Små, små ord

Helenas förslag till lördagstema är Små/stora ord. Jag överlåter stororden åt andra och skriver om de små. Som till exempel dessa:

”He hit hö´t!” En väldigt användbar liten fras när man hässjar hö och vill fylla på sin halvfulla hässja.he hit kopia

Det där lilla ordet ”he” gillar jag. Man hör ibland att svenskan inte har någon motsvarighet till engelskans behändiga ”put”, som alltså kan användas för sätta, ställa och lägga. He är kanske dialektalt, men om det blir mer spritt och använt kommer det med tiden att räknas till rikssvenskan.

Temat små ord gav mig anledning att leta fram Sara Lövestams grammatikbok Grejen med verb som är väldigt rolig och dessutom lärorik.

Hon har en intressant genomgång av hur verben grupperar sig beroende på hur de böjs. Varje grupp är en konjugation, men Lövestam ser dem, av pedagogiska skäl, som samhällsklasser.

Tänk er några verb som råkar träffas på krogen. Då skulle de, enligt Lövestam, göra som stockholmare brukar göra och fråga varandra var de bor. De starka verben, med gamla anor, bor i fjärde konjugationen (bryta–bröt–brutit, finna–fann–funnit) och de tycker sannolikt att de är finast. De kommer från urindoeuropeiskan och har alltså hängt med länge.

De regelbundna verben, allmänheten, bor i de två första konjugationerna. De är ett senare påhitt som uppstod i de germanska språken. Där hakar man bara på ett ”-de” eller ”-te” (laga – lagade,  rymma – rymde, blåsa – blåste) när man böjer verbet.

Lövestam är också förtjust i ordet ”he”, bland annat för att det hör till den tredje konjugationen, som består av en liten exklusiv skara verb. De flesta ganska korta små verb, som klä, bo, sy och spy. Och he. När de böjs får de plötsligt -dde som ändelse. Sy sydde. Eller he hedde.

Den fjärde konjugationen med sina förnäma gamla verb kanske ser sig som lite adliga. Och där finns också en del knapadel, som enligt Svenska Akademien är ”halvsvaga” eller har ”defekt böjning”. Nä, säger Lövestam, så kan man väl inte behandla verb! De tillhör ju fjärde konjugationen hela bunten, ljuga ljög ljugit, såväl som dölja, dolde, dolt. Och så finns det några som fått lämna finsoffan och hamnat i de första två konjugationerna i stället, men de verkar trivas bra där också. Simma simmade simmat är idag vanligare än simma sam summit.

Dags att se vad andra lördagsbloggare har hittar för små eller stora ord. Här finns de: Olgakatt Helena Karin på Åland  Gnuttan  Livsrummet Musikanta Pysseliten Tove  Anki  Anna Noton Music  Pensionären på ön Klimakteriehäxan Min natur 

Det här inlägget postades i Lördagstema, Ord, Språk och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

38 svar på Små, små ord

  1. margaretha skriver:

    Men visst är summit mustigare än det tama simmat – liksom klippa klapp klöpp och nysa nös nusit. Det starka är det sköna värt!
    Margaretha

    • Karin skriver:

      Ja, nog föredrar jag att ha summit, allt. Men jag blev förvånad när jag jämförde frekvensen mellan simmat och summit. Simmat leder stort!

      Klöpp eller kluppit, det är frågan.

    • Skogsgurra skriver:

      Klippa, klapp, klöpp! Ja! Det är vad jag tänkte bidra med i den här avdelningen.

      Och så har Margaretha hunnit före! Snopet. Men också lite skoj. Vi är alltså fler som kan tänka oss den böjningen. Samma ursprungsområde, möjligen?

  2. Tove Olberg skriver:

    Tänkte jag inte att a Karin skulle skriv om smått på ett större sätt – å det gjord a.
    Grejen med verb är beställd. Nu ska jag få med mig nyordsreflektionen också …

  3. Olgakatt skriver:

    He har inte nått så här långt söderut ännu men kommer kanske. Vi skulle nog ropa ”hit med hö!” och undkomma verb.
    Tänker på definitionen av småord i radions ”På minuten”. De får man lov att upprepa utan att tappa poäng.

  4. LupusLupus99 skriver:

    Gällande put så har vi ju visst ett ord för det och det är putta (knuffa) för det bör
    egentligen/ursprungligen vara samma ord. T.ex. golfklubban som kallas för
    putter, med den så ger ju golfspelarna bollen en liten knuff.

    Ett alternativt ord skulle kunna vara placera.

    Sedan gällande små ord så tänker jag på barnens språk, framförallt
    på de barn som precis lärt sig prata. Det är ett rätt fascinerande språk där
    man (som vuxen) långt ifrån alltid förstår vad som sägs medan barnen själva
    verkar förstå varandra utan problem.

    • Karin skriver:

      Lägg mattan på golvet, ställ vasen på bordet och sätt i blommorna. Tror jag skulle tveka att använda ”putta” i stället… Men placera skulle möjligen kunna passera…

      Det där med barns språk är så spännande. Och just det där att de själva är alldeles övertygade om att de är begripliga, för de vet ju vad det är de säger, även om det inte låter som vi är vana.

      • LupusLupus99 skriver:

        Jag håller med med om att putta vasen på byrån låter
        lite konstigt men jag vidhåller ändå att put och putta
        egentligen är samma ord även om de numer har lite
        olika innebörd.

  5. kicki skriver:

    Jag SKA läsa Grejen med verb, nån gång.

    • Karin skriver:

      Ytterligare en anledning i ditt fall är ju att boken bygger på Lövestams erfarenheter som SFI-lärare och vad som är annorlunda och särskilt svårt att förstå i svenskan. Skillnaden mellan att HÄLSA på och att hälsa PÅ, till exempel. ”Men du säger ju samma sak!” protesterar hennes elever.

  6. Kulturchefen skriver:

    Ah, Lövestams bok, den måste jag nog låna. Sprider gärna he, det är så rysligt praktiskt. Placera funkar men känns lite formellt.

    En som inte vill hålla sig i samma grupp: dammsuga! Suga, sög, sugit, men dammsuga, dammsugade, dammsugat …

    • Karin skriver:

      Dammsugat blev jag tvungen att kolla upp och hittade ett Språkprogram från 2008 där man menar att det är dialektalt och placerar det i Halland. Has det rentav halländskt påbrå?

      • Kulturchefen skriver:

        Nej, jag förnekar bestämt alla kopplingar till Halland! Mitt språkliga påbrå rör sig generellt från centrala delarna av landet till de nordligare, men ibland vet man ju inte vem och var ett begrepp kommer ifrån. Måste nog testköra dammsugandet i grannskapet och se om det är lokalt.

  7. Musikanta skriver:

    Kan ”he” i betydelsen”put” möjligen komma av ordet ”ge”. Vi har ju det gamla uttrycket ”ge hit” som väl inte används numera. Kent, som är infödd stockholmare från början, böjer verben starkt när jag inte gör det. T.ex. det lös i fönstret. Han har sönder saker när jag tar sönder dem.
    Grejen med verb har jag glömt. Ska kika efter den nästa gång på bibblan. Undrar när ”gedde” i stället för ”gav” ska bli etablerade. Det är en form som mina minsta barnbarn inte har kläm på även om de böjer andra starka verb korrekt.

    • Karin skriver:

      Intressant att du och Kent böjer olika! Jag säger nog också lös – undrar om det är för att jag kommer från Dalarna eller om det beror på att jag bor i Stockholm.

      Gedde är ju väldigt intressant, något som jag inte tänkt på tidigare. Barn brukar ju böja ”svagt” alltså springa, springade. Men med korta ord som gå, få och ge böjer de som i tredje konjugationen, dvs med ändelsen -dde. Gådde, fådde, gedde. Väldigt sofistikerat egentligen, för då har de små liven uppfattat att sådana där korta verb ofta böjs annorlunda än de längre!

    • Olgakatt skriver:

      Jag har sedan många år ett kollegieblock med två listor: gedda respektive fådda julklappar.

  8. Musikanta skriver:

    PS. Jag älskar dina illustrationer. MER!

    • Karin skriver:

      Tack för din uppmuntran! Jag ville ju ha en illustration, men hade inte riktigt tid att ta fram färgerna, så det fick bli enklast möjliga, med några tuschpennor. Musikanta kommer nog ändå att gilla den, tänkte jag. Så du ser, dina uppmuntrande tillrop har effekt!

  9. He hit hö´t! har ja då alri hört. Hit med höt eller ge hit höt nangang da. Ge gedde och he hedde i alla händelser. Fast hässja hö – har inte det gått ur tiden.

    • Karin skriver:

      OK. Jag kunde ju valt ett annat exempel. He in tvätten i tvättmaskinen. Men det låter inte riktigt lika kul Och är inte alls lika lockande att illustrera… Se där alla irrationella faktorer som styr ens bloggande!

  10. Agneta skriver:

    Kommer kanske he från hiva?

  11. Karin på Pettas skriver:

    He va väl ingonting; hör man ofta folk säga i Åbolands skärgård, så uttrycket he (det) finns i hela södra Svenskfinland i olika dialekter.
    Här häver man sig själv i sjön, men hivar ankaret i sjön
    Sen kan man vara häv också förstås, vilig, slage bra

    • Karin skriver:

      Hännä ä dä skillnad på hä å he. ”Hä” används dialektalt i stället för ”det”, hemma i Dalarna, till exempel. Medan ”he” som uttalas med ”e” är vanligare lite längre norrut, och används just för allt som betyder placera och liknande.

      Men att ”vara häv” har vi nog inte, i alla fall inte i de landsändar jag känner till. Hävlig, däremot, som betyder duglig och bra, mm. Men när jag kollar Hellquist ser jag att han har med ”häv” och säger att det är ”ett allmänt dialektord, förtjänt att användas i riksspråket”. Well, det var ungefär hundra år sedan han skrev det.

  12. Kulturchefen skriver:

    Åh, härligt rörigt med he/he/hä … måste då lägga till fåhäv, som betyder oföretagsam/menlös. Inte en komplimang, direkt.

Kommentarer inaktiverade.