Nu har jag lärt mig något nytt på (den numera digitala) akvarellkursen. Kanske är det så att alla redan vet detta och i så fall får ni cirkulera, titta på reprisen av Skärgårdsdoktorn eller hitta på något annat. Om någon färg- och fysikkunnig person tycker att min förklaring behöver korrigeras eller kompletteras är jag mycket tacksam för hjälp.
Så här är det: de färger som ljuset består av, som man till exempel kan se i regnbågen, har olika våglängd. (Nm nm på bilden står för nanometer som är – well, jättekort.)
De kortaste våglängderna liksom sprids ut uppe i atmosfären, medan de lite längre våglängderna är bra på att ta sig igenom all bråte som finns där, till exempel syre- och kvävemolekyler.
Den blå färgen, som har korta vågor, blir därför kvar däruppe, medan rött och gult, med de längre våglängderna tar sig fram hela vägen till oss.
MEN, undrar då förstås vän av ordning, varför är inte himlen lila i så fall. Lila ligger ju alldeles under det blå i regnbågen och har ännu kortare våglängd. Jo tydligen är det så att dom lila våglängderna är så himla (ursäkta!) korta att dom på nåt sätt upplöses, blåser bort, inte vet jag, men borta är dom i alla fall. Utom när ljuset bryts i en regnbåge, då den lila färgen får en chans att visa upp sig.
När man vet detta blir det lite lättare att hantera ljuset i målningarna. Det som är solbelyst har mer gult i sig och det som ligger i skugga mer blått. På ett snölandskap är det uppenbart och tydligt, men det gäller allt: landskap, stadsmiljöer, ansikten, osv. Om man målar en faluröd lada har solsidan lite gult i det röda och skuggsidan lite blått i det röda. Osv.
Dagens övning gick lite fort, men den är i alla fall ett försök att tillämpa de här idéerna. 
Självklarheter, förstås, att de solbelysta ytorna har varmare färger än de som ligger i skugga. Men det där med att det är klokast att hålla sig till samma färg, men med inblandning av mer eller mindre gult, respektive blått är en lika enkel som fiffig idé.
På den här målningen finns en hel del att säga om ljus och skugga i övrigt – skuggorna borde vara mörkare. Och den där himlen! Den är egentligen vit och jag hinner inte måla den i kväll. Om jag var frestad att skylla på dåligt papper i går känns det lika frestade att skylla på elljuset idag. Det är svårt att få en bra återgivning av en målning när man fotograferar under kökslampan. Men om jag ska vänta till i morgon och dagsljus, ja då blir det ju ingen dagens målning idag.
För några år sedan kom en bok, som jag tänker på i dessa tider. Den heter The Village Effect av Susan Pinker (utgiven av Spiegel & Grau). Den är en studie som enligt underrubriken handlar om hur mänsklig kontakt, ansikte mot ansikte, ger oss ett längre, lyckligare och smartare liv.
Som i går när jag gick längs allén och ett gäng killar på andra sidan av den tomma gatan kickade boll mellan sig.
Såhär säger en av mina många rit-böcker, Bruce Robertsons Teckna och illustrera. Här handlar det om småbarn och en treåring bör väl räknas dit.
Förra porträttet (i gårdagens inlägg) har jag gjort med hjälp av mjuk blyertspenna och akvarellfärg. Först en underskiss med penna, som kan suddas ut (inte suddas bort utan suddas omkring med lillfingret, till exempel) till skuggor där det behövs. Sedan akvarellfärg ovanpå det.
Dorian Greys porträtt, av Oscar Wilde handlar om en vacker ung man som inser att han är väldigt snygg när ser sitt porträtt. Han önskar att hans utseende inte ska förändras.
Detta porträttförsök tål egentligen inte att visas upp, men se det som ett lärorikt exempel på hur det kan bli när man inte kan.
