Memory lane

Jag skannar på, men ni behöver inte vara oroliga. Det finns max trettio bilder från mina tre år i Östafrika. Några evighetsbildvisningar blir det inte. Men nu när jag kan se vad bilderna föreställer blir det en del minnen, det kan inte hjälpas.

singing ferry2

Av gårdagens kommentarer fick jag äntligen (som jag har undrat!) veta varför min Mombasa-bil var så omöjlig att starta när den var varm. Som när jag åkte till fastlandet med den här färjan. Det gjorde jag ofta och när jag skulle av färjan var motorn alltid död. Killarna på färjan var hjälpsamma och sköt bilen i land, men pinsamt var det ju. När jag så småningom lärde mig att det fanns en knapp intill motorn som man kunde trycka på för att få igång den blev de lika glada som jag och de tog gärna på sig den uppgiften.

Färjan hette The Singing Ferry, eftersom färjkarlarna sjöng medan de drog färjan för hand (kolla repet till höger). Arbetssångerna var till för att de skulle få ett bra arbetstempo utan ojämna knyck. Harambee, sjöng de i kanon, två lag, långt innan det blev en populär sång med Daudi Kabaka. Haram-bee. ”Nu drar vi.” Ååå-hej. 


De sjöng sånger om sina passagerare också, något som jag upptäckte när ord som ”mama anasimama” (hon som stannar) dök upp i sångerna. Och sedan, när det gick att få fart på bilen: ”Mama haraka!” Lite orättvist tycker jag. Haraka betyder brådska. Jag som verkligen lärde mig att det inte var någon idé att stressa, utan tog det lite lagom lugnt, för då löste sig det mesta. Haraka, haraka, haina baraka – Bråttom, bråttom, ingen lycka!

Det här inlägget postades i Att resa och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

18 svar på Memory lane

  1. margaretha skriver:

    Nej, jag oroar mig inte – inte ett dugg!
    En bild åt gången är föredömligt, då hinner jag först titta ordentligt på bilden – se’n låta tankarna vandra. I dag minns jag diverse färjor i mitt liv. När jag är färdig med färjeminnena, kan jag gå tillbaka för att leta efter nya detaljer.
    Även sången förflyttar mig i tid och rum – den sången sjöng vi ofta, för en halv evighet sedan.
    Margaretha
    i en minnesbubbla

  2. Cecilia N skriver:

    Mäh!

    Den där låten känner jag ju igen! Men vad?!

    Baraka, lycka.
    Det ligger nära BaRuC i hebreiskan, välsignad.

    (”Räck mig din hand, vi har samma väg att gå. Räck mig din hand , vi har samma mål att nå. Glöm allt som skiljer, och låt oss tänka på: vi behöver alla varann!” YES! Jag kom på’t! Tur jag blev tvungen att leta hebreiskalexikonet.)

    • Karin skriver:

      Same, same, tydligen på hebreiska, arabiska och swahili – barak. Och melodin verkar ju också berest! Och låter den inte lite som ”When the saints…” också?

  3. Musikanta skriver:

    Nu äntligen har det blivit lite fjutt på min dator så att jag kan komma in på mina bloggvänners bloggar igen. Jag har läst igenom alla inlägg du skrivit sen sist och tagit till mig två nya ord ”kvarglömsel” och ”mitbringsel”. Beundrat den snygge killen du körde på – hur gammal kan han vara idag (om han lever…)?

    Tänkte på det det där med tid och brådska. Min bror har ju bott i många år i Tanzania och han berättar att man aldrig kunde räkna med att någon skulle passa tiden. Hade han satt ut ett möte till ett visst klockslag kunde mötet i bästa fall börja några timmar senare. Ibland blev det inte av förrän nästa dag.

    Det är mycket spännande att se dina bilder från Östafrika – kom gärna med fler! Underbar bild du har som header också.
    Ingrid som bara kommenterar det här inlägget så du ska slippa svara på mer än ett.

    • Karin skriver:

      Vad skönt att du fått snurr på datorn igen! Man känner sig lite hjälplös utan de där trotjänarna, nu när man vant sig att de finns.

      Den där snygge killen är nog jättegammal nu, för det var han redan då. Tyckte jag i alla fall som nog var en tio år yngre. Minns att jag tänkte att det var lite konstigt att så mogna män körde rally…

      Det kan nog bli fler Östafrikabilder framöver, så att de blir inskannade i alla fall.

      Tack för headerkommentaren. Så där ser sjön ut varje kväll nu, vackra färger och så det fina vågsvallet när någon liten motorbåt tuffat förbi. Mycket rofyllt, nu när de snabba båtarna verkar ha försvunnit för säsongen.

  4. Karin på Pettas skriver:

    Jag ser framemot flera afrikabilder.
    Så härligt med en sjungande färja:). Någonting att ta efter för bilfärjorna som går över Ålands hav?

    • Karin skriver:

      Det verkar som om Ålandsbåtarna redan knyckt idén från The Singing Ferry: 90 olika sångare, artister och band under september, på EN av båtarna, såg jag i någon annons. Och förmodligen lika många på de andra. Men jag undrar om de hjälper passagerarna att skjuta bilen i land om det blir motorstopp…

  5. hyttfogden skriver:

    Talofa och sångerskan Terry som lärde många ungar på sjuttiotalet att sjunga utländska visor. Minns ni henne? Vi hade en LP som blev helt sönderspelad och där fanns också Kumbaya plus bland annat en japansk vaggvisa och fast vi bara till en del
    förstod vad texterna handlade om så var det lätt för barna att lära sig ändå och låtsas att man hade tillägnat sig lite samoanska och spanska.

  6. Pysseliten skriver:

    Nä, jag kommer nog inte ihåg en enda av dom Afrikanska sånger vi fick lära oss i skolan. Varje år hade vi Tanzania-basar och det var alltid lika spännande med grejorna man kunde köpa från Afrika. Det var även ett tillfälle att sälja för små pjäxor och köpa större. Mycket bra när pengarna gick till skolorna där nere. Vi blev direktuppdaterade av lärarinnan som höll i hela verksamheten. Idag är det lite annorlunda.

    • Karin skriver:

      Ja oj vad det bakades,tillverkades och samlades in och såldes. Hela hösten gick åt att producera till basarerna (och så gick man dit och köpte den man själv eller barnen gjort). Det brukade fungera bra och blev ofta en rejäl slant att skicka till lämpligt ändamål. På den tiden var det Etiopien i fokus.

      Idag är det nog mycket annorlunda, eller i alla fall olika på olika håll. Det verkar som om alla extra inslag, sånt som tar lite tid och engagemang, har svårt att rymmas i stressade lärares planering.

      • Pysseliten skriver:

        Ja, så är det nog tyvärr. Engagemangstorka. Förresten hette det basaren Zambia-afton, så det var nog Zambia som gällde då runt 1975-1980 … (Eller så bistods flera länder i samma veva)

Kommentarer inaktiverade.