En hälsning från 1924

På en av de översta hyllorna i skafferiet på landet finns en behändig liten korg med sällansaker, som ugnssvärta och kopparputs. Häromdagen fick jag för mig att fräscha upp den och ta bort en gammal tygklädd pappskiva i korgens botten. (Ja, det är sånt som man hinner med under en corona-karantän … )

Så jag plockade ut Röda Björn-burk, ugnssvärta, stålull och diverse borstar och lirkade loss pappskivan. Lyckligtvis vände jag på den innan jag skulle slänga den i soporna och där hittade jag vad som måste vara en födelsedagshälsning till min mamma på 14-årsdagen, den 27 april 1924.

Handstilen liknar den i förra inlägget, där min moster skrivit en förklaring om det lilla vaccinationskitet, som min mormorsmorfar använde. Här dyker hon troligen upp igen, mammas storasyster, som alltid hade kloka råd till hands, hela livet.

Här är det ett slags lite kärvare carpe diem-råd, kanske, att man inte ska lata sig? Så här står det:

Framtiden giver visserligen
goda löften
Men den närvarande betalar
kontant
Den gör klokt som tager vara på
tidens flyende minuter
för att handla och verka

27 Aprill 1924

Undrars vad som låg i korgen på födelsedagen. Förhoppningsvis inte rengöringsmedel och ugnssvärta!

Jag skulle gissa på att det var lite handarbetssaker, något broderi kanske eller material till en virkning. Själva grattiskortet måste ha legat i korgen, för på undersidan av pappskivan finns ingenting om lyckönskningar på födelsedagen.

Nu har jag borstat av pappskivan lite och lagt tillbaka den i korgen. Och jag undrar om mamma någonsin såg vad det stod där på undersidan av den grönklädda pappskivan.

Jag ska försöka leta ihop bilder på min mamma i olika åldrar. Där jag finns nu hittar jag ingen bild på henne som 14-åring. Den här bilden är urklippt ur ett odaterat gruppfoto som troligen är taget senare än 1924.

April 1924, snart hundra år sedan. Hitler satt fängelse för ölkällarkuppen i München. Han skulle släppas ut i december 1924 och under fängelsetiden skrev han Mein Kampf. Mussolinis parti fick 60% i allmänna val i Italien. Händelser som en fjortonåring i Falun inte hade en aning om.

Det här inlägget postades i historia, Livet och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

18 svar på En hälsning från 1924

  1. Karin – jag tycker så mycket om det du skriver och berättar – nyss när jag gick igenom gamla papper som legat i Jans källare hittade jag brev från dig. Du var annanstans i världen än jag och vi försökte få till möten – men lyckades inte. Nu går det ju inte heller, men kanske du vill ha dina brev från längesedan? Jag skickar dem gärna till dig – och ses också gärna när så är möjligt. Margareta

    • Karin skriver:

      Tack Margareta! Ja skicka jättegärna breven – jag mailar aktuell adress. Jag har inte så mycket kvar från förr, så det är mycket välkommet!

      Jag tänker, när jag hittar dessa små minnesfragment från förr, som det till min mamma för nästan hundra år sedan, att hon borde ha skrivit dagbok! Men så minns jag hur mina dagböcker såg ut, helt jämmerliga och ointressanta så dem slängde jag för många år sedan. De få brev som jag har kvar från förr är mycket mer välskrivna (ja, relativt alltså) informativa och relevanta.

      Ses också gärna när det blir möjligt – kanske rentav i sommar!

  2. Brorsdottern skriver:

    Vad roligt att hitta gamla brev, papperslappar och sånt!

    Vi hittade ett gäng foton undangömda i ett skåp när vi köpte huset i Vintrosa, damen som bott här bodde på hemmet efter en stroke så vi tog glatt med foton och hemmagjord vinbärssylt och knatade ner till henne. Hon såg väldigt undrande ut över fotona på en man och en kvinna men vi tänkte att det beror nog på stroken. Det slog oss sen att eftersom fotona var gömda så kanske det var hennes man med fel dam!

    Hoppas innerligt att det inte var så, vad hemskt, dessutom var sylten fruktansvärt sur märkte vi först efter promenaden till hemmet. Hon måste ha undrat vad det var för dårar som dök upp!

  3. Musikanta skriver:

    Min mamma var också född 1910. Hon blev 95 år. Jag är så ledsen över att jag aldrig frågade henne om hennes uppväxt och om tiden när jag var liten. Varken hon eller min pappa var någon brevskrivare så jag har bara fotografier som minnen av dem.
    Det gäller verkligen att ta vara på tidens flyende minuter – ju äldre man blir, ju fortare går dagarna, åtminstone när det gäller mig.
    Ingrid som önskar dig en skön kommande vecka.

    • Karin skriver:

      Ja varför frågade man inte mer. När jag tänker tillbaka på vad jag vet om min mammas barndom och ungdom är det så anekdotiskt, det jag vet. Jag tror faktiskt jag ska försöka skriva ner någon slags kronologi för egen del – förr eller senare är det kanske något barnbarn som undrar när och varför jag flyttade från Dalarna, var jag bodde i Tanzania och i USA. Alla dessa adresser jag bott på … knappt jag kommer ihåg själv!

      Visst snurrar tiden allt fortare!

      Trevlig första februarivecka önskar jag dig!

  4. skogsgurra skriver:

    Lovisa!
    Det var Hyttis första kommentar när hon såg bilden. Själv är jag ansiktsblind men visst har hon rätt.

    Moster Frida kände väl som äldst(?) av de tre systrarna ansvar för de yngre och nog är det lite av de så kallade poesiböckernas (typ: Jag vill sitta i ditt minne etc.) formuleringar i maningen till Flit och Dygd över maningen? Stiernhielm var visserligen sedan länge död men levde väl fortfarande i synen på lifvet och dess pligter. Att han var dalkarl från begynnelsen gjorde kanske också sitt till.

    Frida var ett med tidsandan. Jag besökte henne på Magasinsgatan några gånger när jag hade ärende åt det hållet och fick också ta del av hennes maningar. Och hennes tro på auktoriteter var stor. Vid ett tillfälle hade jag hjälpt SSAB, som då hette Domnarvets Järnverk, med ett problem där de lokala förmågorna inte riktigt räckte till. Det upprörde henne: ”Menar du att Bergslagets Ingeniörer har gjort fel!??” Det kunde hon inte tro. Men jag var ju Gretas son, så jag hade väl hittat på. Men jag accepterades ändå och vi hade intressanta samtal om diverse samhällsfenomen.
    Klok? Kanske. Konventionell? Till en del. Moralisk? Ja.
    Själv känner jag att det finns andra variationer på svaren om samma frågor skulle ställas om mig. Men värdegrunderna delade vi.

    Sa jag tack!?

    • Karin skriver:

      Vassego!

      Ja, jag förstår att moster Fridas världsbild vacklade om du påstod att man inte hade koll på vad man höll på med på Bergslaget.

      Hon kämpade ju på, Frida. Försörjde familjen såvitt jag förstår, med sitt jobb på telefonväxeln, när pappa Fritz dog, kring 1920. Kunde inte gifta sig för då hade hon förlorat jobbet. Det finns en bild (var, var, var?) som antyder att det kunde ha gått på ett helt annat sätt. Där hälsar pappa och farbror Erland på i Falun och det ser ut som om Erland skickar en mycket kärleksfull blick till Frida.

      Lovisa? Ja hon har kanske fått lite av sin mormors drag.

      • skogsgurra skriver:

        Man kan ju uppfatta saker olika. Jag ringde 867 (hennes nummer) och undrade om jag kunde titta in, Hon undrade förstås vad jag gjorde i grannskapet och när jag sa att jag varit på järnverket en sväng så trodde hon att jag sökt jobb där. Det hade, i hennes ögon, varit den mest fantastiska av upphöjelser.

        Det här borde vi kanske ta privat, men eftersom vi fortfarande inte har fått ordning på pörtemailen och om du tillåter – radera om du känner för det – så skulle det vara intressant att veta mer om historien.

        Fritz var tydligen en av de utsända apostlarna när det gäller nykterhet (väl kvalificerad, så vitt jag förstår) och Fader M. berättade några gånger om hur han påverkats av Fritz’ berättelser om sina tre döttrar. Det stämmer ju bra med det du säger om bilden på Martin och Erland. Men när detta skedde, och varför, har jag inte en susning om. Har du? Eller Kicki?

      • Karin skriver:

        Nu har jag hittat bilden! Den är från 1931 och jag mindes alldeles fel. Måste nog bli ett eget inlägg om falska minnen …

  5. Staffan skriver:

    Den nyfikne får ett roligare liv än den likgiltige. I dag säger man ofta att det gäller ”att vända på alla stenar”, något exempelvis polisen kör hårt med.

    Du har nu infört ett nytt talesätt: ”Att vända på alla pappskivor”.

    Fortsätt så.

    • Karin skriver:

      Du anar inte … Just i detta hus kan det vara extra spännande att vända på varje papper. Min pappa gillade att klippa ur viktiga artiklar ur tidningar och tidskrifter. Dem klistrade han upp på papper som han sparat, ibland med mindre viktig text på. Men när jag nu vänder och vrider kan det ibland vara svårt att veta vilket som är vad.

  6. Vilket fynd!
    Intressant när du går tillbaka i tiden. Historia är inte bara kungar.
    Tack för trevligt inlägg!

    • Karin skriver:

      Tack Lena! Den kommentaren skulle min pappa också ha gillat. Han släktforskade långt innan det blev en folkrörelse och jag begrep inte riktigt varför. Trodde han att han skulle hitta några framstående släktingar? Nej, förklarade han, det är just sådana som våra släktingar som historien egentligen handlar om och deras överlevnadsförmåga i knappa omständigheter.

  7. Anna/notonmusic skriver:

    Visst är det roligt med skymtar från det förgångna? Vi hittade en bunt brev i trossbotten när vi flyttade in i våra hus. Kändes som en kär hälsning från de som gått före oss.

    • Karin skriver:

      Sådana fynd är ju väldigt välkomna! I det hus jag är nu handlar det ofta om att göra fynd bland fynden … Eftersom min pappa sparade på allt, verkligen allt i pappersväg, kan det kännas lite tröstlöst ibland att bläddra bland relativt ointressanta mappar och pärmar, men så plötsligt dyker det upp ett guldkorn. Ett brev. En personlig berättelse.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.