulle bli ett Vinghotell, så jag tackade nej till Whispering Palms, Sea View, Nyali Beach och hittade detta trivsamma ställe inne i stan. Med tjocka cementväggar och ett palmbladstak som lämnar en halvmeter öppet mellan tak och vägg blev det aldrig för varmt. Man slapp luftkonditionering och det gjorde det mycket lättre att klara av värmen utomhus om dagarna också.

Bilden tog jag, om jag minns rätt, när jag hade backat på en bil i gryningen. (Den syns lite till vänster och har alltså klippts av när jag skannade.) Jag skulle ut till flygplatsen och det stod plötsligt en bil på en plats där man aldrig parkerade. Jag skrev en lapp, tog en bild och tänkte att det där får vi reda ut senare…

Publicerat i Att resa | Etiketter , , | 12 kommentarer

Om vådan av att smörja en boddörr

Jag tänkte skildra hur det gick till när jag fick en smäll så att armen nästan gick av. Så jag håller på och letar efter en bild av den där boddörren som anföll mig. Möjligen skulle dörren i fråga kunna ge en annan version av händelseförloppen, men nu är det mig det är synd om. Och inte hittar jag någon bild på boden heller och ännu mindre boddörren.

Vänta lite så ska jag leta i högarna… Jo, här är boden om vintern. Usch ja. Men i alla fall:

boden

Bakom den första boddörren finns gräsklipparen. Man rullar ut den och drar igång den med ett kraftigt ryck i startsnöret och då startar den i regel på första knycket.

Boddörren har gått från lite osmord till jämmerligt gnisslig och jag åtgärdade häromdagen med att smörja lite. Sedan rullade jag ut gräsklipparen och startade den med ett kraftigt ryck i 180 graders båge med höger arm.  Under tiden hade boddörren bakom mig, som jag hade ställt upp helt och hållet, blåst tillbaka till halvöppet läge, helt gnisselfritt, så min arm träffade den med full kraft, precis på dörrbladskanten. AJ (*^€±∂߃Ω*)!

Jag tog en bild av armen nyss, men det blev för läskigt. Tänk er något ut en film om styckmord. Mångkolorerat med kraftiga inslag av lila och gult och med drag av falukorv som passerat bäst-före-datum någon gång i fruntimmersveckan. Nä, den får ni inte se.

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 22 kommentarer

Mitbringsel: socker

Mitbringsel är sådant man tar med sig när man hälsar på hos någon eller kanske till knytkalas. Termen har jag lärt mig av Lotten, alias Den skrattande språkpolisen, som för övrigt är bättre än hon tror på det där med mitbringsel.

pysses hatt

Hon påstår ibland att det är hennes sämsta gren, samtidigt som hon medför nyttigheter som stora mängder toapapper och hushållspapper när hon hälsar på. (Dem lever vi fortfarande högt på!)

Motsatsen till mitbringsel är kvarglömsel, vilket är en av mina bästa grenar och sådant kan leda till fortsatta trevliga kontakter. Pysselitens fina solhatt blev kvar vid en liten bloggträff i Stockholm och hämtades senare i Dalarna, liksom Lottens termos, som glömdes när Pysses hatt hämtades. Osv.

Mitbringsel kom jag att tänka på i går när jag hade ett ärende till kommunarkivet i Avesta. Där hittade jag ett ovanligt exempel på mitbringsel. År 1919 fick Avesta köping stadsrättigheter. Det måste förstås firas och i sann bruksanda bjöd Avesta Jernverks ägare, generalkonsul Axel Ax:son Johnson sina arbetare på middag. Ett av inbjudnings-korten finns kvar, överlämnat till arkivet av en påpasslig kommuntjänsteman (men hur han i sin tur fått det förmäler inte historien).

Den här sortens arkivmaterial hittar man oftast i personarkiv och de kan ge oväntade kunskaper. Inbjudan gäller nr 18-84 A. V. Andersson, arbetare på järnverket, som inbjuds både till de allmänna ceremonierna och till en enkel middag i Jernverkets nya gjuteribyggnad. På kortet tipsas Andersson om klädsel (rock) och om vilket slags mitbringsel som förväntas. Inte blommor och presenter, inte något att dricka.  socker medtages

Socker medtages, kort och gott. Året var som sagt 1919 och ransonering rådde och tydligen var socker den verkliga bristvaran.

Publicerat i Att resa, Att tolka, historia | Etiketter , , , , | 27 kommentarer

Liten skanningsskola

scannerJo, det var det här med att skanna, som jag lovade berätta hur jag gör, särskilt med diabilder och negativ.

Skanningsskola är kanske lite missvisande, för det fungerar lite olika på olika skanners. Dessutom återstår en del problem att lösa.

Men i alla fall: Man tager en vanlig kombinerad skrivare/skanner. Om man har tur är skannern också avsedd för negativ och dior. Det finns lite olika sorter.

lockets undersidaOm man kollar på lockats undersida, till höger anar man något svart. Det är en plastram, som man kan ta loss och lägga på glasskivan där man brukar lägga bilder. Den behövs för negativ- och dia-skanningen. Lockats vita undersida behövs däremot inte, för det döljer den ljuskälla som  genomlyser neg och dior. Den plockar man bara bort och lägger på något bra ställe så att man hittar den igen, sedan.

diaramar

Sidådär. Här till höger ser man ljuskällan i locket och ramen ligger på glasskivan. Då är det bara att pilla dit bilderna, helst med pincett eller någon smidig tång så att det inte blir fingeravtryck på dem. Ramen har fyra rutor (den fjärde är mörk för det verkar ligga ett neg där) och borde alltså kunna ta fyra bilder åt gången, men det vill den inte. Max två, sedan vägrar den. Ramens andra del, närmast kameran, är en långsmal historia där man troligen kan skjuta in 35 mm-film. Någon sådan har jag inte här, så jag vet inte om det går Jag testade med den endal lilla bild jag har, men enstaka bilder fungerar tydligen inte.

MEN, problemet är att inget är anpassat till 6o x 60 mm, som är det format som jag har. Så mitt glada utrop häromdagen att det funkar måste nog devalveras med ungefär en fjärdedel. Bara 75 % av bilden kommer med. Mycket frustrerande, nu när jag  plockat fram lite bilder som jag väldigt gärna vill se vad det är för något!

Jag har letat på nätet efter en vettig skanner för både 35 mm och 60 x 60 mm, men den enda jag hittar verkar inte ha någon USB-koppling. Går väl ändå, men det vore ju smidigt med USB. Så om någon råkar känna till en bra skanner som är snabb och klarar lite olika format och inte kostar en förmögenhet, är jag tacksam för tips!

Publicerat i film | Etiketter , | 18 kommentarer