Gråtfint

Jag tror inte att jag är särskilt gråtmild av mig. Jag är inte lättrörd på bio och jag tror aldrig att ett TV-program fått mig att gråta. Men det är ett par saker (utöver riktigt sorgliga händelser i verkligheten, förstås) som jag inte kan värja mig mot.

helsa lycka glädjeDen ena är barn som sjunger på dagis- och skolavslutningar. Dom har övat jättemycket och det blir fint, hur det än blir och alla är stolta och glada och – i mitt fall – mycket rörda.

Jag är inte ensam. ”Det är så gråtfint!” snövlade en mamma när ettorna sjöng på avslutningen förra julen.

Spelar inger roll alls vad de sjunger, jag blir tårögd för allt!

Den andra är när jag ser ett fint samspel mellan djur och människa. Jag fattar inte varför jag ska börja gråta när jag ser det, men jag blir så rörd. Att de förstår varandra. Att de från ömse håll verkligen vill hjälpas åt. Att det GÅR att få så mycket sagt trots att man saknar ett gemensamt språk. Så det var tur att jag hade ett paket pappersnäsdukar med mig på hästshowen i helgen. IMG_2352

Det räcker med att islandshästarna, dessa uthålliga användbara djur, kommer fram i tölt eller flygande pass. Näsduk fram! Det verkliga storsnyftningsnumret var hästarna från Camarque i södra Frankrike. Där finns flockar med halvvilda hästar som också tämjs och används lite som cowboyhästarna i USA. Hemmavid springer de mer som de vill och äter salt vass och annat som växer i de blöta strandängarna i södra Camarque. camarque

På hästshowen på Friends Arena i helgen hade hästtämjaren Lorenzo tagit med sig tio stycken, som alla var med på uppvisningen.

Version 2

Hästar från Camarque på Friends Arena med en bild av sin hemmamiljö i bakgrunden

IMG_2433Det är en sällsamt lyckad hästsort, som verkligen gillar att samarbeta med människor och alla tio lyssnade uppmärksamt och gjorde som Lorenzo sa. Det är han som står på två av hästryggarna och de andra hästarna hänger med och verkar gilla att springa på led, i par, eller fyra och fyra, att samlas i ring eller hoppa strömhopp över hindren.

Här kan man se en kort film från en liknande show.

Det här inlägget postades i konst, Träning och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

14 svar på Gråtfint

  1. Olgakatt skriver:

    Då såg du kanske också min vän Jessica Rydin vinna gångartsklassen med sin islandshäst Jorik. Önskar att jag hade varit där! Jag hade säkert också gråtit. Det gör jag för allt möjligt, film, när jag läser eller lyssnar på uppläsnongar eller musik.

    • Karin skriver:

      Missade den tävlingen. Men oj vad islandshästarna var fina när de visade upp sig. Och ryttarna sitter ju som alldeles still i sadeln, fascinerande att se. Du får se till att komma hit nästa år – håll utkik efter biljettsläppet någon gång på nyåret!

  2. Karin på Pettas skriver:

    Här gråter jag också både i tid och i otid. Men kommer inte på varför och när jag gör det så jag ska sätta mig ner och tänka efter. Kanske jag återkommer med mina tårar i blogginlägg. Vete gudarna.
    Härliga hästar!
    Och skolavslutningar, ja, vad är det med oss, som blir så gråtmilda då?

  3. Ulrika Brohede skriver:

    Jag gråter alltid när det är lite känslosamt på film, ledsamt eller glatt spelar ingen roll. Det började tidigt, Lilla huset på prärien och Törnfåglarna var nog värst!

    Hästar är ju häftiga! Igår följde jag med äldsta dottern till stallet och red en stund. Det är verkligen en konst att kommunicera med en häst, från hästryggen med bara kroppsvikt och tyglar. Jag red en häst som var mycket duktig på att göra rätt när jag gjorde rätt och fel när jag gjorde fel. Jag fick direkt kvitto på min kommunikation. Ofta är ridskolehästar duktiga på att gissa vad ryttaren vill och det är ju kul när man inte är så duktig, men det är svårare att bli bättra när man bara får godkänt hela tiden.

    • Karin skriver:

      Tänk att inte ens Törnfåglarna fick mig att gråta! Jag känner mig rent förhärdad ibland.

      Visst är det häftigt med hästar. Jag undrar alltid vad dom tänker, för tänker gör dom ju uppenbarligen. Som en fantastiskt lyhörd häst som jag red när jag hälsade på dottern i Brasilien. När jag gjorde något som den tyckte var konstigt (som motsägelsefulla hjälper) lyfte den uppmärksamt på huvudet och vinklade ena örat bakåt, som att den ville att jag skulle förklara hur jag tänkte.

  4. Skogsgurra skriver:

    Det är nog åren. Jag får lite ont i bröstet och blir fuktig i ögonen när camarguehästarna kommer stormande längs gatorna i Les Maries de la Mer. Taube har skrivit fint om dem och landskapet. Favvoplejs. Sätt dig där några veckor eller månader. Tjurarna och tjurfäktningarna är också fina.

    • Karin skriver:

      Det är nog det. Skönsjungande ungar har alltid fått mig att gråta en skvätt, men det här med hästar har smugit sig på de senaste åren. Kanske är dags att återvända till södra Frankrike, där jag inte varit sedan sommaren 63, tror jag. Och då fattade jag inte alls vilken grej det var med hästarna. Jahaja, en flock hästar. Och ser man på, en till…

  5. Musikanta skriver:

    Jag har väldigt svårt för att gråta av sorg – känner bara en stor tomhet om någon jag tyckt om går bort. Däremot kommer tårarna lätt när jag hör något särdeles vackert musikstycke. För att inte tala om när Lilla Akademien har julavslutning eller när Casimir spelade gitarr på en konsert på skolan häromsistens.
    Hästar har dock aldrig framkallat några tårar hos mig, vad jag vet :-).
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Ja, ibland kan sorgen helt enkelt bli för stor och då är det just tomhet man känner. Känslorna räcker liksom inte till.

      Men med de där musikaliska barnbarnen du har, jösses vad mycket tårar det måste gå åt!

  6. Jag brukar kalla det för att bli snyftnödig. Barn och sång, det slår aldrig fel! Jag gråter dessutom i sportsammanhang. över både förluster och segrar …

    • Karin skriver:

      Snyftnödig, fångar känslan bra. Och oj, vad det måste gå åt näsdukar för dig om du dessutom blir snyftnödig när det är sport, för det är det ju jämt!

  7. Tove Olberg skriver:

    Tack för gråtfint! Har du ritat bilden med barnen? Jag blir gråtmild på skolavslutning. Men är inte någon storgråtare, men lättrörd ja. Dina bilder på hästarna är verkligen magnifika – WOW-bilder!! …och det samarbete som du beskriver ger dig gråtfina stunder.

    • Karin skriver:

      Bilden med de demonstrerande tomtarna ”Helsa, Lycka Glädje kommer från en liten bunt julkort som låg i mina föräldrars efterlämnade papper.

Kommentarer inaktiverade.