En olycklig kärlek

Postat den 10 april, 2020 av Karin

Jag har ett olyckligt förhållande till Island. Som ung läste jag de isländska sagorna och gillade dem så mycket att jag senare bestämde mig för att lära mig isländska. Sedan slumpade det sig så att jag på ett av mina jobb tidigt i livet fick hand om nordiska samarbetsfrågor och där ingick också minst en resa till Island varje år. Lycka! Trodde jag.

Första gången jag var där frös jag mer än jag någonsin gjort och det vill inte säga lite. Andra resan packade jag ännu mer varma kläder och då kom mitt bagage på villovägar. Tredje resan omfattade en utflykt för att vi skulle få se lite mer av ön. Det hällregnade hela tiden och var svårt att se någonting alls. Fjärde resan tog jag på eget bevåg ut några extra semesterdagar och åkte i förväg, för att ge Island en chans till. Det blev helt misslyckat, eftersom jag troligen valde fel utflykter och bara fick se mer av ett illgrönt landskap, utan några nyanser i det gröna och däremellan den där karakteristiska tråkgrå jorden som det blir av vulkaner. Rätt fult, faktiskt, men det sa jag aldrig till någon eftersom man i det nordiska samarbetet SKA vara Islands-entusiast.

Mina isländska kunskaper fick jag aldrig användning av, eftersom det var fornisländska och uttalet har hunnit ändra sig rätt mycket på tusen år Möjligen kunde jag stava mig igenom några tidningsrubriker.

Nåväl, allt det där kom jag att tänka på när jag gjorde mitt dagliga museibesök idag. Denna gång blev det Fotografiska museet, och utställningen Generation Wealth, av Laureen Greenfield.

Om länken funkar kommer man till museets digitala visning av utställningen.

Island är med på ett hörn i utställningen, om hur det kan vara att gå igenom totalkvaddad ekonomi.

Sedan var det det där med dagens bild och jag drog mig till minnes att det i alla fall kan finnas någon Islands-vy som är rätt OK, något vattenfall. Så jag bestämde mig för att försöka mig på det. Och visserligen är långfredagen lång, men banne mig om jag börjar om igen med detta projekt. Även en dålig målning är en målning, i detta sammanhang. Lärorik, på många sätt. Jag ska nog försöka träna lite på vattenfall. Dock inte på Island.

Sen kunde jag förstås inte låta bli att testa ett par idéer. Lyssnar på Matteuspassionen på P2 och då passar det bra att måla till det. Den där skyn av vattenstänk ovanför vattenfallet, på första bilden, är ologisk tycker jag. Om man inte utnämner det till ett litet moln, förstås. Men jag testade i alla fall att låta vattnet komma från högre upp. Så mörkade jag ner runtomkring för att få vattnet att bli ljusare. Om det är en förbättring vet jag inte riktigt, men när man har lyxen att ha tillgång till en misslyckad akvarell ska man absolut ta chansen att pröva olika lösningar.

Publicerat i Att resa, Natur, otur | Etiketter , , | 12 kommentarer

Ren och skär sanning. Rena rama lögnen.

Postat den 9 april, 2020 av Karin

Jag lyssnade på Språket på P1 och det brukar få följdverkningar. Där diskuterades ordet ”fasta” och den förklaring vi lyssnare fick var att det har med ordet ”fast” att göra, alltså att man håller fast vid sitt löfte att låta bli att äta.

Nä, tänkte jag, det kan ju inte stämma. Så simpla samband är ovanliga inom etymologin. Så jag undersökte hur det förhåller sig. Det stämde! Mycket konstigt. Ordet ”fästning” är närbesläktat. Något ointaglig. Ett ställe för att skydda sig och där man har full koll på vad man släpper in.

Här är skärtorsdagens sista måltid, corona-anpassad, alla deltar via nätuppkoppling. Bilden visar ett möte via plattformen Zoom. Man ser max sex, sju deltagare samtidigt, sedan får man växla.

När jag ändå var i farten måste jag ju kolla upp lite annat. Apropå skärtorsdag kom jag att tänka på ”ren och skär” och det snarlika uttrycket ”rena rama”.

Ren och skär är ju begripligt, eftersom skär är ett gammalt ord för ren. Tänk skärseld. Och skärtorsdag, för att man då ska tvätta händerna extra noga … Eller fötterna kanske det var, som Jesus tvättade åt sina lärjungar. Men rama? Jo, det är ett fornnordiskt ord för stark och kraftig, kanske med lite kantring år något negativt.

Dagens akvarell är lite försenad, pga omedgörligt akvarellpapper, men det kommer nog förhoppningsvis att ordna sig innan dagen är slut.

Lite senare. Puh, vem kunde ana att denna dag skulle fyllas med så mycket dramatik? Nu har jag i alla fall fixat färg och papper. Jag fick tag i en bulvan, som la mina varor i en ihålig ek vid Mosebacke torg, eller kanske det var en parkbänk. Och eftersom jag tog bilen dit innebar operationen mindre fara för mina medmänniskor och mig själv än om jag tagit T-banan.

Sen gick internätet sönder litegrann, men hjälpsamma supportmänniskor på webbhotellet hjälpte mig med det. Därefter hörde bostadsrättsföreningen av sig och berättade att jag kunde få ett alldeles eget cykelgarage om jag ville. Vi inspekterade och det visade sig vara precis vad jag behöver. Så här mycket interaktion med omvärlden är jag verkligen inte van vid.

Och så var det akvarell nummer tjugotvå. Vad målar man på skärtorsdagen? Skärgård, såklart! Med rosa (skär) himmel dagen till ära.

Publicerat i historia, Planering | Etiketter , , , , | 9 kommentarer

Grattis på 200-årsdagen!

Postat den 8 april, 2020 av Karin

Den här damen, Venus från Milo, är betydligt äldre än 200 år, men det är precis på dagen 200 år sedan hon fick komma upp ur underjorden och, pånyttfödd, bli beundrad i all sin glans.

Berättelserna om var hon fanns och hur hon hittades går lite isär (hur det nu kan komma sig när det bara var 200 år sedan!).

En version säger att det var en bonde på ön Milos som plöjde upp henne när han höll på med vårjordbruket. En annan att hon hittades i en grotta som kanske var en gammal hemlig krypta där miloerna gömde värdefulla föremål för att de inte skulle stjälas av atenarna.

Men sen köpte fransmännen henne och nu finns hon också på Louvren i Paris. I dag firar man alltså att det är 200 år sedan hon hittades.

Egentligen är hon bortåt 2200 år, på ett ungefär och välbevarad för sin ålder, måste man väl säga.

Det var vad jag hittade på dagens museiutflykt.

Med dagens akvarell har det gått sisådär. Jag har målat på ett alldeles för slätt papper, ”satin” som egentligen – tror jag – gör sig bäst för pillriga illustrationer med torr akvarell, där man använder minimalt med vatten.

Gårdagens papper var för grovt, dagens papper är för slätt och det jag saknar är mellansorten, den med alldeles lagom gräng. Jag vågar bara visa den där satin-bilden i miniformat för den är verkligen inte bra.

Arga akvarellisten får inte vara med och leka under mitt Decamerone-projekt, men jag vet ju precis hur det skulle ha låtit:

”Men åh, sådana där träd finns inte! Släpp igenom himmel och ljus vettja. Lollipop-träd! Kluddigt och tråkigt, ovisst hur ljuset faller, tråkigt vatten som dessutom lutar (fundera lite på vad vågrätt betyder), konstig puckel i landskapet …”

Jo, så är det nog, så för att muntra upp mig tog jag det allra sista pappret med rätt sorts gräng och försökte mig på en snabb landskapsbild utan sjö, men med lite blåst.

Förvisso inget mästerverk det heller, men i alla fall något som jag känner mig mer hemma med.

Publicerat i historia, konst | Etiketter , , | 10 kommentarer

En femtedel avverkad – akvarell nummer tjugo!

Postat den 7 april, 2020 av Karin

Visst ser hon ut att ha det lite skönt, La Joconde? Eller Mona Lisa som vi brukar kalla henne. Museerna stänger ner runt om i Europa och även här i Stockholm. Då kan man i stället besöka dem nätledes. Många museer lägger upp särskilda visningar, andra är generösa med att visa upp sina målningar och föremål.

Jag brukar försöka hinna med ett museum per dag. Utöver en akvarell per dag, alltså. Plus lite gymnastik och gärna en tur med cykeln.

I morgon ska jag se om jag kan få med mig ett litet akvarellkit på min cykeltur, för nu borde det ju gå att måla utomhus. De gånger jag har försökt tidigare har det ofta samlats en liten åskådarskara och då blir det lite svårare att måla. Men nu! Nu kan jag jag vända mig till en eventuell publik och säga: ”Vik hädan!”

Dagens målning återspeglar viss materialbrist. Inte nog med att jag saknar bränd sienna, jag börjar dessutom få ont om papper. Förhoppningsvis löser det sig i morgon. Tills vidare använder jag vad jag har. Här har jag målat på grövre gräng än jag är van vid. I morgon kommer (om jag inte får någon leverans) motsvarande motiv på en slätare gräng än jag brukar använda.

Publicerat i konst | Etiketter , , , | 8 kommentarer

Nya perspektiv

Postat den 6 april, 2020 av Karin

Jag har en karta uppsatt i min hall, strategiskt placerad mellan vardagsrum och kök, bredvid bokhyllan med kokböcker. Det är en vägledning till alla undanflykter som man kan ta till när man vill prokrastinera, dvs skjuta upp något man inte har lust att göra.

Där finns till exempel ”Napland”, för en liten tupplur och ”Sudden Urge to do Laundrey Valley”, där det plötsliga  behovet att börja tvätta tillgodoses; där finns också dagdrömmarstranden, sociala mediaskogen och många fler platser att rymma till när man vill slippa göra något.

Nu har kartan fått en annan innebörd. Den är helt enkelt bra att kliva in i när det inte längre är aktuellt med de vanliga sysslor, som även fyller en pensionärs almanacka, som dagishämtning, stallet, kören, familjeträffar, kurser, styrelsemöten, gympapass, luncher med ex-kolleger …  Allt det där är ju trevliga verksamheter, som man inte behöver någon prokastineringskarta för. När de försvinner ur vardagen tar prokrastineringssysslorna vid: det är plötsligt möjligt att damma böckerna i bokhyllan, skriva ett eller annat protokoll, städa bland alla mappar i datorn och laga de sedan länge utslitna kappfickorna. Tvättkorgen är ständigt tom.

”Lake of coffee breake” har blivit en välbesökt plats och jag är mycket hemtam i ”City of Closet Re-organisation.”

Mina krukväxter mår bättre än någonsin. Alla är omplanterade i nyskurade krukor. De får näringstillskott och de vattnas regelbundet. Kanske lite för ofta.

Det är som att en och annan krukväxt värjer sig lite:

”Tack, men nej tack! Det är bra, du vattnade mig ju faktiskt i morse, så jag klarar mig till i morgon. Eller rentav till i övermorgon.”

Jaha. Nähä. OK. Suck. Vad ska jag hitta på då? Jo, jag vet! Då målar jag av dig i stället. Ha!

Publicerat i Livet | Etiketter , , , , | 18 kommentarer

Söndagsmålande

Postat den 5 april, 2020 av Karin

Eftersom det är söndag och vilodag tänkte jag att jag tar det lite lugnt med målandet. Varför inte plocka fram något av alla halvfärdiga alster och se vad det går att göra?

Anledningen till att de är halvfärdiga är förstås att jag inte riktigt vet hur jag ska gå vidare. Eller att risken att jag sabbar i stället för att fullborda är uppenbar. Frisk vågat kan visserligen vara hälften vunnet, men det kan lika gärna vara allt förlorat. Här är riskerna dock obefintliga. En halvfärdig målning i skåpet eller sabbad målning i papperskorgen kan ju faktiskt gå på ett ut. Eller som en akvarellkompis brukar säga: ”Det är ju bara en bit papper!”

Dagens komplettering har handlat om att bygga upp industrimiljön under rökbolmandet. Jag ska nog lägga till mera skrufs, här och där. Eftersom skorstenarna vinglar hit och dit borde de också stagas upp lite. Eller kanske inte. Jag tror den heter ”Det går bra nu”.

Den där sortens vyer var en självklarhet på 1960-talet. Sedan har de gradvis blivit ovanligare i takt med att miljömedvetandet och utsläppsrening öka. Men den verkligt märkbara effekten har vi nu, i coronaepidemins spår. Nu klarnar luften i Delhi och man kan se pyramiderna igen från Kairo.

Publicerat i Att måla, Debatt | Etiketter , , , | 4 kommentarer

Fixeringsbild

Postat den 4 april, 2020 av Karin

Mina motivval följer ingen plan och har knappast någon röd tråd. Idag letade jag efter gamla bilder, som verkar vara på rymmen. Jag ville jämföra snön på Kilimanjaro 1970 och idag. När jag var i Östafrika senast flög jag över bergmassivet och blev chockad över hur mycket av snön som försvunnit. Det är nu nio år sedan, så det har väl smält bort lite till sedan dess, är jag rädd. Men jag hittade inte mina gamla bilder från Tanzania så då målar jag Kilimanjaro i stället, så som jag mins berget. Eller ”den lilla vita kullen”, som namnet betyder.

Så här minns jag den lilla kullen. Lejonen brukade också se ut sådär, nästan osynliga mot savannens gulbruna gräs. Det var sällan man såg en lejonhanne som stod upp. De låg mest och vilade, medan honorna jagade. När man målar är det dock lättare att få till en hanne, så att det ser ut som ett lejon. Om jag låter honom ligga ner försvinner han ju helt och hållet, så han får allt räta på benen lite på den här bilden.

Publicerat i Att resa, Natur | Etiketter , , , , | 2 kommentarer

Och nu till något helt annat …

Postat den 3 april, 2020 av Karin

Just nu är jag lite i samma läge som Pippi Långstrump, när hon, tillsammans med Tommy och Annika hamnat på en (nästan) öde ö och försmäktade utan snus. Själv försmäktar jag i min corontän utan bränd sienna. Visserligen kommer väl räddningen så småningom, för jag har skickat iväg flaskpost i form av en beställning på nätet, men leveransen tycks dröja. Det lär ska gå att blanda till själv, men lätt är det inte. Och samma sak blir det verkligen inte. Nu har jag testat vad mina andra rödbruna färger går för.

Brown madder, Venetian red, Indian red och Light red (som inte är ljusröd utan tegelfärgad) är alla lite rödbruna, men ingen har den brända siennans intensitet och smidighet. Jag testade igenom alla fyra och lade ett stråk med klarröd färg (Scarlet lake) som referens ovanför. Ingen funkar som jag vill. Men när jag skulle slänga provpappret såg jag att färgerna bildade något slags motiv.Fyra skumma figurer.  Jag la lite Neutral tint som bakgrund, mellan de fyra rödbruna och den klarröda.

Nu undrar jag vad färgerna vill uttrycka. Sammansvärjningen inför mordet på Gustav den tredje kanske, eftersom jag lyssnade på ett radioprogram om det medan jag målade. Eller det svårbegripliga coronavirusets hemliga vägar? Jag sparar den så länge, det kanske klarnar.

Bränd umbra har jag däremot gott om, för se senaste gångerna jag skulle köpa bränd sienna har jag av misstag fått bränd umbra i stället. Kanske kan blanda den med nåt? Det måste jag testa!

Publicerat i Att tolka | Etiketter , , , | 11 kommentarer

Lyckligt slut?

Postat den 2 april, 2020 av Karin

”Om du vill ha ett lyckligt slut, beror det naturligtvis på var du avslutar din historia.” Sa Orson Wells. ”Att börja är lätt, jämfört med att sluta.” Säger många som skriver eller målar. Och i akvarellsammanhang gäller ungefär samma sak som i slalom: Man ska akta sig för det där sista åket och det där sista penseldraget. Det är då man bryter benet, eller sabbar målningen.

Dagens akvarell är inte från idag. Jag gjorde den för ett tag sedan och den var tänkt som en bakgrund till något som jag inte riktigt hade bestämt ännu. Något slags spret i förgrunden? Sådana där dekorativa torra fröställningar på spröda stjälkar? Eller kanske några mörka stammar? Fåglar?? Njae, fåglar är väldigt krävande och blir lätt kitschigt.

Idag tog jag fram den för att måla färdigt. Testade snabbskisser på annat papper och konstaterade att alla mina förgrundsidéer var dåliga. Eller i alla fall att jag inte klarar av att genomföra dem. Till sist bestämde jag mig för att den är klar som den är. Jag avstår från sista åket.

Eller – en älg skulle kanske passa bra i den här terrängen? (Sorry, skojade bara!)

Fast här har någon tagit mitt älgförslag på allvar. Ja kära nån, vad ska man säga? Kanske att nu ser min akvarell lite tom ut när man ser den utan älg.

Tack Skogsgurra – tror jag …. Jag menar visst är det Skogsgurra som har bidragit, men riktigt vad jag ska tycka om denna lösning vet jag inte än.

Publicerat i Planering | Etiketter , , | 9 kommentarer

Födelsedagsfirande i coronatider

Postat den 1 april, 2020 av Karin

Födelsedagsbarnet är i Brasilien och de som vill fira honom finns i andra länder och på andra kontinenter. Men nu är det ju så att väldigt många har blivit tvungna att lära sig att koppla upp sig på olika plattformar för nätkontakt i stället för närkontakt, så att säga, så det finns en viss vana att umgås skärmledes.

Barnbarnet Astor fyller alltså tre och vi lyckades, utöver firarfamiljen, samlas tretton personer kring födelsedagsbordet, så att vi kunde sjunga födelsedagsvisor på några olika språk och applådera treåringen när han blåste ut ljusen.

Dagens akvarell får bli ett av de hittills tre porträttförsök som jag sliter med av honom. Det jag visade häromdagen var jag inte riktigt nöjd, så jag fortsätter lite till.

Här är det väl lite mera som han är och ser ut och jag har inte överdrivet ögonen. Den ungen är väldigt mycket ögon. De där sparrisliknande strånkarna till vänster om honom ska bli några kungsljus.  I övrigt tänker jag mig lite mer negativ målning kring bladen, så det blir lite djupdunkel i bilden och lite annat småfix. Återkommer (kanske) om det.

Och försök inte räkna fingrarna, för då blir ni bara bekymrade.

Nej, sa jag ju, försök inte räkna fingrarna! Det där fixar jag till på något sätt.

 

Publicerat i Att resa | Etiketter , , , | 9 kommentarer