Gäller 1816 års Reglemente för vaccination i riket fortfarande?

Om det är så att 1816 års Reglemente för vaccination i riket fortfarande gäller kommer alla klockare att få bråda dagar framöver. Där står nämligen att

5 § De som antas till klockare skall inte bara kunna slå åder utan också vaccinera och bistå vid mindre läkargöromål. (Detsamma gäller även barnmorskor, men de verkar ha väldigt bråda dagar ändå, födelsetalen har inte gått ner, snarare tvärtom).

Tanken är att betrodda medborgare, samhällets stöttepelare, ska ställa upp och vaccinera när det fanns ett sätt att stoppa framförallt smittkopporna. Min enda farhåga här är att klockaryrket kanske inte finns längre, i och med automatiserad klockringning. Vem ska då göra det?

Jag hittade häromdagen i en låda på landet ett litet vaccineringskit. Där finns en minikniv att rista med (det brukar vara två sådana knivar i dessa kit), en nål att sticka med, och ett par igenkorkade glasrör med suspekt innehåll. Jag vågar inte ens tänka på vad det små glasrören innehåller, eftersom ingen vet hur länge ett smittkoppsvirus kan överleva. De tål både hetta torka och tid.

Jag skulle inte haft en susning om vad detta är för något om inte min kloka moster Frida insett att detta lilla kit kunde behöva en förklaring. Därför stoppade hon i en hopvikt liten lapp i det tomma lilla facket där det skulle ha legat ytterligare en minikniv.Min mormorsmorfar var alltså betrodd att vaccinera församlingsmedlemmarna i Färila. Man skulle ju gärna vilja veta hur det gick. För samtidigt som vaccinet kom, växte motståndet. Den första vaccineringen i Sverige ledde till 50% dödlighet. Nils Rosén som genomförde de första smittkoppsympningarna i Sverige började med sina egna barn tvillingarna Johanna Maria och Nils födda 1752. Johanna Maria dog, Nils överlevde. Men det var egentligen inte vaccinering, utan variolisation, som innebar att man ristade upp ett litet sår och kletade in äkta virus. Vaccineringen (av latinets vacca, för ko) innebar att man gick en omväg via andra djur.

Nåväl. Idag finns också vaccinmotståndare. Det är svårt att förstå, tycker jag, eftersom de inte bara utsätter sig själva för fara utan också andra. Det finns mängder av anti-vaxxare-skämt på nätet. Svårt att välja, eftersom de flesta är ganska morbida. Men jag fastnade till sist för den här bilden av hur det var förr i tiden när tonåringarna smet ut för att få ett shot. Och hur det är idag i vaccinmotståndarfamiljer.

Men åter till 1816 års vaccineringslag. Om det är ont om klockare, vilka betrodda medborgare kan vi då skicka ut i vaccinationsärenden?

Det här inlägget postades i Döden, Efterlyst, historia, Livet och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

33 svar på Gäller 1816 års Reglemente för vaccination i riket fortfarande?

  1. Lotten Bergman skriver:

    Knappt hade jag avslutat ett litet blogginlägg om Lady Mary Wortley Montagu, som såg till att ympa sina egna små barn i smottkoppstider, förrän jag hamnade här! Sannerligen, sannerligen säger jag: great minds think alike, Karin!

    Men … det måste jag ju säga. Mitt inlägg i frågan handlar blott om insamlad kunskap från olika källor – medan du sitter här med ”ett litet vaccineringskit” och moster Fridas lilla lapp.

    Ja, det måste jag då säga: jag ligger sannerligen i lä och är intill döden (oj, sorry) imponerad.

    • Lotten Bergman skriver:

      För att inte taaaaala om detta:
      ”5 § De som antas till klockare skall inte bara kunna slå åder utan också vaccinera och bistå vid mindre läkargöromål.”

      Hade ingen aning!

    • Karin skriver:

      Fast dina insamlade kunskaper är ju jähätteintressanta, särskilt hur man utvecklade smittkoppsvaccin i Turkiet, långt innan det blev aktuellt i våra trakter. Och den Eurocentriska snorkigheten som vägrade tro att något som kom från sådana utmarker kunde vara till någon vettig användning.

  2. Brorsdottern skriver:

    Jag tänker att det finns ganska många artister som inte har så mycket för sig som kanske kan hjälpa till. Förstår vad roligt att bli vaccinerad av Johan Glans. Eller Carl Einar Häckner, han kan ju trolla in vaccinet i armen på en eller genom näsan!

  3. Cecilia N skriver:

    I en del pastorat finns det klockare, dock inte i någon jag varit insyltad i. Jag har inte riktigt klart för mig, men tror mig ha förstått att det är mer en ekonom än musiker som avses numera.

    • Karin skriver:

      Nu blev det spännande, Cecilia – berätta med om de klockare som du HAR varit insyltad i! Tänkte jag skriva först. Men så läste jag noga och inser att ett ”i” leder till pastorat i stället för till klockare. Intressant om man behållit titeln klockare även efter att uppgiften att ringa i kyrkklockorna försvunnit.

  4. Musikanta skriver:

    Hade jag varit gammal nog då hade jag väl också fått vaccinera folk. Klockaren var ju både organist och ringare. Hans (det fanns väl inga kvinnliga klockare) största uppgift var att leda psalmsången under gudstjänsterna.
    Ingrid

    • Karin skriver:

      Vem vet, Ingrid, du kanske blir inkallad till vaccinationstjänstgöring. Kanske 1816 års Reglemente för vaccination i riket fortfarande gäller? Jag skulle inte tveka en sekund att överlämna mig i dina händer i så fall!

    • skogsgurra skriver:

      Då måste jag fråga vad som är så speciellt med klockarkatten? Förutom att han tydligen var svag för det på den tiden svagare könet?

      När det gäller den automatiserade klockringningen så var en känd västeråsfirma tidigt ute med sådant. Och jag har faktiskt varit inblandad i den hemskt avancerade utrustningen med en tryckknapp. Klockaren fick räkna antal slag – hur klämtningen gick till kommer jag inte ihåg, kanske det duttades på samma knapp? Problemet var pinsamt enkelt, en tamp hade lossnat men eftersom det ansågs vara en avancerad utrustning kom man inte ens på tanken att be den lokala elfirman kolla. Det var i Ullared – innan Ullared blev Ullared. Så till sägandes.

      Jag är egentligen ganska så kyrksam. Åtminstone i Ullared. Nästa gång var efter den katastrofala julottan ungefär tjugo år senare. Ljuset var nedtonat och organisten spelade preludiet. När församlingen klämde i med ”Var hälsad…” så drog ljuset på för fullt. Församling och organist försökte igen. Samma sak. Prällen levererade i alla fall Julevangeliet och sedan drog var och en till sin stad. ”Tystnad rådde” kanske inte. Men viss förstämning. Jag var inte med då, så jag vet inte alldeles säkert.

      • Karin skriver:

        Klockarkatten har jag inte ens (har inte ens jag) någon teori om – tror inte riktigt på de förklaringar som cirkulerar, som att det skulle vara en kombo av amour du clocher (hemkär, eller lokalpatriot) och amoureux comme un chat (kär som en katt).

        Men medan jag har dig här i båset: jag behöver också råd om signalsystem. Inte om kyrkklockor, utan någon fiffig motsvarighet till Stugvakten, som kopplades upp mot fasta telefonlinjen, som inte finns längre.

        • skogsgurra skriver:

          Att Stugvakten försvann beror på att koppartrådarna försvann. Fanns inga tekniska förutsättningar längre.
          Men det borde finnas en massa varianter där nätet gör samma sak. Och förmodligen billiga. Med alla mätningar man kan behöva. Plus kamera och rörelsedetektor. För ungefär 278,99 SEK.

          Skulle gärna leta men håller på med fnöskig kilrem just nu och vill inte splittra mig. Eller remmen.

        • Karin skriver:

          Fnöskiga kilremmar är nog inte att leka med. Önskar dig framgång med det projektet och letar vidare på nätet och försöker genomskåda skillnaden mellan goda råd och allmän kunskapsuppvisning. Trådarna är ofta långa och blir alltmer komplicerade, typ ”men då har du nog inte tagit hänsyn till om s/n börjar på XW” … En spännande värld.

  5. Kicki Englund Frost skriver:

    En betrodd person måste väl vara den som har samhällsbärande funktion, dvs busschaufförer m fl. Mycket praktiskt, kliv på bussen och bli vaccinerad, säker i kollektivtrafiken alltså.

    • Brorsdottern skriver:

      Jag tänkte på brevbäraren en stund men sen tänkte jag ett företag med blå bilar…. Näää…. Då lär vaccinet bli försenat!

    • Karin skriver:

      Tänker att busschauffören har det körigt (he) nog ändå och de sitter ju numera ofta inburade av smittskyddsskäl. Och med Postnordleveranserna vet vi ju hur det kan gå.

      Friställd barpersonal, kanske? Shot som shot.

  6. Paula skriver:

    Du har ju stoff till en riktigt spännande roman där i släktens gömmor! Dödlighet 50% ja då skulle nog jag också avstå,,,,, jag kan inte tala för någon annan men själv kommer jag med glädje att ta sprutan när den väl blir tillgänglig. Just nu är det lite ovisst med tillgång till dessa våra så efterlängtade droppar. Och viruset verkar göra allt det kan för att överlista vetenskapen och hinna mutera tillräckligt mycket för att vaccinet inte ska hinna skydda tillräckligt. Usch ja, man hoppades nog att vintern och våren skulle innebära lättnader..Jag börjar helt klart känna av symtom på att förvandlas till en eremit. När turisterna dyker upp vid Coop på eftermiddagarna då går jag gärna över till andra sidan gatan muttrandes över att dom inte kan ha mat med sig hemifrån…..

    • Karin skriver:

      Ja jösses alla släktens öden och äventyr … Lite släktkrönikor skulle nog vara på sin plats, men det blir liksom inte tid.

      Gärna vaccin bums! Nu när nedräkningen har börjat till det som förhoppningsvis blir ett lite normalare liv ökar otåligheten också, i alla fall för mig. Man vill ju liksom veta VAD man räknar ner mot. Mitten på mars? Någon gång i april? Eller vad? Det är bara att fortsätta eremitera och karantänisera och hoppas att man kommer ihåg hur man gör när man umgås med folk, när det väl blir möjligt och tillåtet igen!

  7. Vad intressant!
    Hade inte en aning om detta, fast visste att klockaren hade en stor betydelse förr, bl a som läskunnig.
    Jag är alltid intresserad av det där lite udda kunskaperna och detta stämde gott in.
    Mycket trevligt inlägg, tack!

    • Karin skriver:

      Tack Lena! Den lärdom jag tar med mig av detta är att det alltid är bra att skriva en beskrivning av tavlor, föremål etc, som är självklara för en själv, men som kanske en dag väcker frågor. Min pappa var bra på att göra det. En lapp på baksidan av en tavla, till exempel, var den var målad och hur han fått den.

  8. skogsgurra skriver:

    Nytt fösök:

    För det första, gör som svampnördarna. Smaka försiktigt på innehållet i de små rören. Smakar det illa, eller om det bränner på tungan, så ska du inte äta innehållet. Det finns högrisklabb i din närhet. Det är nog bäst att hålla till där :)

    För det andra, om du inte tycker att du vill köpa ettusen järnspett så finns det artiklar i länken som passar bättre och som kan köpas styckvis. På Banggood finns det också gott om grejer som löser dina problem och där är minsta mängd 1 st.
    https://www.banggood.com/Wholesale-Security-and-Surveillance-c-11598.html

    • Karin skriver:

      Tackar! Tror jag avstår från högrisklabbtest.

      Jag botaniserar i stället vidare i detta rikhaltiga utbud och har nästan fastnat för en Ontech GSM 9040. Den utlovar ”enkelt handhavande” och har ett temperaturområde på -40° till +55°. Borde räcka tycker jag.

  9. Brorsdottern skriver:

    En helt annan sak, Horndalingarna, igår träffade jag en tjej som har en liten cavalierflicka,en sån ruby som Mille är. Hon är köpt i Horndal av en Leni som är runt 70-72 år. Är det nån ni känner?

    • Karin skriver:

      Men vad har du nu ställt till med!? Eftersom jag var osäker på hur en cavalierflicka ser ut måste jag ju kolla det. Men så förtjusande! Vilket trevlig hund! Och sådana föds upp här i närområdet? Hur ska det gå, hur ska det gå …

      Leni känner jag nog inte – verkar vara mer syrrans ålder. Men jag tror mig veta var hennes hus bor, eftersom det inte finns så många som brukar ha en flock hundar.

  10. Brorsdottern skriver:

    Haha ojdå! Titta inte för mycket på valparna, det var så det gick till när vi spontanköpte Mille. Det är världens trevligaste ras, du måste ha träffat Mille i Nora?

    Hon har både cavalierer och nån annan spaniel.

    • Karin skriver:

      Men träffade jag verkligen Mille i Nora 2015? Det borde jag ju minnas, men det gör jag inte. Ingen hund som tiggde lasagne vid bordet. Ingen vovve ombord på flodbåten. Var hon verkligen där?

      Jag gick förbi där Leni bor idag, på en kall vinterpromenad. Träffade en svart och en röd cavalier. Den svarta skällde ut mig och den röda sprang och gömde sig. Ibland har man tur!

  11. Brorsdottern skriver:

    Mycket möjligt att grannbarnen hade lånat honom, de gör det ibland. Ida skriker åt mig ibland att vi måste åka bort så hon får hundvakta.

    Tur att de inte satte sig fint framför dig och såg så där gulliga ut som de kan göra! Då hade det varit kört.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.