Man blir sittande framför Tv-nyheterna, hur lite nytt de än har att komma med. Terrorattackerna i Paris gör det svårt att göra något annat. Jag tänker att detta är en tillämpning av samma grymheter som finns skildrade i filmen Timbuktu. Attacken riktar sig mot fotboll och musik. I filmen, som har sin motsvarighet i verkligheten, intas Timbuktu av terrorister som förbjuder sång, musik och fotboll. I Paris var de viktigaste målen en stor konsertlokal och en fotbollsarena.
I filmen är det inte en kamp mellan olika religioner utan mellan en auktoritär, livsfientlig tolkning av islam, och den mer livsbejakande, musikaliska och odogmatiska variant som råder i Timbuktu.
Om jihadisterna tyckte att livet i Timbuktu var alltför lättsinnigt är det ingenting mot Paris, som de ser som hundra gånger värre, en syndens huvudstad. Här finns allt som IS hatar: livsglädje, musik och sport. Unga män och kvinnor som roar sig och som umgås med varandra oavsett ursprung. Konsertlokalen, Le Bataclan, byggd 1865, är ett välvalt mål. Den är döpt efter en operett av Jacques Offenbach och här har både Maurice Chevalier och Edit Piaff uppträtt; i fredags var det ett amerikanskt rockband som spelade.
Och dagen innan, i torsdags, skedde en liknande attack i Beirut i ett område som sägs vara relativt kosmopolitiskt och öppet, Bourj al-Barajneh. Där det finns såväl shia som sunnis och kristna. En självmordsbombare slog till mot marknaden och dödade 34 personer och skadade hundratals. En annan självmordsbombare var på väg mot den stora folksamlingen vid moskén.
En person såg då vad som höll på att hända och kastade sig över den andra självmordsbombaren. Han som ingrep hette Adel Termos och det är först nu som hans namn börjar synas i en del utländska nyhetsrapporter. Om han inte hade ingripit skulle antalet döda i Beirut sannolikt varit samma som i Paris. Adel Termos dotter, som var med honom vid marknaden klarade sig.
Berättelsen om vad som hände i Libanon, och hur mycket värre det kunde ha blivit om inte Adel hade ingripit, har tagit lång tid att nå fram men i går kunde man läsa en artikel i The Guardian.
I Libanon har man uttryckt sin avsky över terrordåden i Paris, men man undrar samtidigt varför det varit så tyst om vad som hände i Beirut. På Facebook har många lagt trikolorens färger över sina profilbilder, för att visa solidaritet med Frankrike. Här är en sådan bild från Beirut. Men det går inte att lägga över Libanons flagga på motsvarande sätt.
Uppdatering 19 november: Facebooks Mark Zuckerberg gett kritikerna rätt:
”Många har med rätta frågat varför vi aktiverat säkerhetskontroll för Paris men inte för bombningar i Beirut och andra platser. Fram till i går var vår policy att bara aktivera säkerhetskontroll vid naturkatastrofer. Vi ändrade precis detta och planerar nu att aktivera säkerhetskontroll för fler mänskliga katastrofer framöver.”
Det är ju bra, även om man skulle önska att det överhuvudtaget aldrig skulle behövas sådana funktioner mer, inga fler mänskliga katastrofer.
400 judar dödades, 30 000 arresterades och fördes till koncentrationsläger. Hundratals synagogor brändes ner och tusentals butiker vandaliserades.
Latakia heter en hamnstad strax söder om gränsen till Turkiet. Den grundades ungefär 300 år f Kr och har tillhört det romerska, bysantinska och osmanska riket. Idag ligger staden i Syrien. Där bor konstnären Nizar Ali Bad. Han plockar stenar vid stränderna utanför staden och gör konstverk av dem. Som det här: 
