Vad vill du uppleva som turist? frågade Pettas-Karin i lördags. Tål att tänka på. Och det har jag ju gjort en hel del, som reseledare i ungdomen och som rätt flitig resenär sedan dess. Om jag skulle försöka sammanfatta funderingarna i något slags ”turistmanifest” blir det väl att bra turism måste vara varsam och respektfull och att ju mer man vet – eller får veta – om de platser man besöker, desto roligare har man.
När vi västerlänningar kommer till fattiga länder är risken stor att turistandet inte sker med tillräcklig repsekt. Karolina Ramqvist har formulerat dilemmat i några debattartiklar. Hon citerar en tolvåring som får frågan om vad han vill bli när han blir stor. Han svarar: ”Turist.” Och för en fattig liten kille i ett land med sol och värme som viktigaste naturtillgångar måste turistens liv te sig både obegripligt och lockande. Man blir ju uppassad hela tiden. Man behöver inte arbeta eller prestera något i gengäld, annat än kanske lite drickspengar. För 12-åringen vet ju inte att turisten ofta har betalat en all-inclusive-resa. Där går merparten av inkomsterna till researrangören. Av de pengar som hamnar i 12-åringens hemland går en förfärande stor del av turistinkomsterna till investeringar och import just för turismen.
Jag fick problemet blixbelyst på en båtfärd på Zambesifloden för många år sedan. Vi serverades en läcker lunch ombord (vita dukar och silverbestick, förstås). Huvudrätten var fisk. Det såg ut som lax, så jag frågade lite förvånad om det fanns lax i Zambesifloden. ”Nej, nej, det är äkta vildlax från Skottland! Hitflugen med kyltranport, så den är färsk och fin.” Ja, då sätter man liksom fisken i halsen. Den lunchen borde ju ha kostat åtskilliga tusenlappar, men det gjorde den inte.
Kanske håller en förändring sakta på att växa fram? Om tillräckligt många ändå engagerar sig lite grann för att jämna ut villkoren mellan fattiga och rika, om metoderna för klimatkompensation förbättras, om ekoturismen ökar, om chanserna att lära sig något på resan tas bättre tillvara, ja då kanske…
Just nu, med några dagar på Åland i färskt minne, tycker jag nog att det perfekta turistandet innebär spännande möten och nya kunskaper. Det blir mer om det framöver.
Här är det berömda brödträdet på Pettas, de många hackspettarnas (brödspettarnas) ekologiska lyxrestaurang.
Ingången till bageri och servering för människor är på baksidan, förstås, var annars.
På Åland råkade det också vara dags för den årliga konstrundan, ja i hela Finland för övrigt. Till kategorin önske-turism hör naturligtvis att få kliva in i alteljéerna hos en rad konstnärer och prata med dem om deras konst. Vi tänkte ta en titt på Önningebykolonin, som Olgakatt har beskrivit, men där är det inte öppet på söndagar. Det gjorde inget, för vi hittade andra konstnärer i Önningeby, som hade öppet.
Kjell Ekström, till exempel, som bland annat varit i Kenya och målat. Här en fin akvarell från Lake Nakuru i norr om Nairobi, i Kenya.
Det är alltid spännande att se vilka verktyg konstnärerna använder.
Akvarellisten Kjell Ekström har kraftiga penslar och fiffiga akvarellådor, som han köpt på en järnhandel. Det är egentligen lådor med fack för för skruvar, men de är vattentäta och bra och fungerar fint när man packar fuktiga färger efter att ha målat utomhus en dag. Trevliga och nyttiga kunskaper att ta med sig som konstturist.
De övriga lördagsbloggarna är Byfånen (som dock har tagit långledigt), Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Olgakatt, Pysseliten
