Men idag var det väl riktigt svårt! Olgakatts lördagstemaförslag ”Tycke och smak” fick mig att googla lite på det jag trodde var ett citat från romartiden. Jag hittade : De gustibus non est disputandum: ”Om smak ska man inte diskutera”. Men så hittade jag också en nätdiskussion om detta talesätt, som tydligen inte är ett romarcitat, utan medeltidslatin. Där fanns mycket tyckande i en diskussion om detta som man inte ska diskutera. Hänger ni med?
Något tyckte att det borde heta De gustatibus non disputandum i stället. Då tyckte någon annan att det var en snobbig kommentar, medan ytterligare någon annan tyckte att hela diskussionen var onödig. Men det märkligaste med hela grejen var att man också förväntas betygsätta såväl frågor som svar och så får man stilpoäng! Jag fick lite svindel när jag försökte fatta det komplicerade betygssystemet (där ligger Jan Björklund i lä!).
Någon gillar ens frågor = 5+. Ogillar= 2-. Om någon gillar svaret=10+ och 2- för ogillar. Om svaret accepteras av frågeställaren får man 15+ och frågeställaren får 2+. Men om man ogillar ett svar får man 2-. Man kan ”levla”, dvs flyttas upp till en ny, finare nivå och riktigt vad som händer då orkade jag inte ta reda på. Det oroar mig, på ett sätt som jag inte kan reda ut. Det snabba ansvarslösa tyckandet på nätet, gillandet och ogillandet som egentligen handlar om vad man har för bakgrund, politisk uppfattning, utbildning och ja, tycke och smak, utan att det alls finns med i diskussionerna.
Nä, jag håller mig till blommorna i stället. Här har jag köpt lite blommor till en del av trädgården som behöver piggas upp med ettåringar. Det får bli Sveriges mest mobbade blomma, petunian. Plus lite pelargon och penséer. Färgglatt, okomplicerat och lättfixat.
Och här har vi övriga lördagsbloggares syn på tycke och smak. Ska bli intressant att läsa vad det skriver om detta svåra ämne: Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet musikanta Malin Olgakatt, Pysseliten och Tove.
Nog är det kul med tyckande! Jag är allergisk mot folk som med eftertryck hävdar en åsikt och sen tillägger SÅ ÄÄÄR DET! Även om jag har samma åsikt vill jag gärna lägga till ”Tycker du, ja….”
Tills för några år sen var det inte ”fint” att tycka om pelargoner. En bekant till mig som jobbade i blomsteraffär packade upp en sändning dylika och beundrade dem. En kollega anmärkte att det var tråkiga blommor för gamla tanter! Min bekant, som då var i 60-årsåldern och ytterst känslig för att bli betraktad som gammal blev rasande och tog det som en personlig förolämpning. Inget utrymme för att man kunde få tycka olika.
Nu är pellisar värsta mode även bland ungdomar. Men att petunior är mobbade har gått mig förbi…. Jag har haft petunior i alla tider, liksom surfinior. Just nu har det blivit för många agapanthus och pellisar så platsen tryter men rätt som det är trycker jag in några i alla fall.
Egentligen tycker jag att talesättet borde vara: ”Tycke och smak ska man diskutera, men man ska inte förvänta sig att komma överens.” Ta det där med färger. Jag gillar en del kombinationer mer än andra och jag tycker riktigt illa om några. Andra tycker annorlunda. Ingen har rätt eller fel, men det kan vara kul att fundera och argumentera kring varför och i vilka sammanhang det ena eller det andra fungerar bättre eller sämre.
Det var väl på åttiotalet som jag upptäckte att det finns en tönt- och dålig-smak-stämpel på petunior. Både i handelsträdgården – ”Jo, vi har lite petunior, men ska du verkligen satsa på det?” – och bland bekanta: ”Lite tråkiga, tycker du inte?” Nej, jag tycker att de är vackra, härdiga, lättodlade och vissa sorter doftar dessutom gott!
Och vad kul om pelargonerna upptäcks av nya generationer!
Men den där människan som planterade lila petunior mot en faluröd vägg skulle jag vilja ge lite tips.
Ett annat problem med färger är att man ser färger så olika, vilket blev väldigt tydligt när min ena lins byttes ut Nu ser jag allt med en gulton på ena ögat men inte på det andra. Vilken färg är sann och vad ser andra för färg.
Eller som när jag frågade mamma lite försiktigt om hon var nöjd med färgen när hon hade målat om pärlspontväggen i farstun i en karamellgrön färg. Visst, var hon det, tills hon opererades för starr och fick se att det inte alls var en mild olivgrågrön färg som hon valt. Men det blev aldrig någon ommålning och nu har jag vant mig.
Jag hänger med tills det där siffriga inträder. Dock får en tycka såväl hit som dit, diskuterbart är allt. Men inte alla tycker det. Pelargoner pryder min terrass. Förra året Petunier. En har olika tycke och smak, något för en var bak. Kanske dyker trender upp, det är jag skeptisk mot, men när jag tänker efter så väcks ju oftast sånt till liv då något kommer i ”omlopp”. Som riktigt yngre tyckte jag mycket, ofta och kategorisk utan begrepp om vad jag tyckte till om alla gånger. Så var det det där med argument samt sak och person som Olgakatt tar upp i sitt inlägg.
Din inledning med citat från ..?!.. föll i min smak, det är då det blir ”knorr i rabatten” > perspektivisk. :)
Enligt Olgakatt är pelargoner trendigt! Där ser man. Det är som du skriver; modet växlar och då och då är man riktigt med sin tid!
Pelargoner är underbart vackra ute, men inne gillar jag inte doften. Jag gillar inte heller doften av tulpaner (!) så jag är nog konstig i mitt tyckande. Håller med dig om att petunior är utmärkta och lättskötta blommor i vackra färger. Påminner lite om Frankrike…
Matte var inte mitt bästa ämne i skolan så den där poängberäkningen fattar jag noll av.
Varför det var någon som tyckte att det skulle heta ”gustatibus” förstår jag heller inget av. Sentensen är en av de få meningar (som jag berättat om på min blogg) som jag kommer ihåg från latinundervisningen för xxxxx antal år sen. Den andra var ”Navigare necesse” est. Ja, och så ”Alea iacta est” – se, det kommer fram vartefter.
Ingrid
I ”Pelargonmuseet” här i en grannsocken finns fantastiska pelargoner som doftar allt möjligt och inte alls så där starkt som de vanligaste pelargonerna. Kanske kunde vara något att undersöka? Men vad vi ska göra åt din tulpanfobi vete 17! Kanske bara acceptera den?
Om man söker på gustibus och gustatibus på nätet kan man hamna i de mest komplicerade diskussioner, där det verkar som om många menar att gustatibus skulle vara ”smak” i mer symbolisk form. Om jag fattat diskussionerna rätt.
Aha, jag trodde gustatibus var ett skämt. Men det kan det naturligtvis inte vara i en så seriös diskussion som handlar om ett latinskt citat ;-)…
Jag tror att min tulpanfobi delvis beror på att en känd (i Söderköping åtminstone) konstnär stannade framför en tulpantavla som jag målat på en utställning – själv tyckte jag den var rätt bra – och sade liksom för sig själv: ”Jag kan inte förstå varför alla kvinnor (läs fruntimmer!) ska måla tulpaner…”
Sen dess har det inte blivit fler tulpantavlor.
Grrrr! Känner hur mina hörntänder växer…
Alla dessa manliga konstförståsigpåare som uttalar sig nedlåtande om kvinnor som målar blommor. När hörde vi dem någonsin fälla liknande kommentarer om blomstermålare som Albin Amelin eller Vincent van Gogh?
Strunta i Söderköpingskändisen och ta in tulpanerna i ditt liv igen!
Det där betygsystemet lät ju både komplicerat, smått dumt och totalt onödigt. Jag håller mig helt klart också hellre till blommorna!
Fullständigt galet system som bygger på att man ska samla poäng på sitt tyckande. Besynnerligt att det verkar finnas personer som verkligen använder det på allvar.