Dorian Greys porträtt. Eller plågsamma porträttförsök …

Postat den 25 mars, 2020 av Karin

Dorian Greys porträtt, av Oscar Wilde handlar om en vacker ung man som inser att han är väldigt snygg när ser sitt porträtt. Han önskar att hans utseende inte ska förändras.

Porträttet däremot får gärna åldras.  Hans önskan går i uppfyllelse; han fortsätter att vara ung och vacker, medan porträttet blir alltmer härjat av hans leverne.

Riktigt så ska det väl inte bli med yngsta barnbarnet, vars porträtt jag nu kämpar med. Men varför, VARFÖR kan jag inte måla denna förtjusande treåring? Varför ser han ut som sju år allra minst.

För varje gång jag försöker blir han äldre på målningen. Inte underligt att jag kommer att tänka på Dorian Grey.

Detta porträttförsök tål egentligen inte att visas upp, men se det som ett lärorikt exempel på hur det kan bli när man inte kan.

Eller som ett mysterium: vad är det som gör att en treåring ser ut som en sjuåring?

Den ungen har en intensiv blick, så långt är det rätt, men han har ju inte ens fyllt tre år. Varför ser han skolmogen ut?

Kanske borde jag sluta med plågsamma porträttförsök?

Undrar signaturen

Vad sjutton gör jag för fel?

 

PS. På nästa försök blev han ännu äldre, med en antydan till mustasch … Och sedan alldeles orange, inte olik Donald Trump. Kanske dags att ge upp.

Publicerat i akvarell, Att måla, Att tolka, Porträtt | Etiketter , , | 4 kommentarer

Hjärnsläpp och dumheter. Akvarell nummer sju.

Postat den 24 mars, 2020 av Karin

Ibland har jag otur när jag tänker. Hinner jag dessutom säga högt vad hjärnan tänkte när den tänkte fel – ja då kan man bara hoppas på medmänniskornas förståelse och överseende.

Bilen har fått på sig sina sommardäck och förr i tiden brukade vi anlita däckhotell, för det är ju smidigt att bara stanna till och få däcken bytta och de inaktuella däcken undanlagda till nästa säsong. Men det är rätt dyrt, så i besparingssyfte har jag numera däcken i boden och tar med dem till verkstan när det är dags. Detta berättar jag för att jag tror att det kan vara en delförklaring till min hjärnas kortslutning i samband med däckbytet.

Jag lassade alltså in sommardäcken i bilen, körde in till verkstan och hystade över bilnyckeln på behörigt avstånd (eftersom jag i princip har utegångs- och umgängesförbud) och berättade att sommardäcken låg i bilen. Så kom jag – eller min hjärna, då – på att jag ju inte har några däck förvarade på det här stället numera. ”Men dom andra däcken då, dom måste ni ju också ha!” Undslapp det mig, samtidigt som jag insåg hur korkat det var. Verkstadskillen var snabbtänkt, log lite snett och sa: ”Dom sitter väl på bilen, ser det ut som.” Jag log glatt, lade huvudet på sned och kollade på bilen och sa: ”Jamenvisstja, vad bra!”

Och så var det dagens akvarell, på samma tema, litegrann. Det blir monokromt igen och jag fick för mig att jag skulle göra nåt med motljus: ljusa stammar längst bak och gradvis mörkare framåt. Det blev lite stelt, kan man väl säga, med grenar i onaturliga vinklar. Så då gjorde jag som en klok akvarellärare sagt: ”Om man gör något dumt kan man testa att upprepa det så det ser ut som att det är meningen.” Så det gjorde jag.

Det skulle kunna vara ännu fler grenar, tycker jag nog att det ser ut som.

 

Publicerat i akvarell | Etiketter , , , | 15 kommentarer

Att illustrera – lite som att översätta. Akvarell nummer sex

Postat den 23 mars, 2020 av Karin

”Hon satt med nedböjt huvud. Hon tänkte: om jag härdar ut lite till, bara en minut till, så tvingar jag honom att gå efter värdehandlingarna. I detta ögonblick ryckte grannen papperet till sig med en mycket talande gest av ilska. Han var förbannad. De voro alla förbannade på fröken Melander. Just i dessa tider var det ju så gräsligt ömtåligt att framställa en sådan begäran som fröken Melander gjort. Hon satt fortfarande stilla, och hukade under den allmänna oviljan som under en hagelskur.”

Citatet är från Elin Wägners novell Det hemlighetsfulla kuvertet.  Hela novellen går att läsa här.

Jag har skrivit tidigare om Elin Wägners novell, om mina illustrationer till novellen, och om hur jag slarvat bort originalen till illustrationerna. Men nu har jag hittat ett av originalen i alla fall och lekt lite med det. Jag testar att göra ett kollage med den, med olika bakgrunder. Egentligen skulle jag vilja ta någon gammal dyster tapet som bakgrund. Ska ge mig ut på jakt efter en sådan. Men tills vidare får det bli boaserade väggar i styrelserummet.

Det är kul att illustrera, men svårt och en helt annan sak än att rita eller måla egna motiv. Det påminner lite om att översätta, men är ännu svårare. När man översätter finns det ju färdiga lösningar som de flesta är överens om, det gäller bara att hitta rätt bland olika tänkbara tonfall och betydelser. När man illustrerar finns det inga överenskommelser, man får försöka övertyga, så gott det går, att de bilder man skapar föreställer det som texten handlar om.

Publicerat i akvarell, Att tolka, Porträtt | Etiketter , , , | 6 kommentarer

Porträtt är svårt. Akvarell nummer fem

Postat den 22 mars, 2020 av Karin

Porträttet av Aguéli, på bokomslaget i förra inlägget är målat av Fritz Lindström, medlem av Rackstadgruppen och populär porträttmålare på sin tid. Han har själv kommenterat de oseende ögonen, med att Aguéli var mer introvert, att hans blick var svårfångad. På ett ungefär. Alternativt är det glasögonblänk. Eller både och. Porträttet känns i alla fall övertygande.

Jag har alltid vetat att porträttmåleri är en vansklig bransch. Det förstod jag redan i tioårsåldern när jag besökte en utställning med tavlor av lokala konstnärer på hemorten, målargruppen Grifflarna. Där stod konstnären, som målat av dottern till en av skolans lärare, i samspråk med barnets mor.

Då gick en av ortsborna fram till dem, pekade på porträttet och frågade: ”Men vad är det där för en ful unge?” Jag minns fortfarande den laddade tystnad som uppstod i utställningslokalen.

Av alla duktiga porträttmålare i världen finns det en som jag upptäckt nyligen och som jag är särskilt förtjust i, Alice Neel, verksam framförallt i USA under en stor del av 1900-talet.

Hon lyckas förmedla så mycket mer än modellernas utseende.  Man ser en hel del av deras personlighet och  karaktär, ja rentav deras öde.

Jag vill förstås gärna måla av mina förtjusande barnbarn och har gjort många misslyckade försök. Jag kommer att göra några till innan jag ger upp för gott; det vore kul att kunna fånga dessa personligheter. Just nu kämpar jag med att försöka måla av yngsta barnbarnet som snart ska fylla tre år. Hur jag är gör ser han mer ut som en sjuåring eller äldre! Det är bara att kämpa på, men det kan ju också vara så att jag egentligen inte är någon porträttmålare.

Under tiden lägger jag upp några skisser från svartvita gamla foton. Jag har ritat med en vattenlöslig tuschpenna och sedan använt akvarellpensel och vatten för att mjuka upp tuschet.

Publicerat i akvarell, Porträtt | Etiketter , , | 9 kommentarer

En roman om frihet. Och akvarell nummer fyra.

Postat den 21 mars, 2020 av Karin

I kommentarerna till gårdagens inlägg påminns jag om en bok som jag länge tänkt läsa, Torbjörn Säfves biografi om Ivan Aguéli. Eller roman, snarare, ett slags inlevelsefull skildring av hans liv.

Hursomhelst tänkte jag beställa den på biblioteket, men så kom jag på att det här Decameronestället som jag dragit mig tillbaka till är rätt välförsett. Så jag gick på en spaning bland husets alla böcker och såklart. Där stod den. Torbjörns Säfve: Ivan Aguéli. En roman om Frihet. En bok för alla i Litteraturfrämjandets utgåva från 1991.

Så nu har det blivit mer läsa än måla idag i mitt Decameronelivs fjärde dag, men en liten snabbmålning hann jag ändå med. En mycket enkel skiss.

Publicerat i akvarell, Att läsa, Böcker | Etiketter , , | 19 kommentarer

Tips i Decamerone-tider. Akvarell nummer tre

Postat den 20 mars, 2020 av Karin

Det gäller att hitta trevliga karantänsverksamheter som inte utmanar Folkhälsomyndigheten och dess statsepidemiolog Tegnell.

Jag har ett par tips utöver det här med att måla akvarell. Det ena är att städa i spik- och skruvlådor och verktygsskåp. Även om man bara har begränsade förråd är det oerhört tillfredsställande att få ordning på det där.

Det andra tipset är att besöka ett museum som är tillräckligt litet för att inte ha några besökare, men som ändå håller öppet.

Om man bor i södra Dalarna, östra Västmanland eller västra Uppland är Aguélimuseet i Sala det perfekta utflyktsmålet.

Salasonen Ivan Aguélis målningar räddades av att Prins Eugén intresserade sig för hans konstnärskap, men också av stadsläkaren Carl Friberg i Sala, som köpte 32 målningar av Aguéli och som sedan donerade dem till Nationalmuseum, på villkor att de skulle visas i Sala. De är grunden till det lilla Aguélimuseet i Sala, som numera finns i fina lokaler i kulturkvarteret Täljstenen.

Jag var enda besökare och det var en högtidsstund att få vara ensam med Aguéli. Hur gör han? Det ser så enkelt ut, men är så laddat. Infångat ljus, på något sätt.

Han har skrivit en hel del om hur han tänker om sitt måleri och jag tror att den här meningen sammanfattar det rätt bra: ””Man är aldrig nog exakt, nog enkel och nog djup.”

Det känns ju lite förmätet att lägga min Decamerone 3-målning här, på samma sida som mästaren, men eftersom jag aldrig skulle drömma om att jämföra mig med honom får det väl bli så.

Här är det vått i vått, en snabbmålning för att testa några olika färger. Bland annat en transparent orange, för att se vad den tål.

Så här såg det ut i Sala. Det fina torget var nästan tomt. Det gick bra att parkera nära torget och sedan ta en promenad på åtta minuter till museet, utan att träffa på en enda människa. Tegnell kan vara nöjd med mig.

Publicerat i Att måla | Etiketter , , | 14 kommentarer

Riksbanken levererar. Och jag med.

Postat den 19 mars, 2020 av Karin

Om man följer nyheterna får man veta att Riksbanken ställer massor med miljarder till förfogande för att i någon mån mildra de ekonomiska följderna av coronaframfarten. Inte vet jag om det är i den allmänna stimulansandan som de fattat beslut om att skicka 400 kronor till mig. Oavsett vad det beror på tackar jag och bockar för att min upphittade utgångna femhundring i alla fall blev fyra hundra spänn. Tack och bock!

Och så var det Decamerone, dag 2. Gårdagens vinterlandskap var nog i vintrigaste laget för årstiden. Här kommer enligt önskemål ett grönbrungrått landskap i stället.

Publicerat i akvarell, färg | Etiketter , , , | 12 kommentarer

Dagens Decamerone

Postat den 18 mars, 2020 av Karin

John William Waterhouse, A Tale from Decameron, 1916

Novellsamlingen Decamerone har hundra noveller, eftersom tio ungdomar berättar en berättelse var under tio dagar. (På Waterhouse-målningen är de bara nio; undrars vad den tionde håller hus.)

Så här i coronatider kan det vara svårt att samla tio personer, särskilt om det handlar om 70-plussare, så jag funderar på att måla en akvarell om dagen i hundra dagar i stället. Eller i alla fall så länge som det här karantänsliknande tillståndet pågår. När man till och med har städat städskåpet finns det ju tid till annat.

Här kommer alltså Decameroneakvarell 1. Den är ett försök att måla ett motiv med bara en färg. Jag valde indanthrene blå, som är en väldigt snäll färg.

Nästa lite för medgörlig, kanske? Testar i morgon med någon annan färg.

Publicerat i Att måla, Böcker, Hälsa, Livet | Etiketter , , | 16 kommentarer

Decameronetider

Postat den 14 mars, 2020 av Karin

Novellsamlingen Decamerone från 1300-talet handlar om vad man gör när man hamnar i karantän. Tio ungdomar, rädda för digerdöden, lämnar Florens för en lite by utanför stan. Där får de tiden att gå genom att berätta en historia var under tio dagar. Boken skrevs av Giovanni Boccaccio och kommer fortfarande i nya upplagor.

Så, vad gör vi nu när fotbollsmatcher och kulturevenemang ställs in och många väljer att hålla sig hemma för säkerhets skull?

Idag – internationella Pi-dagen – kan man till exempel baka paj, eller ”pie”, dårå. Och så kan man använda ett Pi-versmått för att skriva poem. Eller ”piem”.

Första ordet ska ha tre bokstäver, andra ordet en bokstav, tredje ordet fyra bokstäver (3.14159265359 etc). Det lär finnas en hel roman med några tusen av Pi:s decimaler.

Yes, I want,

A slice,

Delicious pi,

Please.

 

Publicerat i Livet | Etiketter , , | 14 kommentarer

Sorgligt

Postat den 5 mars, 2020 av Karin

Specialintressen av alla slag har fått möjligheter att följa vad som händer runt om i världen, tack vare internet. Det gäller även akvarellister. Man hittar favoriter, letar upp oaser med inspirerande (och imponerande) målningar.

En konstnär som jag gärna återvänder till är (var) Liu Shouxiang, från Wuhan i Hubeiprovinsen i Kina. Han dog för ett par veckor sedan det är så sorgligt att tänka sig att denna makalösa akvarellist och vänlige man (som det verkade av de filmsnuttar jag sett) inte längre finns.

Men hans målningar finns kvar, med sin kombination av lätthet och precision.

Publicerat i akvarell | Etiketter , | 25 kommentarer