Avlyssnat

Två män mellan trettio och fyrtio gick framför mig på trottoaren, som var för smal för att släppa förbi mig. De var så upptagna av sitt samtal att de inte märkte mina försök att få dem att maka på sig lite. Jag var just på väg ut i gatan för att gå om dem då jag fångades av en replik och valde att gå bakom dem i stället och tjuvlyssna.

– Man blir ju aldrig helt nöjd. Så är det bara. Man får nog leva med det.

– Jag vet! Man tror att det är bra, men så tar man ett steg tillbaka och ser att det finns mycket mer att göra.

– Ja, och så ger man sig på någon detalj och märker inte att alltihop borde göras om. Står där och putsar och putsar på en fläck, när man borde ta riktigt stora svep i stället.

Konstnärer? Det kan ju vara vilken konstnärlig verksamhet som helst, tänkte jag. Även författare måste ta ett steg tillbaka och kanske till och med göra om allt. Och det där att man aldrig blir helt nöjd kan gälla många verksamheter.

– Fast våra fönster är extra jobbiga eftersom målarfärgen liksom släpper om man kommer åt den med trasan och så blir det som en ljusgrå hinna på rutan om man inte är försiktig.

– Men använder du inte skrapa?

Två killar i vanlig södermundering som  fördjupar sig i ett förtroligt samtal om fönsterputsning. Det känns av någon anledning lite hoppfullt.

19jpg

Och någon gång ska jag räkna ihop hur många fönster det är jag ska tvätta. Jag ligger och räknar fönster (i stället för får) ibland på kvällarna, men jag har hittills inte hunnit runt hus och lägenhet innan jag somnat. Men snart så.

Publicerat i Att tolka, Livet | Etiketter , | 28 kommentarer

Nefertite var inte så munter hon heller…

När man återvänder till stan efter en tid på landet blir man alltid lika förvånad över att det är så mycket folk överallt. Oj, så många tänkte jag i går när jag gav mig ut i vimlet.

oj så många

Lite lättad blev jag allt när jag insåg att det var extra många människor på stan på grund av halvmaran. Över 13 000 löpare startade mitt i stan och minst lika många var där och hejade. Så lite trångt blev det.

Wunmonije 1300-tal

Det här huvudet påminner lite om Nefertiti, tycker jag. Samma samlade uttryck, samma slutna läppar. Det förväntades av ledare i Ile Ife att de skulle vara lugna, värdiga och lite tystlåtna.

Jag dök i stället in i de svala bergsrummen under Skeppsholmen och blev alldeles bergtagen av de vackra skulpturerna från Ife, från 11oo – 1400-talen. Så skickligt gjorda och så uttrycksfulla.

Tyvärr rådde fotoförbud och på Världskulturmuseets hemsida är man lite snål med bilder. Men det finns en hel del från andra museer på Youtube. Om man söker på Ile Ife och ”brons-skulpturer” hittar man en hel del.

I den här presentationen från British Museum får man också se hur skulpturerna är gjorda. En expert berättar om tekniken och också lite om vad skulpturerna uttrycker.

Med välgörande brist på tvärsäkerhet resonerar han kring de räfflor som finns i många  – men inte i alla – skulpturers ansikten. Kanske är de ett dekorativt inslag i själva skulpturen, eller kanske man brukade skära sådana ärr, möjligen som ett tecken på status, eller kanske de beror på något helt annat, som vi inte har en aning om!

Publicerat i historia, konst | Etiketter , , | 9 kommentarer

Talande tystnad

Det lördagstemat som Karin på Pettas ger oss denna vecka är ”Talande tystnad”. Ett tema först verkade omöjligt svårt, men så dök de upp i minnets vrår, alla olika tystnader.

De obegripliga tystnaderna. De som uppstod när vuxna samlades på möten, på kalas eller kanske kafferep. Ibland kunde någon säga något som i mina barnaöron lät som vuxenprat i största allmänhet, men av tystnaden som uppstod förstod jag att det var något annorlunda. Något som man inte pratade om, eller som man inte var överens om.

De tillrättavisande tystnaderna. Ingen vidare uppfostringsmetod, tycker jag, men den används nog fortfarande. En avvisande tystnad som talar om missnöje och bestraffning. Eller som brorsan när han tyckte att lillasyrran var korkad bortom alla ord. Då slöt han sakta ögonen och vände bort huvudet i stillsamt förakt. Nejdå, det knäckte mig inte, men jag förstod när jag sagt något dumt.

De sällskapliga tystnaderna. Det hände att man gick in hos någon granne, ofta på väg hem från skolan. Så satte man sig på vedlåren bredvid spisen där det var varmt och skönt och – satt. Man kanske hittade en tidning eller katalog och bläddra i. Sedan gick man igen efter en stund, med ett ”Hejdå!” Eller kvällar hemma i vardagsrummet när var och en höll på med sitt under tystnad.

Författaren Seamus Heany beskrev samma sällskapliga tystnad när han besökte Sverige i samband med Nobelpriset. Hur han kunde sitta en hel kväll och lyssna på sina äldre släktingars tystnad. Det enda som blev sagt kunde vara ett ”ay, ay ” eller ”well well” och kvällen rundades av med ett ”I say”. Motsvarigheten hos oss skulle kunna vara ”håhåjaja” och ett ”joodå” eller ”som sagt var”.  Så här skriver hans favoritpoet Tomas Tranströmer i Det vilda torget (Bonniers, 1983):

Trött på alla som kommer med ord, ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

spår i snö3

De övriga lördagsbloggarna är Byfånen (som dock har tagit långledigt),  Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

Publicerat i Livet, Lördagstema | 26 kommentarer

Man kan inte äga en katt…

Pigeon fitted with a camera

Säg omelett!

Duvor har i alla tider använts för att ta sig fram i riskabla sammanhang, som budbärare i krig, som transportörer av mikrofilmer och annat. Eller rentav som spionfotografer.

Så det är klart att man blir misstänksam om det dyker upp en fågel med någon elektronisk manick på ryggen.

En egyptisk fiskare i närheten av Quena upptäckte en vit stork med ett mystiskt föremål. Kanske en spionutrustning från någon ovänligt sinnad nation? Bäst att fånga in den och få det undersökt.

menes1

Så gick det till när den franska storken Menes hamnade i finkan i Egypten. Fiskaren som blivit fundersam, fångade in Menes och överlämnade honom till den lokala polisstationen.

Menes är utrustad med en radiosändare för att det ska gå att följa hans väg under flytten mellan Afrika och Europa, liksom många andra fåglar som hjälper forskare världen över att förstå migrationsmönstren.

På polisstationen blev man förstås oroad. Kunde det rentav vara en liten bomb? Eller troligare en spionutrustning. Förståndigt nog kallade man på en veterinär, som kunde förklara hur det hängde ihop och han kunde också identifiera både Menes och den franska forskargrupp, som svarade för sändaren.

menesMenes placerades i egen cell, i väntan på att den statliga åklagaren skulle fatta beslut om frigivning.

Episoden fick journalisterna att börja leta efter berättelser om spionerande djur. Ett dyrt fiasko i den branschen är CIA:s försök att använda katter, med inopererad utrustning för avlyssning. Tanken var att de skulle slinka in i Kreml, kanske hoppa upp i Chrusjtjovs knä och på så sätt avslöja hans innersta tankar i samband med Cubakrisen.

kitty

Men när man testade prototypkatten, ”Acoustic Kitty”, blev hon tyvärr påkörd av en taxi och man lade ner projektet. På något sätt kom det ut vad som hade hänt och upprördheten blev stor bland kattvänner. CIA:s tekniska direktör, Robert Wallace, lugnade dem med att berätta att katten hade opererats framgångsrikt och befriats från utrustningen och skulle få ett långt och lyckligt kattliv med statlig pension. Projektet övergavs inte på grund av Kittys olycka, försäkrade Wallace, utan helt enkelt för att det inte går att träna katter så som man hade tänkt sig. Katter gör nämligen – surprise! – lite som de vill.acoustic kitty

Men! Tänk om de hade frågat mig i stället. Det hade jag kunnat berätta för dem gratis och då hade man kunnat spara in projektets 20 miljoner dollar, vilket är 156 miljoner dollar i dagen penningvärde.

Publicerat i Att resa, Livet | Etiketter , , | 15 kommentarer

Slarviga älvor, men charmiga

På väg från Åland till stan hann jag med några bonussommardagar i farfars stuga. Sommarvärme på dagarna och kalla nätter. Det är då älvorna är som mest aktiva, i den där skarven mellan kallt och varmt. Först slänger de av sig kläderna hur som helst på slänten ner mot sjön.slarviga älvor

Sedan virvlar de runt en stund ute på sjön.

älvdans

Tills solen säger att nu får det vara sluttramsat och schasar iväg dem. Det enda som syns är vattenringarna efter den sista älvan som doppade sina tår.

älvtå

 

Publicerat i Att tolka | Etiketter | 8 kommentarer

Segelmakarens fingerborg

När jag sytt i motspänstiga material (tänk kraftigt fåtöljöverdrag) har jag ibland undrat vad proffsen använder för fingerborg. När man syr presenningar, till exempel, eller segel? Idag sker sådant med kraftiga maskiner, men det har det väl inte alltid gjort. Häromdagen fick jag svaret på min fingerborgsundring. Så här ser segelmakarens ”fingerborg” ut.

segelmakarens fingerborg

Och var, undrar jag förstås nu, var kan jag skaffa en sådan? Sybehörsaffärerna lär inte ha dem och den som vi ser på bilden är inte till salu. Den har tillhört segelmakaren John Sommarström på Åland och finns nu hos segelmakarens barnbarn, Kurt Skogberg.

segelmakarens säck

Den ligger i en fin säck med segelmakarens alla redskap. Segelmakaren har själv målat säcken med de viktigaste redskapen. De nordiska flaggorna är med. Men vad heter båten och är det rentutav en fyrmastare, månne?

nålHär är asken med den trekantiga vassa nålen som gjorde det möjligt att skära igenom det starka segeltyget. I alla fall om man tryckte på ordentligt med den där fiffiga fingerborgen som inte är någon fingerborg utan troligen heter något helt annat. Det glömde jag att fråga om, för jag blev så förtjust i den där smarta konstruktionen.

Om man vill läsa mer om segelmakare Sommarström kan man göra det här.

Publicerat i Att resa, historia, Livet | Etiketter | 19 kommentarer

Önskelista för turist

Vad vill du uppleva som turist? frågade Pettas-Karin i lördags. Tål att tänka på. Och det har jag ju gjort en hel del, som reseledare i ungdomen och som rätt flitig resenär sedan dess. Om jag skulle försöka sammanfatta funderingarna i något slags ”turistmanifest” blir det väl att bra turism måste vara varsam och respektfull och att ju mer man vet – eller får veta – om de platser man besöker, desto roligare har man.

När vi västerlänningar kommer till fattiga länder är risken stor att turistandet inte sker med tillräcklig repsekt. Karolina Ramqvist har formulerat dilemmat i några debattartiklar. Hon citerar en tolvåring som får frågan om vad han vill bli när han blir stor. Han svarar: ”Turist.” Och för en fattig liten kille i ett land med sol och värme som viktigaste naturtillgångar måste turistens liv te sig både obegripligt och lockande. Man blir ju uppassad hela tiden. Man behöver inte arbeta eller prestera något i gengäld, annat än kanske lite drickspengar. För 12-åringen vet ju inte att turisten ofta har betalat en all-inclusive-resa. Där går merparten av inkomsterna till researrangören. Av de pengar som hamnar i 12-åringens hemland går en förfärande stor del av turistinkomsterna till investeringar och import just för turismen.

Jag fick problemet blixbelyst på en båtfärd på Zambesifloden för många år sedan. Vi serverades en läcker lunch ombord (vita dukar och silverbestick, förstås). Huvudrätten var fisk. Det såg ut som lax, så jag frågade lite förvånad om det fanns lax i Zambesifloden. ”Nej, nej, det är äkta vildlax från Skottland! Hitflugen med kyltranport, så den är färsk och fin.” Ja, då sätter man liksom fisken i halsen. Den lunchen borde ju ha kostat åtskilliga tusenlappar, men det gjorde den inte.

Kanske håller en förändring sakta på att växa fram? Om tillräckligt många ändå engagerar sig lite grann för att jämna ut villkoren mellan fattiga och rika, om metoderna för klimatkompensation förbättras, om ekoturismen ökar, om chanserna att lära sig något på resan tas bättre tillvara, ja då kanske…

Just nu, med några dagar på Åland i färskt minne, tycker jag nog att det perfekta turistandet innebär spännande möten och nya kunskaper. Det blir mer om det framöver.

brödträd
baksidanHär är det berömda brödträdet på Pettas, de många hackspettarnas (brödspettarnas) ekologiska lyxrestaurang.

Ingången till bageri och servering för människor är på baksidan, förstås, var annars.

På Åland råkade det också vara dags för den årliga konstrundan, ja i hela Finland för övrigt. Till kategorin önske-turism hör naturligtvis att få kliva in i alteljéerna hos en rad konstnärer och prata med dem om deras konst. Vi tänkte ta en titt på Önningebykolonin, som Olgakatt har beskrivit, men där är det inte öppet på söndagar. Det gjorde inget, för vi hittade andra konstnärer i Önningeby, som hade öppet.

Kjell Ekström, till exempel, som bland annat varit i Kenya och målat. Här en fin akvarell från Lake Nakuru i norr om Nairobi, i Kenya.

nakuru

Det är alltid spännande att se vilka verktyg konstnärerna använder.

penslarAkvarellisten Kjell Ekström har kraftiga penslar och fiffiga akvarellådor, som han köpt på en järnhandel. Det är egentligen lådor med fack för för skruvar, men de är vattentäta och bra och fungerar fint när man packar fuktiga färger efter att ha målat utomhus en dag. Trevliga och nyttiga kunskaper att ta med sig som konstturist.

De övriga lördagsbloggarna är Byfånen (som dock har tagit långledigt),  Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten

 

Publicerat i Att resa, Debatt, Lördagstema | Etiketter , , , | 10 kommentarer

Lördagstema: vad vill du uppleva som turist?

Äntligen lördagstema! ”Vad vill du uppleva som turist?” undrar Karin på Pettas och det är ju ett favoritämne för en gammal reseledare.

Dessutom råkade just denna lördag sammanfalla med ett besök, i verkliga verkligheten, just på Pettas. Kan inte bli bättre, tyckte jag och drog iväg över havet tillsammans med syrran och Pensionären. grisslehamn

Fina dagar på ett sensommarvarmt Åland med milda vindar, fantastisk inackordering, god mat, spännande och lärorika besök på museer och konstrundans ateljeer, roliga och givande samtal på Pettas. Perfekt! Så vill jag ha det som turist, är det korta svaret. Det långa svaret (dvs varför jag ha det så och på vilket sätt det var bra och bilder utöver den här mobilkamerabilden från Grisslehamn) får ni vänta lite på, på grund av teknikstrul. Dvs lite ogenomtänkt packning, där mina olika teknikdelar inte gärna vill fungera ihop. Det kommer mera…

Publicerat i Att resa, Lördagstema | Etiketter | 8 kommentarer

Kärlek och revolution

gamla riksdagshusetDet var lugnt på stan i går. Jag promenerade hela vägen från Slussen till Odenplan i ett sommarvarmt Stockholm, med trafik som en tidig söndagsmorgon i semestertider. Men kamerorna stod som spön i backen på oväntade ställen. En journalist från Sveriges Television hade riggat sin kamera på Slussen, riktad mot gamla riksdagshuset på Riddarholmen. Han tror väl inte att det är Rosenbad? Ungefär samma färg och form, men fel stadsdel!

Nu har helikoptrarna över stan tystnat och Obama fortsätter sin resa österut och kan komma fram utan att vara alltför jetlaggad.

Jag undrar om Obama vet att han anländer i Ryssland på Boris Pasternaks födelsedag (nej, fel, fel, fel – se uppdatering!). Pasternak är i dag kanske mest ihågkommen för romanen Doktor Zjivago som skildrar Ryssland under första världskriget, ryska revolutionen och Sojvetunionens tillkomst.

Historien om romanen är nästan lika spännande som boken själv. I Sovjetunionen fick den inte ges ut, trots att Pasternak vid det laget var en väletablerad författare. Den var inte i linje med revolutionens ideal och var dessutom, med sin kärlekshistoria, alldeles för upptagen med individualistiskt trams.

En italiensk journalist som hälsade på Pasternak övertalade honom att få smuggla ut hans manus. Pasternak muttrade något om att det var väl i stort sett samma sak som att ställa sig framför en exekutionspatrull och be dem skjuta, men han släppte i alla fall iväg manuset.

Hemma i Italien gav journalisten manuset till förläggaren och kommunisten Giangiacomo Feltrinelli, som genast insåg vilken succé det skulle bli.

Och när den planerade utgivningen blev känd kom ett telegram till Feltrinelli från Pasternak att boken behövde förbättras, den var inte klar för publicering, helt enkelt. Han fick också kritik av ledningen för kommunistpartiet i Italien för att boken var antikommunistisk.

julie christie

Julie Christie i filmen Doctor Zjivago, 1965

Feltrinelli struntade både i Pasternaks telegram, som han insåg att Sovjetledningen tvingat Pasternak att skicka och i sina italienska partikamrater. Förläggaren inom honom vann och 1957 kom boken ut i Italien.

Året därpå fick Pasternak nobelpriset i litteratur, som han dock inte fick komma till Sverige och hämta för de Sovjetiska myndigheterna.

Giangiacomo Feltrinelli var historiskt intresserad och mycket beläst. Han samlade all vänsterlitteratur och allt material han kunde komma över för att dokumentera vänsterns historia. Och i det fina arkivet vid Fondatione Feltrinelli, i Milano, finns inte bara telegrammet från Pasternak om att hans bok inte ska ges ut utan också en liten handskriven lapp, också från Pasternak, att han verkligen av hela sitt hjärta vill att den ska ges ut och bli läst.

Uppdatering. Jamen, jag har väl huvudet under armen ibland, medan Pysseliten däremot har det på skaft! Inte kan Obama veta att Pasternak fyller år idag, för det gör han ju inte. Däremot var det den 5 september 1958 som Doktor Zjivago kom ut i USA. Men det vet han nog inte heller, Obama. Pasternaks födelsedag är den 10 februari.

Publicerat i Att läsa, Att resa, Böcker, historia | Etiketter , , , | 19 kommentarer

”Kryp uppför trappan! Du får en rullstol när du kommer upp”

Så var det skolstart med allt vad det innebär, på gott och ont. För dem som har svårt att läsa är det mest ont. Kunskaperna om dyslexi har blivit bättre på de senaste tjugo-trettio åren. Nya tekniska hjälpmedel, som talsyntes, förbättras hela tiden. Men trots det finns det föreställningar om att om ungarna bara skärper sig lite ska de nog fixa det där med läsningen. Eller att det inte är något riktigt problem egentligen. För hur ska man annars förstå nerdragningarna för elever med behov av stöd för läsning.

Jag har sparat en artikel från början av 2011 med den drastiska rubriken ”Kryp uppför trappan! Du får en rullstol när du kommer upp”. Författarna är Helena Bross, lågstadielärare och författare med dyslexi och Ulla Föhrer, logoped. De skriver:  ”Dyslexi/läs- och skrivsvårigheter är en funktionsnedsättning, men många elever får tillgång till hjälpmedel först på gymnasiet eller universitetet.”

I Stockholm har det funnits extra resurser för att ge barn med dyslexi särskilt stöd i skolan. Men från och med höstterminen är inte dyslexi ett giltigt skäl. SÅ KORKAT!

Det är just de första skolåren som så mycket avgörs om barnens framtida förhållande till läsning, till lärande, till sin egen förmåga. Om barn ges chansen att läsa, även om de inte är så bra på att avkoda de där små krumelurerna på papper, uppstår aldrig den jobbiga skillnaden mellan dem som kan läsa och dem som inte kan det.

tortalk

Sonen till vänster. Här har hans talsyntesidéer  just fått utvecklingspengar av Post- och Telestyrelsen.

Nu finns det smidiga, fungerande hjälpmedel, som verkligen borde användas från allra första början.

I den här artikeln beskrivs ett utmärkt hjälpmedel. Eftersom konstruktören dessutom råkar vara min son vet jag hur mycket talsyntes betytt för honom och hur det program han byggt tar hand om en rad krångligheter som han stött på när han vill läsa något, snabbt och enkelt.

Publicerat i Att läsa, Böcker, Debatt, Livet, Ord | Etiketter , , | 20 kommentarer