Frihet …

Stagnelius rader om frihet dyker upp rätt ofta nuförtiden. Eller om tvång. I hans Strödda dikter (1818), finns några ofta citerade rader.

Tvenne lagar styra
detta liv. Förmågan att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Adla du till frihet
detta tvång …

Det är en ordrik dikt som kanske inte är så njutbar i sin helhet, men de där raderna passar onekligen idag. Det börjar dyka upp vittnesmål från personer som finner sig tillrätta med tvånget att försaka. Det handlar förstås om dem (oss) som har ett någorlunda gynnsamt liv trots karantän, som det inte går någon nöd på, som slipper oroa sig för ekonomin, men som var ganska otåliga i början av detta nya liv. Nu droppar vittnesmålen in om om en ganska behaglig tillvaro, med långpromenader, med nya sätt att umgås med barnen, eller via nätet med vänner, tid att läsa, titta på film, måla, spela något instrument, lägga pussel, eller kanske fundera. De börjar se att det finns en slags frihet i begränsningarna. Mer tid. Mindre splittrat. Jag hör ju själv till den gruppen: i karantän, men under gynnsamma förhållanden.

Jag skulle ju aldrig ha hunnit måla en akvarell om dagen om livet sett ut som vanligt.

Nu hinner jag till och med göra några misslyckade försök innan jag bestämmer mig för att ge upp och göra en snabb teknikövning i stället.

Det här är bilden av ett privilegierat liv. Tid att måla, misslyckas, testa igen och byta spår. Ja, jag städar upp varje kväll, gör rent paletter och penslar, ställer undan blandkoppar som tror att jag inte behöver, men dom brukar åka fram igen. Och ja, jag har alldeles för många färger.

Dagens misslyckanden ska ni slippa se. Här är i stället teknikövningen som vår akvarellkurs fick i uppgift denna vecka. (Vi kör vidare med kursen, men nu via nätet. Det går det också, men visst saknar jag kurskamraterna.) Man knycklar ihop ett silkespapper så att det blir lagom skrynkligt, sedan målar man lite slarvigt på ”skrynkeltopparna”, liksom. Sedan lägger man silkespappret med färgen nedåt på akvarellpappret, trycker till och kollar vad det blev. Jaha, det ser visst ut som fjäll? Då förstärker man det med en pensel med mycket rent vatten i. Klart!

Det bör helst vara vitt silkespapper, annars kan det bli konstigt! Sånt brukar det alltid finnas, för det blir över när man gör julgranskarameller, eftersom ens medhjälpare tycker att det är roligare med färgstarka kombinationer.

Det här inlägget postades i kaoskordinator och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

11 svar på Frihet …

  1. Jodå visst är det ett behagligt karantänliv vi för. Nu kan vi ju börja jobba lite med tomten, det är mycket att ta reda på efter blåsvädren.
    Högen med UFOn (UnFinished Objekt) krymper väldigt sakta och nya projekt står och stampar och vill bli igångsatta. Mora sommardräkt t ex. Eller plädväven.
    Handlingslistan lämnar jg till grannen.
    Jag tror jag har användning för en lång karantän.
    Ibland tänker jag att vi inte karantänar i en trång lägenhet på 18-de våningen, ej heller i ett flyktingläger.
    Det finns ingen anledning för oss att gnälla. Men det ska bli trevligt när det här är över.

    • skogsgurra skriver:

      Exakt så tycker vi här i Pörtet också.

      Tar tag i en massa grejer som blivit liggande. Mat fixade grannarna i början och när vi ringde vårt ”Varuhus” (dom som har allt utom bröllopsklänningar) så tyckte tjejen där att vi skulle maila en lista och bara åka förbi och hämta. Smidigt. Den här veckan blir det ännu smidigare för då kör dom ut kassarna framåt eftermiddagen. Då får vi det vi vill ha och slipper välja färdigkomponerade satser. Bara det innebär en hel del frihet.

      Med bra väder, som det är ibland, 108 m till sjön (107 vid högvatten), gratis parkering och fungerande post kan det inte bli så mycket bättre. Mor stickar och läser, far svarvar och skriver. Gamla kontakter återupplivas och maten tillreds av den som känner sig inspirerad.

      Men det där att sitta inspärrad på artonde våningen i en varm lägenhet som kostade, och kostar, alldeles för mycket tänker vi på med fasa. Vad är det som gör Östra Mälardalen så oemotståndligt lockande? Det har vi frågat oss i många år och just nu ter sig frågan ännu mera berättigad. Jobb? Kulturutbud? Häftiga barer? Frihet? Vi tycker att mycket av allt detta finns i stora delar av landet i övrigt. Och av en annan och bättre sort. Och så är det ju det här med parkering…

      Skrivet av en som bott både i Stockholm och Paris och kanske besöker båda lite då och då. Men som egentligen föredrar det enkla livet i Pörtet här på landet.

      Det handlade väl om frihet idag? Den finns.

    • Karin skriver:

      När jag gick och lade mig i går kväll hörde jag en intervju med en kvinna som arbetar inom hemtjänsten. Det underströk ytterligare vilken gynnsam situation vi karantänister har. För henne fanns ingen frihet, bara extremt tungt arbete. Och det första jag läste nu på morgonen var en artikel av ett vårdbiträde på ett äldreboende för dementa: ”Glada människor i media provoceras jag av; människor i karantän vars största problem är att hitta en tillräckligt bra bok att läsa avundas jag.” Hennes slit, när ingenting fungerar, när smittspridningen är oundviklig (att låsa in en smittad person är förbjudet, att hindra smittade personer att gå omkring och smitta andra är omöjligt, med den underbemanning som råder), när de sliter så att de nästan stupar och ändå inte räcker till, ja det gör ju att alla tankar på att eventuellt beklaga sig över karantänen liksom blåser bort. För henne och alla andra i liknande situationer blir det svårt att se någon frihet i tvånget. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta. Kanske att vi har det precis så bra som vi tycker att vi har det. Och att det är bra att vi inser det.

  2. Gabrielle skriver:

    Oj så fina akvareller du gör! Menar inte bara den du visar i dag utan även tidigare. Roligt att se hur du utvecklas. Mycket inspirerande!
    Jag har en dragning åt akvarellmåleriet. Fast bara i betydelsen jag är nyfiken på det, längre än så har det inte gått. Målade en hel del (mer täckfärg eller akryl) under tonåren och i 20-årsåldern, sen har det legat i träda. Kanske jag faktiskt borde sätta på mig min andningsmask (godkänd mask s.k. P3, vi har några såna) och smyga mig in i en affär med konstnärsmaterial och äntligen äntligen prova.
    Inte minst det där med knycklat silkespapper gör mig nyfiken.

    • Karin skriver:

      Vilken bra idé att testa akvarell! Det är … engagerande är väl den bästa beskrivning jag kan komma på. Roligt, förstås, men rätt ofta också frustrerande. Grejen är att man måste vara inställd på att prova sig fram. Rätt ofta skiter det sig, men det är lärorikt. Och om du (liksom jag) målat tidigare med andra material blir inlärningskurvan spännande och förhållandevis snabb. Allt det där grundläggande med komposition, motivval, tecknande osv har man ju lite hum om, så det är frågan om att koncentrera sig på akvarelltekniken. Och sedan är man fast! IB Wahlström på Olofsgatan har ett bra sortiment, både i butiken och på nätet.

      • skogsgurra skriver:

        Lutar det åt att bli ett webbaserat nytt Grifflarna? Det vore väl på tiden.
        Men nu gäller det ju inte att rista på skiffertavlor – så namnet måste ändras. Kanske Blaskarna? Eller Slaskarna?
        Båda förslagen är riktigt dåliga. Men du kommer säkert på något mera attraktivt. Lycka till!

      • Karin skriver:

        Det är en bra idé, som håller på att förverkligas lite varstans. ”Arga akvarellister” kanske inte låter så inbjudande. Får fundera vidare på det!

  3. Livet just nu är behagligt, så länge man inte är sjuk eller någon närstående drabbas.
    Dagarna går i en hög hastighet och hinner inte göra allt jag skulle vilja. Fast idag är en slö och regnig dag här .Härligt!
    Trevlig helg!

    • Karin skriver:

      Precis så! Och du med din trädgård kan behöva någon regnig dag för att få ledig och kanske hinna läsa en god bok. Trevlig Waleshelg till dig!

  4. margareta börjesson skriver:

    Glad av dina bilder

Kommentarer inaktiverade.