Nefertite var inte så munter hon heller…

När man återvänder till stan efter en tid på landet blir man alltid lika förvånad över att det är så mycket folk överallt. Oj, så många tänkte jag i går när jag gav mig ut i vimlet.

oj så många

Lite lättad blev jag allt när jag insåg att det var extra många människor på stan på grund av halvmaran. Över 13 000 löpare startade mitt i stan och minst lika många var där och hejade. Så lite trångt blev det.

Wunmonije 1300-tal

Det här huvudet påminner lite om Nefertiti, tycker jag. Samma samlade uttryck, samma slutna läppar. Det förväntades av ledare i Ile Ife att de skulle vara lugna, värdiga och lite tystlåtna.

Jag dök i stället in i de svala bergsrummen under Skeppsholmen och blev alldeles bergtagen av de vackra skulpturerna från Ife, från 11oo – 1400-talen. Så skickligt gjorda och så uttrycksfulla.

Tyvärr rådde fotoförbud och på Världskulturmuseets hemsida är man lite snål med bilder. Men det finns en hel del från andra museer på Youtube. Om man söker på Ile Ife och ”brons-skulpturer” hittar man en hel del.

I den här presentationen från British Museum får man också se hur skulpturerna är gjorda. En expert berättar om tekniken och också lite om vad skulpturerna uttrycker.

Med välgörande brist på tvärsäkerhet resonerar han kring de räfflor som finns i många  – men inte i alla – skulpturers ansikten. Kanske är de ett dekorativt inslag i själva skulpturen, eller kanske man brukade skära sådana ärr, möjligen som ett tecken på status, eller kanske de beror på något helt annat, som vi inte har en aning om!

Det här inlägget postades i historia, konst och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

9 svar på Nefertite var inte så munter hon heller…

  1. Kicki skriver:

    Intressant! Det där vill jag veta mera om. Skulpturerna alltså, Vasalopp i alla varianter känner jag till.

    • Karin skriver:

      Det är en spännande story, som jag bara kan lite grann om. Det finns fina skulpturer i terracotta från 800-talet och framåt. I början av 1900-talet hittade en tysk antropolog ett kopparhuvud av en gudinna som han omedelbart utnämnde till en grekisk skulptur. Något annat var överhuvudtaget inte tänkbart för honom.

      Några årtionden senare hittade man en hel samling liknande huvuden, när man gjorde utgrävningar i närheten av kungens palats i den del av Nigeria som kallas Ile. Det är några av de huvudena som nu ställs ut i Stockholm. Vackra och uttrycksfulla. Från 1100-talet och århundradena efter. Här är en lerskulptur. Hon är inte heller så glad.
      ife

  2. Pysseliten skriver:

    Jag gillar dom där bergrummen. Vi såg terrakottaarmén och Maya-utställningen, senast. Mina föräldrar har en hel rad med keramikhuvuden hemma, det var vad jag tillverkade under en period när jag höll på med leran. Det är något speciellt att avbilda människor.

    • Karin skriver:

      Väldigt fina utställningslokaler! Allt blir spännande i de där bergrummen, tycker jag, eller också har man lyckats förlägga spännande utställningar dit.

      Vad kul med din ”lerperiod” – du fortsätter väl hoppas jag! Själv fantiserar jag om att göra porträtt (olja och akvarell) av människor som inte finns. Ungefär som när man hittar på romanfigurer skulle man kunna hitta på ansikten och karaktärer. Nån gång, när det inte är något annat som jag ska ta itu med…

Kommentarer inaktiverade.