Jag blev lite oväntat väckt av en etiopisk drake i går natt. Det var den här målningen som föll ner från sin krok och dunsade i golvet. När jag hängde tillbaka den på morgonen påmindes jag att jag länge tänkt försöka ta reda på varför Sankt Göran ger sig på denna lilla rädda figur, som knappast ser ut som en drake.
Drakar är ju ett slags orm- eller ödleliknande varelser, med eller utan vingar. Den här figuren passar inte riktigt in i någon drakfamilj. Den utstrålar inte heller ondska, såvitt jag kan se. I stället ser det ut som om den vill säga: ”Hallå där. JAG har inte gjort något. Är du på jakt efter ondska, ska du kanske ta en titt på dig själv!” Och Sankt Göran ser lite fundersam ut.
Om man tittar noga på den här och på den första bilden ser man att ryttaren bara har stortån i stigbygeln. Ser lite obekvämt ut.
Men här har vi i alla fall en etiopisk drake som vi är vana att se dem. Fortfarande inga vingar, men omisskännligt en drake. På de etiopiska målningarna finns ofta jungfrun som ska räddas uppe i ett träd, som här.
Sankt Göran är ju inte heller någon enhetlig figur. Han var en kristen officer i den romerska armén i nuvarande Turkiet under slutet av 200-talet.
Där regerade kejsar Diocletianus, som försökte stoppa kristendomen. Göran vägrade ge upp sin kristna tro och trots lång, trogen och framgångsrik tjänst hos kejsaren avrättades han 303.
Men han finns också som den där sagofiguren som räddade en prinsessa från att bli uppäten av en drake. Samtidigt som han, enligt vissa legendvarianter, såg till att 20 000 personer lät kristna sig.
När jag försöker reda ut hur det är med drakar i allmänhet och etiopiska drakar i synnerhet inser jag att detta forskningsfält är överväldigande omfattande. Variationsrikedomen är stor när det gäller drakar och de tycks kunna få se ut lite hur som helst. Som ormar, som varanödlor, som varianter på lejon eller som förväxta fladdermöss. Arga och onda här hos oss, ibland lyckobringande som i Kina.
Den här bilden från 1400-talet föreställer Sankta Margareta från Antiokia som blev uppäten av en drake.
Men eftersom hon var både kristen och jungfru blev det för svårsmält för just den här draken. En enhörningsdrake. Mycket ovanligt.
Margareta själv är alltså en kvinnlig kollega till Sankt Göran. Också det mycket ovanligt.
När jag kommit så långt i mina drakstudier måste jag lämna dem, för att i stället träffa det femåriga (nästan sexåriga!) barnbarnet på eftermiddagen. Och då fortsatte draktemat. Hon plockade fram en bok som hon tyckte att jag skulle läsa. ”Du kommer att gilla den, jag lovar. Den är sååå bra!”
Och det har hon ju alldeles rätt i. Boken Prinsessor och drakar av Christina Björk och Eva Eriksson är sååå bra. Roliga initiativrika prinsessor av mångahanda slag, en för varje dag i veckan, liksom finurliga, räddhågsna eller leklystna drakar. Väldigt kul läsning. Jag testläste ett par kapitel för henne och treåringen; boken fungerade bra för båda.
Jag hittade inget jeanstyg att laga med när det blev lite akut häromveckan, så jag gjorde så här för att stoppa förfallet:
Men nu har i alla fall jeansindustrin insett att konsumenterna är på väg att vakna till och en liten förbättring är på väg. De ohälsosamma slipmetoderna ersätts med laser. Alltid något.
På kyrkogården vid Katarina kyrka – längst ner mot söder – ligger ett litet lågt hus med vackra fönster och fin dörr.
Hon har också gjort en kolteckning av ett flickhuvud i gips, som finns i otaliga kopior och ofta dyker upp på loppmarknader. Flickan blundar och har ett vackert fridfullt leende.
Och här kommer lite mer arkivforskning.
Och i så fall måste detta vara från söder, eller kanske lite sydväst?
Den är en trevlig fikaplats och det är ett bra ställe att hänga tvätt på om det ser ut att bli regn.
… det började dra ihop sig och jag insåg att jag inte skulle hinna. Åskan mullrade i närheten och mörka moln drog in. Jag borde ha varit snabbare.
När Pettson ska göra pannkakstårta till en av Findus ofta återkommande födelsedagar är mjölet slut. Då måste de cykla till affären, men det är punka på cykeln och för att laga den måste de in i snickarboden, som tyvärr är låst och nyckeln har hamnat i brunnen och då behövs metspöt som ligger på loftet ovanför snickarboden, men stegen ligger i Anderssons kohage där det finns en arg tjur…
De finns de som hävdar att snickarboden har klara likheter med Pettsons snickarbod och det kanske ligger något i det.
Den här bilden av mitt barndomshem hittade jag på ett café i den närbelägna bruksparken i går.
Jag hittade till exempel en uppsats av Louise Cederwall Lindström, skriven för tjugo år sedan när hon studerade vid Historiska institutionen vid Stockholms universitet. Uppsatsen har titeln:
