Lyckligt slut?

”Om du vill ha ett lyckligt slut, beror det naturligtvis på var du avslutar din historia.” Sa Orson Wells. ”Att börja är lätt, jämfört med att sluta.” Säger många som skriver eller målar. Och i akvarellsammanhang gäller ungefär samma sak som i slalom: Man ska akta sig för det där sista åket och det där sista penseldraget. Det är då man bryter benet, eller sabbar målningen.

Dagens akvarell är inte från idag. Jag gjorde den för ett tag sedan och den var tänkt som en bakgrund till något som jag inte riktigt hade bestämt ännu. Något slags spret i förgrunden? Sådana där dekorativa torra fröställningar på spröda stjälkar? Eller kanske några mörka stammar? Fåglar?? Njae, fåglar är väldigt krävande och blir lätt kitschigt.

Idag tog jag fram den för att måla färdigt. Testade snabbskisser på annat papper och konstaterade att alla mina förgrundsidéer var dåliga. Eller i alla fall att jag inte klarar av att genomföra dem. Till sist bestämde jag mig för att den är klar som den är. Jag avstår från sista åket.

Eller – en älg skulle kanske passa bra i den här terrängen? (Sorry, skojade bara!)

Fast här har någon tagit mitt älgförslag på allvar. Ja kära nån, vad ska man säga? Kanske att nu ser min akvarell lite tom ut när man ser den utan älg.

Tack Skogsgurra – tror jag …. Jag menar visst är det Skogsgurra som har bidragit, men riktigt vad jag ska tycka om denna lösning vet jag inte än.

Det här inlägget postades i Planering och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

9 svar på Lyckligt slut?

  1. Oj, Vilken älgjägare skulle inte bli lyrisk över den älgen, rent av falla i gråt över en sån krona, (eller är det en buske?) och så mycket kött!! En ardennerälg är det nog. ganska gullig.

    Ån gillar jag, den är fin.

  2. Karin Eklund skriver:

    Kanske älgen kom för nära? Fin är den i alla fall, en riktig ardenner som Kicki säger.
    Jag tycker om älgar men faktum är att jag tycker om bilden utan älg, Skogsgurra må förlåta. Det är svårt det där avvägandet. När ska man sluta? Plötsligt så blir det för mycket även om det är väldigt lite.
    Ha en fin fredag Karin

    • skogsgurra skriver:

      Jodå, jag förlåter allt. Vi har en snart åttioårig ”tradition” att driva våra skämt till gränsen för det acceptabla. Och den här gången vann nog syster Karin.

      Jag hade ursprungligen tänkt att klistra in en sån där svart plastälg som sydlänningarna sätter på husvagnarna för att visa att de varit i vildmarken. Men tyckte att ”ardennerälgen” var ännu brutalare. Att den skulle bli offentlig tänkte jag inte på.

      De där plastälgarna har blivit mindre populära bland tyska husbilsägare sedan de kommit att bli standardtillbehör på tyska bensinstationer. Det förtar imponansfaktorn rätt så rejält. Nästa steg i ”utvecklingen” blir kanske att använda en liten skrivare och sätta bilder av familjen med älgar, vargar, björnar och annat på husbilarna. Den här märkapparaten:
      https://www.stampelfabriken.se/stamplar/kontorsstamplar/elektrisk-stampel-med-4-fargstryck/colop-e-mark-731.html?options=cart ger en antydan om att det kan bli så.

      • Karin skriver:

        Det där med märkapparaten kan bli hur hemskt som helst: ”Skapa det individuella uttryck du önskar och applicera på alla sorters släta och absorberande ytor.” Hjälp!

    • Karin skriver:

      Jo, Karin, älgen kom alldeles för nära, den borde nog ha hållit sig till de kanadensiska vildmarker där den eventuellt hör hemma.

      Trevlig helg till Pettasfolket!

  3. Nilla skriver:

    Det där om att man ska akta sig för sista åket eller penseldraget är intressant! Jag har kommit att tänka så i mitt skrivande. Att det många gånger blir ett bättre avslut när jag tar bort sista meningen. Ha ha.

    • Karin skriver:

      Man är aldrig så begåvad som när man stryker bort meningar! På allvar. Och det går att rädda en halvdan målning genom att beskära hårt. Den finns ofta någon liten bit som är OK.

Kommentarer inaktiverade.