Varför är inte himlen lila?

Nu har jag lärt mig något nytt på (den numera digitala) akvarellkursen. Kanske är det så att alla redan vet detta och i så fall får ni cirkulera, titta på reprisen av Skärgårdsdoktorn eller hitta på något annat. Om någon färg- och fysikkunnig person tycker att min förklaring behöver korrigeras eller kompletteras är jag mycket tacksam för hjälp.

Så här är det: de färger som ljuset består av, som man till exempel kan se i regnbågen, har olika våglängd. (Nm nm på bilden står för nanometer som är – well, jättekort.)

De kortaste våglängderna liksom sprids ut uppe i atmosfären, medan de lite längre våglängderna är bra på att ta sig igenom all bråte som finns där, till exempel syre- och kvävemolekyler.

Den blå färgen, som har korta vågor, blir därför kvar däruppe, medan rött och gult, med de längre våglängderna tar sig fram hela vägen till oss.

MEN, undrar då förstås vän av ordning, varför är inte himlen lila i så fall. Lila ligger ju alldeles under det blå i regnbågen och har ännu kortare våglängd. Jo tydligen är det så att dom lila våglängderna är så himla (ursäkta!) korta att dom på nåt sätt upplöses, blåser bort, inte vet jag, men borta är dom i alla fall. Utom när ljuset bryts i en regnbåge, då den lila färgen får en chans att visa upp sig.

När man vet detta blir det lite lättare att hantera ljuset i målningarna. Det som är solbelyst har mer gult i sig och det som ligger i skugga mer blått. På ett snölandskap är det uppenbart och tydligt, men det gäller allt: landskap, stadsmiljöer, ansikten, osv. Om man målar en faluröd lada har solsidan lite gult i det röda och skuggsidan lite blått i det röda. Osv.

Dagens övning gick lite fort, men den är i alla fall ett försök att tillämpa de här idéerna.

Självklarheter, förstås, att de solbelysta ytorna har varmare färger än de som ligger i skugga. Men det där med att det är klokast att hålla sig till samma färg, men med inblandning av mer eller mindre gult, respektive blått är en lika enkel som fiffig idé.

På den här målningen finns en hel del att säga om ljus och skugga i övrigt – skuggorna borde vara mörkare. Och den där himlen! Här blev den ju nästan lila! Den är egentligen vit och jag hinner inte måla den i kväll. Om jag var frestad att skylla på dåligt papper i går känns det lika frestade att skylla på elljuset idag. Det är svårt att få en bra återgivning av en målning när man fotograferar under kökslampan. Men om jag ska vänta till i morgon och dagsljus, ja då blir det ju ingen dagens målning idag.

Det här inlägget postades i akvarell, färg och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

12 svar på Varför är inte himlen lila?

  1. Hurra! det är slut med duttandet! Fint blev det och självklart är det ju egentligen, när du förklarade det. Tack.

  2. Gillar färglära.
    Intressant om färgerna, men tappade lite tråd då och då,men tror att jag fick med helheten.
    Sköt om dig!

    • Karin skriver:

      Tack Lena! Tråden är kanske inte någon sammanhängande tråd utan lite olika trådstumpar, är jag rädd.

      Sköt om dig du också!

  3. skogsgurra skriver:

    Hur blir det om du tar en bild i dagsljus och jämför?

    Kökslampan är troligen varmvit. Och det ger lite trivsam stämning från elden i grottan. Ingår förmodligen i vår hundratusenåriga evolution. Om du byter arbetsbelysningen till dagsljus (Day Light LED) så blir det enklare att hantera nyanser.

    http://www.ledochled.se/terminologi/Kelvin2.jpg

    Sedan är det förstås också detta med ögats känslighet. Den har ett maximum vid ungefär 550 nm (Nm betyder newtonmeter dvs moment på en axel och ska inte användas här) och det kanske inte är så överraskande att evolutionen styrt åt det hållet eftersom det motsvarar grönt. Det kunde nog vara bra i jungeln och det har nog inte ändrats mycket på 100 000 år.

    Vid violett, som man kunde vänta sig att himmeln skulle vara, har ögat dålig känslighet och det bidrar nog till att vi uppfattar gasblandningen som vi lever i som vackert blå.

    • Karin skriver:

      Om jag tar en bild i dagsljus blir det tyvärr inte alls bra, eftersom jag fick en sån där ingivelse, precis innan jag gick och la mig i går kväll. Jag fick för mig att jag skulle förbättra målningen lite. Så numera är den tyvärr inte presentabel överhuvudtaget. Jo, jag borde veta vid det här laget att det är bättre att göra en ny än att ge sig på och ”förbättra” en som kan duga som den är.

      Ändrar Nm till nm, tack för påpekandet.

      ”Ögon känsliga för grönt” har alltså en vetenskaplig och biologisk grund. Intressant!

    • Karin skriver:

      PS. För att kolla skillnaden mellan elljus och dagsljus har jag tagit nytt foto av akvarellen den 29 mars. Man undrar om det ens är samma bild.

  4. Gerd skriver:

    Ah, en sån underbar målning!
    Jag gillar färglära. Gick en kurs i färg, kommer inte ihåg vad det kallades, men var väldigt populärt på 80-talet. Jag har min färgkarta ”i huvudet” men vet att med ålderns rätt har den ändrats lite. Jag var vår, men nu lite mer sommar.

    • Karin skriver:

      Tack Gerd och välkommen hit!

      Undrar om det inte kallades Färganalys? Jag har nog aldrig gjort någon sådan och eftersom jag nästan alltid bara har svart, hade det ju inte varit så stor idé. Nu ska jag ta en sväng hem till din blogg och kolla.

      • Gerd skriver:

        Färganalys, var namnet, ja! Intressant. En kvinna som var med i cirkeln fick inte många färger alls, men hon var gravid och fick göra om analysen efter födseln och då fick hon fler färger!
        Trevlig söndag!

  5. Nilla skriver:

    När jag läste kemi på Stockholms universitet för hundra år sedan höll jag en gång ett föredrag om olika färgers våglängder och hur vi uppfattar dem. Låter mer som fysik än kemi, men av någon anledning (som numera är höljd i dunkel för mig) så var det inte det. Kul att bli påmind om det, i alla fall! :)

    Mycket fin målning. När ska du ha utställning? I höst, som del i ett firande av att restriktionerna släppts? Jag kommer.

    • Karin skriver:

      Intressant att färgernas våglängder fick finnas inom kemin! När man väl blandar färgerna kan det förstås kännas som lite kemi, när de beter sig lite som de vill.

      Utställning ja … det tar emot, faktiskt. Det skulle omvandla målandet till något annat, mindre lustfyllt tror jag. Men jag kanske tänker om när jag står där med hundra målningar som jag inte vet vad jag ska göra med. Decameroneutställning med hundra målningar för hundra kronor styck?

Kommentarer inaktiverade.