Skogsgurra ville i en kommentar till gårdagens akvarell ha prinsessmålningar idag. Det får han inte. Jag har så skonsamt som möjligt förklarat att min prinsessperiod är över. Han tog beskedet som en man. Min sista prinsessmålning daterar sig från 2011 i samband med hovets kaffeflickskris och målades på beställning av ett då fyraårigt barnbarn. Men om det inte blir någon prinsessa gäller det ju att hitta ett annat motiv i stället och det är inte alltid så lätt.
Då såg jag att det är Anna Sewells födelsedag idag. Hon som skrev megasuccén Black Beauty, utgiven 1877.
Det var en helt ny sorts bok, där hästen förde talan. Enligt Anna hade hon bara översatt hästens tankar och synpunkter från hästspråk. Den var avsedd som ett debattinlägg för bättre hantering av hästar och djur i allmänhet, men blev också en populär ungdomsbok. De engelska djurhållningslagarna ändrades som ett resultat av boken. Det är en av de mest sålda böckerna någonsin, som ses som en föregångare till otaliga hästböcker efter det.
Så till hennes och Black Beauty’s ära måste jag ju måla en svart häst! Det är ju min bästa gren, tänkte jag, som ritade långt fler hästar än prinsessor under min uppväxt. Och så satte jag igång, övertygad om att detta är jag bra på. Jag borde ju veta vid det här laget att det man var bra på en gång i tiden kanske inte riktigt går lika lekande lätt längre. Det gäller till exempel att hjula, stå på händer, klättra i träd och kunna namnen på alla klasskamrater plus alla i parallellklassen och naturligtvis de i klassen över. Samt tydligen också att måla hästar. Jösses vad ringrostig jag är. Har jag överhuvudtaget kunnat rita eller måla hästar, någonsin?
Men nu är det för sent att backa om jag inte ska sabba mitt en-akvarell-om-dagen-projekt. Så varsågoda, Black Beauty som ung, på grönbete i obestämda marker och en ännu mer odefinierad omgivning.
Jag skulle kunna skylla på ett knasigt akvarellpapper, men som mina akvarellkompisar säger: ”That’s not cricket!”
Uppdatering 31 mars. Det alltid lika uppmuntrande kommentarsfältet tycker att jag kanske ska göra ett försök med älgar också, som ju är ett populärt motiv. Och så får jag ett medskick med inspirationsbilder. Tackar för omtanken. Ska fundera på det där. Länge.
Inte så att jag har något emot älgar, tvärtom. Längst ner till höger kan man se mig och min älskade älgkompis Miranda. Det är mycket jag tycker om som jag inte målar …
Inte så pjåkigt heller. Men jag har för mig att du, då, när det begav sig, ställde hästarna så att de svårritade delarna skymdes av högt gräs eller en buske.
En gång för mycket länge sedan gjorde jag en applikation som skulle pryda en lasarettskorridor, jag klippte till en häst och satte dit. Men så frågade jag en människa i närheten om ett utlåtande, Åh vilken fin räv! sa människan. Jag kände dit ett hus framför hästen.
Hästar är svårt.
Jag är glad att du tar upp incidenten med hästen som gömde sitt huvud i en buske, så att jag kan få en sen men dock upprättelse! Det var i boken Tornado Boy av Thomas Hinkle som jag läste om den smarta hästen som stack in sitt huvud långt in i en buske för att skydda ögonen mot en våldsam tornados virvlande sand. Så smart, tänkte jag och måste förstås måla den scenen. Och blev totalt missförstådd. Ack ja, det är ju alla konstnärers öde, kanske särskilt när man är i tioårsåldern, eller så. Sen insåg jag väl själv att målningen inte var så dramatisk som jag tänkt mig: en hästbak med lite grönska omkring.
På samma sätt som denna häst, som känns lite strakbent och tråkig, jämfört med den smidiga, skimrande hingst i full fart som jag tänkt mig.
PS. Rävar och hästar är kanske lite lika om man tänker efter. Eller kanske inte.
Visst ser hästar ut som rävar! Speciellt fuxarna.
Det känns bra att inte vara den som påpekar stabbig strakbenthet. Det har du ju sett själv. Och lillasyster har förtydligat på ett bra sätt.
Jag kan bidra med insikten att det är den enskilda individen som gör den bästa designen. Det som kommittéer och folkomröstningar åstadkommer är sällan bra:
https://www.youtube.com/watch?v=wgeRTIGfVUk
Att en kamel är en häst designad av en kommitté är en gammal sanning. Och nu, när allt ska vara så tassande försiktigt och säkert så att användaren inte behöver tänka alls, så har insikten att ”En elefant är en mus som försetts med alla tänkbara och otänkbara skyddsåtgärder” blivit alltmer aktuell.
Hmmm. Vad säger kamelernas talespersoner om detta tro? Att de faktiskt är väldesignade och ändamålsenliga varelser, troligen. Och det blev i alla fall en kamel. Vanligvis åstadkommer kommittéer mindre än så:
Når fanden fick i sind att inget skulle ske
Da blev det rettet in den første kommitté
Jag håller fullständigt med Kicki; hästen är ju inte så pjåkig alls, utan tvärtom.
Jag är fullständigt säker på att om jag hade försökt mig på att måla Black Beauty så hade det förmodligen blivit en mårdhund eller något liknande. Underbar kommentar av Kicki för övrigt.
Anna Sewell var förmodligen kvinnan som kunde tala med hästar eftersom hon kunde återge Black Beautys tankar..
Spännande kvinna, en prinsessa i sitt slag för sig.
Mårdhund … fniss!
Ja Anna Sewell kunde säkert prata med hästar. Hon skadade sina fötter som barn och hade svårt att gå. Så hon blev hästberoende och bästis med de hästar hon använde.
Hennes bok är översatt många gånger och en av de första översättningarna hette: ”Vackra Svarten, historia om en häst berättad af honom själf”.
Det finns ju andra områden inom djurvärlden där man kan
(miss)bruka sin talang som exempelvis att måla älgar. Du är välkommen att i vårt praktfulla Älgrum studera mer eller mindre underliga älgfenomen. Verkar som om älgar lockar fram det sämsta hos ”konstnärerna”. Alla är ju förvisso inte en Liljefors eller Borg men många tror att dom är det. Känsliga personer varnas för övernattning i detta rum, då sömnen kan bli allvarligt störd. Sòffa i köket är ett betydligt lugnare alternativ.
OK, Hyttfogden, din rekommendation är uppfattad och jag tar den på lika stort allvar som någonsin Folkhälsomyndighetens rekommendationer: Jag lovar att inte ge mig på att måla älgar!
Men apropå älgrummet; borde ni inte ha en förstoring av mig och den queera älgtjuren Miranda på väggen där. Har ni det? Jag vill minnas att det varit på tal, men minns inte hur det blev.
Jamen misströsta inte, måla älgar! Du kanske har en oanad målaälgartalang du inte visste om.
Mycket oanad i så fall Hyttis. Undrar om jag ens vågar försöka!
Du och Miranda hänger i Älgrummet. Har mailat en serie bilder där allt framgår i sin fulla prakt.
Aha, vad bra! Hade som sagt nåt vagt minne av att vi diskuterat detta. Och tydligen också skridit till handling.
Finns nu som uppdatering i inlägget.
När jag läser ditt inlägg påminns jag om mina egna tillkortakommanden vad gäller sånt som jag en gång i världen var bra på. För min del handlar det nog till viss del om prestationsångest. Om jag själv eller andra förväntar sig att jag ska prestera bra så kan det liksom låsa sig. Jag skapar helst där jag är fri från förväntningar och bedömningar.
Som när man ska börja måla på ett dyrt akvarellpapper. Det MÅSTE ju bli jättebra. Och då blir det sällan det.
Nu blir jag förstås nyfiken på det du en gång i världen var bra på! Musik, måleri, matlagning, gymnastik, diskuskastning, eller helt andra saker?