Karin Englund

Tjocksmock, utedasslock!

Postat den 15 maj, 2014 av Karin

Så här lugnt och fint var havet igår när jag åkte till Gotland och tur var det, för jag blir alldeles för lätt sjösjuk. Jag tar inte ens Djurgårdsfärjan frivilligt om det blåser.

Här på Gotland har jag bland annat studerat runor. På bilden till vänster kan man se ett stunget k. Om det är utan prick – alltså ostunget – uttalas det som k. Men här är det alltså ett ”g” som i gutamål. Det är också loggan för föreningen Gutamålsgillet, här taturerad på tecknaren och textförfattaren Bosse Carlgrens vänstra arm.

På en affisch för föreningen Gutamåsgilletl, sitter samma logga på någons rumpa, med texten ”Engagemang inpå bra skinnet.”

Bosse Carlgren? Ja, just den Bosse Carlgren, som ritat denna logga och som skrivit texter åt Lill Lindfors, Magnus och Brasse och många andra. Till exempel smurfarnas sånger på svenska. Och svordomsvisan.

I en presentation på Arkivcentrum i Visby fick vi veta att Bosse Carlgrens arkiv är på väg att lämnas över till arkivet. Han berättade lite om vad som finns i det och det är – mycket! Skisser från arbetet som illustratör, loggakonstruktör, textare och från textskrivandet. Väldokunenterade arbetsprocesser, utkast, ändringar, färdiga produkter. Rena rama önskearkivet för en arkivinstitution, ett arkiv i gränslandet mellan personarkiv och företagsarkiv. Och där finns också en fortsättning på svordomsvisan. Hemligstämplad förstås, men jag avslöjar ändå några rader:

Publicerat i Att rita, Att skriva, konst, Ord | Etiketter Arkivcentrum Visby, Bosse Carlgren, Gutamålsgillet | 9 kommentarer

Mer skicklighet än tur

Postat den 14 maj, 2014 av Karin

Det syns inte så bra i den här vinkeln, men monsterbjörken lutar sig lite kärvänligt in mot stugan. När sedan trädkunniga personer kastar bekymrade blickar upp mot kronan och skakar på huvudet inser till och med jag vad klockan är slagen. Björken måste bort.

Trädfällare tillkallas och han lägger ett fällhugg en bit upp på stammen, för att fallet ska bli lite kortare. Dessutom fälls björken diagonalt över vägen. På så sätt slapp vi kalla in elbolaget för att plocka ner elledningen.

Nu svepte björktoppen ner med god marginal från ledningen.

När jag beundrade det vackra mönstret i stammen vid fällhugget, smålog trädfällaren lite roat och sa att så kan man ju också se det. ”Men röta är det lik förbannat…”

Det var ju på sätt och vis goda nyheter, för att ta ner ett helt friskt träd skulle ha känts mycket svårare.

Jag klättrade upp på motstående slänt för att få en bild av fallet, men som vanligt missade jag. Det går fort när ett träd faller. Först bara står det en stund och funderar, men sedan, fortare än en normal digitalkamera hinner reagera, ligger det där på marken.

Om det hade fallit över stugan hade den bara försvunnit bland grenar och lövmassor.

Sedan gällde det att kapa snabbt, ta av de värsta grenarna och lyfta undan stockarna, för att släppa fram bilarna som väntade tålmodigt. Tänk er att röja undan detta med väntande bilar på båda sidor om björken. Kräver ett säkert handlag och goda nerver!

Allt gick bra, ingen blev arg, vägen blev farbar på ett litet kick och då var det dags för trädfällarfika. Jag berömde hela processen, snabbheten och precisionen, men fick veta att det ju bara var tur att det gick så bra. Men det, kan jag garantera, det var det inte. Yrkesskicklighet kallas det.

Publicerat i Livet | Etiketter trädfällning | 10 kommentarer

Hunden som inte…

Postat den 13 maj, 2014 av Karin

Farley Mowat skulle ha fyllt 93 år igår, men han dog i förra veckan. Jag tror det grämer honom lite, för han verkade vara en person som gillade fester. Han är en intressant författare, alldeles för lite översatt till svenska. Jag hittade en bok av honom på sjuttiotalet, när vi besökte bekanta i Canada, en ovanlig barnbok om en hund. Den var så bra att jag antecknade författarens namn och bokens titel: The Dog who Woudn’t be. ”Hunden som inte” Jag tänkte att jag skulle skaffa den, men det blev aldrig av.

Nu när författaren är död läser jag om hur boken kom till. Mowat tjänstgjorde under andra världskriget, bland annat i Italien. Medan han försökte stålsätta sig mot det ständiga hotet att bli ihjälskjuten, kände han en så stark motvilja mot situationen, ja mot den mänskliga rasen, att han tog sin tillflykt till sin barndom. Det var en lycklig plats, med löften om normalitet och glädje, till skillnad från den ödeläggelse som han såg runt omkring sig. Så han började skriva på en bok om sin barndoms hund, ”Hunden som inte” och det är inte vilken hund som helst:

”Han var beslutsam och kontrollerad från första stund. Han tog livet på allvar och förväntade sig att vi också skulle göra det. Jag tror att han tidigt i livet insåg att det inte finns någon framtid i att vara hund. Så, med den målmedvetenhet som präglade alla hans handlingar, tog han itu med att vara något annat. Undermedvetet trodde han inte längre att han var hund överhuvudtaget, men samtidigt inbillade han sig inte, som många korkade hundar gör, att han var mänsklig. Han tolererade båda sorterna, men han gjorde inte anspråk på att höra till någondera.”

Mowat skrev senare i livet om inuiter, om valar, om vargar och om hur vi handskas med vår planet. Som frispråkig aktivist mot miljöförstöring och för ursprungsbefolkningarnas rättigheter stoppades han från att resa in i USA 1985, när han var inbjuden för att tala om sina böcker. Han berättade om det i en satirisk bok My Discovery of America (1985), där han skriver att han aldrig kommer att förlåta USA och inte heller åka dit, med mindre än att Ronald Reagen själv kommer flygande till honom i Air Force One och ber honom om ursäkt. Så blev det nu inte och jag undrar om han någonsin återvände till USA.

Det finns alldeles för lite översatt av honom. En bok om Dian Fossey (som blev underlag till filmen De dimhöljda bergens gorillor) och en om vargar, det är allt. The dog who wouldn’t be borde verkligen översättas till svenska!

Publicerat i Att läsa, Att översätta | Etiketter Farley Mowat | 15 kommentarer

Meningen med livet

Postat den 12 maj, 2014 av Karin

Lars Lerin får det att låta så enkelt, det där med livet. Man gör så gott man kan, liksom. Fast det är ju jättetråkigt att man ska dö. Och visst tänker han på döden, dagligen.

”Det är väl onaturligt att inte göra det?!” säger han och ser uppriktigt förbryllad ut vid tanken att det kanske finns de som inte gör det. Han intervjuades i Babel i går, med anledning av sin nya bok Naturlära.

”I måleriet känner jag mig hemma. Där känner jag mig trygg.”

Programmet är värt att se också för den intressanta danska författaren Josefine Klougart. Men åh, vad jag skulle vilja se mer av hur Lerin målar. I Babel-programmet fick vi några snabba glimtar av hur han går tillväga. Oj, vilken bred pensel! tänkte jag. Och titta, han tar vatten ur kärret och häller direkt på målningen!!

Jag kan förstå att det är svårt att stå ut med att någon filmar när man målar. Själv skulle jag aldrig tillåta något sådant. Men Lerin som är så erfaren och driven kunde kanske bjuda på det? Vilket toppenprogram det skulle bli!

Björkskogen är från hans galleri.

Publicerat i konst, Livet | Etiketter Babel, Josefine Klougart, Lars Lerin | 9 kommentarer

Som folk är mest?

Postat den 11 maj, 2014 av Karin

Var vikingarna flåbusar och barbarer eller var de som folk är mest? Lars Lönnroth berättade på en knapp timme om vikingarna i litteraturen under drygt tusen år vid De Litterära Sällskapens (DELS) samarbetsnämnds årsmöte i går.

Han började med Kalifens i Bagdad sändebud till Volgatrakten, Ibn Fadlan, som skrev reserapporter om de vikingar i österled som han träffade på kring år 900: höga som palmträd med rödmosig hud och blont hår. De var enligt Ibn Fadlan inga trevliga typer, slagsmålsbenägna, smutsiga och grymma mot tjänstefolk och särskilt hänsynslösa mot kvinnor.

I de isländska sagorna från samma tid – om än nedtecknade först på 1200-talet – får man en mer varierad bild. Visst kan vikingen vara en fåordig buse, men alla var inte vikingar och även vikingen kunde när han väl gick i land bli lite mer eftertänksam, rentav vis, som Gunnar på Lidarende.

På 1500-talet skapade man kungalängder och tog fasta på de möjligheter som vikingatiden gav till ett heroiskt förflutet. 1600-talet lyfte fram den självständiga bonden, samhällsbygget, tingsförhandlingarna. Upplysningstidens 1700-tal ställde sig mer avvaktande till de isländska sagorna som historiska källor, medan romantiken och göticismen omfamnade vikingen som hjälte och förebild.

Nazisternas dyrkan av det nordiska och av vikingen ledde till kritiska reaktioner hos till exempel Jan Fridegård, eller för den delen Frans G. Bengtsson, som håller distansen med hjälp av humor, när han skildrar sina ”vardagliga och något komiska bondpojkar på äventyr i Europa”.

För att inte tala om Haldor Laxness, som i sina vikingaskildringar beskriver råskinn med övermänniskoanspråk; korkade typer som använder oresonligt mycket våld. Brutala slaktartyper utan finess och pardon.

Och idag? Ja, vikingen dyker upp på folbollsarenornas läktare, i Asterix-serier och Hagar the Horrible, medan vikingatidens gudar och andra väsen finns i Fantasy-litteratur som Sagan om Ringen och Game of Thrones.

Berättade Lars Lönnroth.

Men de finns också i nyöversättningen av alla isländska släktsagor och berättelser, allihop i fem band! Det är nog ändå den bästa litteraturen om man vill bekanta sig med vikingatiden.

Och dessutom finns många intressanta artiklar i senaste numret av DELS tidskrift Parnass.

Publicerat i Att läsa, Att tolka, Böcker, historia | Etiketter DELS årsmöte, göticism, Vikingar | 8 kommentarer

Den perfekta picknicken

Postat den 10 maj, 2014 av Karin

Den perfekta picknicken är Olgakatts lördagstemaförslag i dag. Det är fortfarande något att sträva efter för min del. Jag var dock väldigt nära en gång, för länge sedan. Jag hade sett ut den perfekta platsen vid Mälaren, med en liten grillplats. Jag hade marinerat fina köttbitar av lite olika slag för att tillgodose alla smakritningar. Jag hade förkokt potatis så att man bara skulle kunna värma dem på grillen.

Jag hade gjort grillsalsa och salladssås. Köpt allehanda grönsaker, smör, ost och bröd. Packat salt och peppar. Kylväska med öl, vatten och mjölk (till kaffet). Termos med kaffe och jag hade dessutom bakat sockerkaka, mammas bästa recept. Och grillkol för sjutton! Det kom jag på i sista minuten. Vädret var fint, alla var på strålande humör och vi började med att tända grillen och så packade vi upp. Potatis, grönsaker och… och…

Köttet låg kvar i sin marinad i kylen därhemma. Men det är förvånansvärt gott att äta grillade grönsaker, tomat med smält fårost, grillade paprikabitar med smörsmak och lättgrillad gurka. Det gick ju bra och alla fortsatte att vara på bra humör, men ändå. Det var sååå nära den perfekta picknicken. Och det hade varit väldigt gott med en köttbit också, det hade det verkligen!

I övrigt anser jag att en picknick bäst packas i en eller flera korgar. Gärna en stadig en med fack som håller termosar, saftflaskor och vinflaskor på rätt köl. Och en vid trevlig korg att lägga bröd i så att det inte kläms ihop.

I dag tycker jag att bästa picknickmaten är piroger på färdig smördeg som man kan lägga precis vad som helst i: spenat och fetaost, kryddad potatis och ärter, köttfärsröra med indisk kryddning… Lättlagat och lättätet. Inga bestick!

Mer lördagstemapicknick bjuds det på här: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove.

Publicerat i Lördagstema | Etiketter picknick | 26 kommentarer

Förlorat kulturarv?

Postat den 9 maj, 2014 av Karin

Varför bollas det inte nu för tiden? Jag frågar runt bland släkt och vänner i olika åldrar, men ingen bollar.

Jo, fotboll, basket, brännboll förstås, allehanda bollsporter och lekar. Men inte det rena bollandet, tvåboll, treboll, fyrboll mot en slät vägg. Nej, ingenstans.

Och så försöker vi dra oss till minnes en klassiker som ”Tolvan”. Först det lättaste tolv gånger. Då kastar man ”som vanligt”. Sedan med handflatan framåt elva gånger, på tian klappar man händer mellan kasten, på nian kastar man bakom ryggen, på åttan fångar man med händerna i kors, sjuan kastar man under benet, sexan kastar man med en hand. Femman? Ingen minns. Fyran klappar man händerna bakom ryggen, trean klappar man med armarna i kors på bröstet, tvåan klappar man under benet och på ettan snurrar man runt ett varv. Hoppas det stämmer någorlunda, men jag vill gärna ha kompletteringar om någon har andra uppfattningar om den korrekta Tolvan. Och så undrar jag förstås hur femman var. Den har ingen lyckats komma på.

Men som sagt, varför bollas det inte? Kan det vara för att husväggarna inte passar för det? Jag har sett fåniga små skivor på några kvadratmeter på skolgårdarna som det är tänkt att man ska kunna bolla mot, men det fungerar ju inte. Tänk er en verklig virtuos, som klarar Tolvan med fyrboll. Oj, oj, oj, då behövs det en hög, bred och fönsterfri vägg. Som till exempel den här:

Publicerat i historia | Etiketter Att bolla, Tolvan, treboll | 19 kommentarer

Logistik i kubik

Postat den 8 maj, 2014 av Karin

Hallå högskoleprovmakare. Här är en bra fråga: Fyra barn ska hämtas på tre olika platser. Barn A på dagis, barn B och C sex hundra meter därifrån, på sexårsverksamhet inom samma skola men i olika grupper, barn D i en annan skola. Barn A hämtas senast klockan halv fem, men inte före tre på grund av utflykt, barn B ska på dans mellan fyra och fem, barn C har flöjt till klockan fyra och barn D vill ha med sig en kompis (E) hem.

Bilen har fyra passagerarplatser.

Rita upp ett optimalt hämtschema i stället för detta som inte skulle fungera särskilt bra.

Observera att frågan knappast innehåller all information som är nödvändig för att lösa problemet.

Publicerat i Livet | Etiketter dagishämtning, fritidsaktiviteter, Logistik | 7 kommentarer

Skönhetsvård

Postat den 7 maj, 2014 av Karin

Efter eldandet och sopröjandet den senaste tiden, kändes en seriös självsanering som en bra idé. I duschen famlade jag därför halvblind efter en något rengöringsjox med skurpulver för att skrubba bort lortlagren. Jag skymtade en flaska där jag kunde urskilja S, U och B. Verkade rätt: Scrub-nånting. Men borde det inte vara en blå flaska? Äsch, jag minns säkert fel, tänkte jag och tog en handfull av joxet och smetade in i ansiktet.

Mycket dålig skrubbeffekt, faktiskt, så jag tog en handfull till. Kändes inte alls som skrubb-klet. Måste vara en ansiktsmask eller nåt, tänkte jag, för den geleaktiga massan lade sig som en film över huden, svår att skölja bort. OK, en ansiktsmask skadar väl inte. Måste vara någon gäst som glömt den kvar, för jag kan inte minnas att jag köpt något sådant.

Och så tvättade jag håret och duschade vidare i godan ro, med min ansiktsmask, som inte lät sig påverkas av det rinnande vattnet. När jag väl ville skölja bort den var det nästan omöjligt, så jag torkade med hushållspapper i stället. Och så läste jag på flaskan vad den innehåller. OJ! Brun-utan-sol-olja – Sublime, till och med. Hur hamnade den här?

Bakom sololjeflaskan hittade jag min skrubbflaska och kunde konstatera att det inte alls kallas ”scrub” utan heter ”Dual Action Exfoliating Cream with double action micro-pearls and Arctic Blackcurrant (GLA)”. Men flaskan är blå precis som jag trodde.

Nu återstår att se vilken effekt den borttorkade brungöraren hunnit få. Möjligen kommer jag att vara lite leopardfläckig eller tigerrandig framöver.

Publicerat i färg | Etiketter Brun utan sol, grovsanering | 12 kommentarer

En övning i ståndaktighet och karaktärsfasthet

Postat den 6 maj, 2014 av Karin

Första veckan varje månad placeras några sopcontainers på det gamla bruksområdet nära oss. Det är bara att åka dit och slänga allt man vill bli av med, inom givna kategorier, dock. Vårt lilla samhälles slängbehov verkar vara oändligt stort och många har haft svårt att hålla isär kategorier som ”Metall”, ”Trä” och ”Plast”. Visst kan det vara knepigt, det medges, men om folk hivar rivna badrum med badkar, tvättställ, varmvattenberedare, kakel med mera i en containern märkt ”Trä”, ja då är det nog bäst att se till att slängstället kompletteras med någon sorteringskunnig person, vilket man gjort.

Nu är det så sopat och fint när man kommer dit, att man vågar köra ända fram utan att riskera punktering på bilen. Dessutom kan man få lite plock- och slänghjälp om det inte är för många som slänger samtidigt. Så här tomt var det när jag kom dit i går. Nästan så att man blir lite förlägen och knappt vill visa sina sopiga sopor.

Men vad är det där? Det där som skymtar till höger om containern!

Jo där dyker denna fina möbel upp. Jag undrar fortfarande vad det är, för jag vågade inte fråga. Om jag hade frågat hade det bara slutat med att jag bett grävskopechauffören att svänga uppför backen till vårt hus. spinnett

Eftersom tanken är att vi ska göra oss av med saker, inte dra på oss fler så avstod jag. Men vad i allsindar kan det vara? En jättebyrå? Ett biljardbord?

Tur i alla fall att det hör hemma i en annan container än mitt sortiment, för det skulle inte kännas bra om den måste samsas med mitt skräp. Det är nämligen innehållet från den ståltrådsbehållare där mina föräldrar slängde allt som inte passar i hushållssoporna. Från 1974 och framåt fyllde de den med ansjovisburkar, trasiga kastruller, murkna musfällor och ett stort antal oidentifierbara föremål. Allt har stått undangömt bakom ett plank, men när nu planket givit upp för gott var det bara att ta itu med det. Vill ni se? Känsliga personer varnas och här är ändå bara en bråkdel av innehållet.

Publicerat i Livet | Etiketter slängdisciplin, Sopsortering | 17 kommentarer