Från mörker stiga vi mot ljuset …

Postat den 22 december, 2020 av Karin

När man tillbringat en mörk och dyster decembermånad med att sakna adventspysslet med barnbarnen, då blir man VÄLDIGT glad när femtonåriga barnbarnet överraskar med ett egentillverkat pepparkakshus!

Fina dekorationer runt om, med hjärtan och girlanger, så gulligt!

Jag kommer att njuta av en lugn och fridfull (om än rätt osocial) jul. Det finns bra musik på P2, en hel del filmer på TV. Och så böcker förstås. Det känns på något sätt lite lättare att slå sig ner i en fåtölj och ta det lugnt och avvakta bättre tider nu när det finns ett vaccin i sikte.

GOD 2020-JUL (trots allt) till alla!

Publicerat i Jul, Livet | Etiketter , , | 25 kommentarer

Decemberljus

Postat den 14 december, 2020 av Karin

Ibland ser jag mig om här på sidan och tänker att jag borde möblera om. Eller städa i alla fall. Ta bort färggranna höstlöv i sidhuvudet och ersätta med något som passar bättre till årstiden. Som den här decemberbilden från Slussen, i väntan på mera fotovänliga vyer. (Den fick hänga med ett tag men är nu utbytt).

Så här ser det ut mitt på dagen på den del av Slussen som nu är färdig. Notera skylten ”Gångtrafik förbjuden” längst ut till höger! Om man går ska man hålla sig längst ut åt öster, vilket innebär rejäla omvägar om man till exempel ska från Stadsmuseet till Kornhamnstorg.

Jag har svårt att få ihop den här bilden med de lockande arkitektritningarna som visade lekande barn, spelande trubadurer och promenerande par, hand i hand. ”En plats att mötas…” Idag är det snarare en plats man vill komma bort från så snabbt som möjligt. Vi får se om det blir bättre framemot sommaren.

Himlen idag, fotograferad över Skarpnäck

I väntan på det fortsätter jag med mina tusch- och akvarellexperiment.

Idag var det nästan så att vi kunde ha fått se solen för första gången i december. Men bara nästan. Den här sortens ljus – eller brist på ljus – kan man bara använda till en sak: Akvarellinspiration.

Den här akvarellen heter Decemberljus. Om någon vill tolka det som bitter ironi går det bra.

Och så har jag fortsatt med bläckexperimentet. Här är det bläcket Parker Quink igen. Först tecknade jag huset med en vanlig billig Pilotpenna och suddade till linjerna lite med vatten.

Sedan lade jag på det svarta bläcket på torrt papper och föste omkring det med vatten. Där bläcket landade först blev det mörkblått och där det sedan är utspätt går det mer åt gult. Alltid lika spännande att se vad bläcket ska hitta på!

Publicerat i akvarell, Arkitektur, Att måla, Slussen, Slussens Golden Gate-bro, teknikövning | Etiketter , , | 38 kommentarer

Årets dystraste dag?

Postat den 5 december, 2020 av Karin

Gårdagen har chans på pallplats i tävlingen om årets dystraste dag. I tolvtiden var det eftermiddagsmörkt och klockan tre var det kvällsmörkt och klockan fyra var det mitt-i-natten-mörkt. Något riktigt dagsljus såg jag överhuvudtaget inte till och då letade jag ändå ordentligt.

Så vad gör man? Bekämpar mörkret. Försöker utvinna lite färger ur det svarta. Det finns svarta bläcksorter där man blandat olika färger, för att få fram den rätta svärtan. Med rätt tajming, rätt papper och lagom mycket vatten kan man locka fram de olika färgerna igen.

 

Här har jag målat med ett svart Parker-bläck som heter Quink. Lättjobbat och trevligt.

Landskapet är målat på Montval-papper, som inte suger åt sig färgen så snabbt.

Ansiktet är också målat med Parkers Quink, men på Saunders & Waterford-papper, som är ett mer sugande. Då blir det lite fläckigare och mer svårmålat.

Det går inte att styra hur färgerna ska falla ut – eller jag har i alla fall inte förstått hur det funkar. Det blir som det blir och man får försöka hänga med så gott det går.

Här har vi ett annat bläck, ett österrikiskt som heter Leipziger Schwartz. Där dominerar rosa och blått, när det löses upp. Riktigt vad man ska ha just de här egenskaperna till hos dessa bläcksorter är jag osäker på. Just nu nöjer jag mig med att ha lockat fram lite färg ur svärtan.

För övrigt tycker jag att vi har hamnat i fel tids-zon och ser gärna en ändring, så att vi får ljusare eftermiddagar, dvs sommartid året om. Visserligen till priset av mörkare morgnar, men det är det värt.

Publicerat i akvarell | Etiketter , , , | 40 kommentarer

Återfallsnybörjare

Postat den 26 november, 2020 av Karin

Det är inte så länge sedan jag började med akvarell på allvar och jag brukar presentera mig som återfallsnybörjare i akvarellsammanhang.

Vid tidigare försök, för några eller flera årtionden sedan, har jag inte haft tålamod nog, inte haft tillgång till bra material, inte hittat vettiga kurser … Det har blivit några ganska oakvarelliska försök genom tiderna.

De senaste fem året har jag dock envisats med att försöka att lära mig något. Lite veckoslutskurser, några femdagarskurser på akvarellcentret i Malingsbo. Det blir många olika metoder och intryck. Många ”do:s and don’t:s”. Det är därför jag känt mig som nybörjare hela tiden.  Men det är också ett bra sätt att få testa olika stilar.

För att försöka skapa lite ljus i den långa mörka corona-tunneln har jag nu anmält mig till en kurs i Malingsbo nästa sommar. Många fina kurser att välja på men almanackan avgör. Vecka 29 fick det bli och då är det en italiensk akvarellist som håller i kursen, Giordano Gattolin, från Assisi i Italien. Så om sisådär en åtta månader hoppas jag kunna måla så här:

Ett intressant alternativ som passade sämre rent almanacksmässigt var engelsmannen Joe Dowden.

Så här inleder han en liten videosnutt om vad man ska tänka på när man målar akvarell:

Stop thinking – start painting

Stop talking – start painting

Stop waiting – start painting

Kloka ord som man kan ta med sig oavsett vilket akvarellkurs man anmäler sig till!

Publicerat i akvarell, Planering | Etiketter , , , , | 23 kommentarer

Stoppa plågsamma julförsök

Postat den 22 november, 2020 av Karin

Julen börjar bli ett allt vanligare samtalsämne. Hur gör ni? Hur ska man tänka?

Min mamma sa: ”Jag tycker att vi ska stoppa alla plågsamma julförsök”, när hon kände att julfirarplanerna blev för vidlyftiga. Och vi har försökt leva upp till hennes kloka ord i alla år, även sedan hon gick bort för mer än tjugo år sedan. Lite adventspyssel med barnbarnen, lite lagom julstress och så förstås några onödiga panikpresenter i sista minuten. Det hör liksom till. Men vi har framförallt satsat på att umgås, framför att tokfixa.

Men i år? I år borde kanske mottot vara: ”Stoppa farliga julförsök!” Jag ska kanske hoppa över julen helt och hållet. Julklappar går ju att köpa på nätet, men allt det andra, pysslandet och mysandet. Ska jag verkligen riskera livet för det? Med tanke på hur det ser ut nu, tror jag att det får bli en annorlunda jul i år.

Det skulle ju till exempel gå bra att gå julpromenader med den närmaste familjen.  Eftersom vi är tretton stycken (snävt räknat) kanske vi får ordna någon sorts julpromenad-stafett.

Och eftersom det lär bli gott om tid kan det bli av att skicka julkort, något som annars blivit en sorgligt försummad syssla.

Kanske jag till och med kan måla lite nya julkort. Den här något idylliserade versionen av min farfars stuga målade jag för många år sedan.

Alla presumtiva julkortsmottagare har nog fått det vid det här laget. Dags för förnyelse, alltså på den fronten. Ett akvarelluppdrag så gott som något.

Publicerat i Hälsa, Jul, Livet, Planering | Etiketter , , | 35 kommentarer

Att överleva Tele2, magnetröntgen och elchock

Postat den 17 november, 2020 av Karin

För ett par år sedan ville jag uppgradera min Tele2-e-post, eftersom inkorgen ständigt blev full och alla meddelanden som inte fick plats bara försvann. Mer lagringsutrymme vore bra. Jag ringde Tele2:s kundtjänst för att få hjälp.

”Vi har ingen service på den tjänsten” sa Tele2. ”Vi väntar på att abonnenterna ska dö undan, så att vi kan stänga ner den. Om några år finns inga abonnenter kvar.” Well, tänkte jag, vi får väl se! Nu har jag fått ett meddelande om att e-posten stängs av.  HA, Tele2:s e-post dör före mig! Jag känner mig som en överlevare.

Sannolikt inte livsfarliga

Men inte nog med det. Jag överlevde även magnetröntgen i fredags, trots att jag glömde att ta bort ett par hårspännen, som jag använder för att hålla coronakalufsen på plats. Metallhårspännen! Efter alla blanketter jag fyllde i om att jag inte har minsta metallflisa någonstans i eller på kroppen, glömde jag ändå mina hårspännen! Eftersom jag fortfarande lever, fyra dagar senare, utgår jag från att jag kommer att klara mig även fortsättningsvis.

Men jag kände mig ett tag som ett av barnbarnen måste ha gjort för många år sedan, när vi var på Gotland. Han ville klappa lamm och vi förmanade honom att vara försiktig med elstängslet. ”Bara vid trägrinden. Du får INTE röra trådarna!”

Numera är han lika lång som jag – eller kanske till och med några millimeter längre.

På kvällen bekände han för sin pappa att han hade tagit i elstängslet när ingen såg, för han ville kolla om det var ström i det och det var det. Inte så mycket, det hade bara liksom stuckit till lite grann. Men ändå. ”Kommer jag att dö nu?” undrade han sorgset. Jag tror jag ska berätta för honom om hårspännena.

Ny e-postadress har jag fixat för länge sedan eftersom Tele2-adressen var så kass.

Publicerat i Döden, Livet, Planering | Etiketter , , , , | 41 kommentarer

Döden, döden

Postat den 9 november, 2020 av Karin

Vi pratade om döden häromdagen, treåringen och jag. Det föll sig naturligt, när vi fikade vid Redaktör’ns (dvs min sambo Martins) grav. Treåringen tyckte det var en trevlig fikaplats och sa på sitt alltid lika positiva sätt: ”Vad fint att fika här och vad gott det är!” Han frågade, som han brukar, hur länge Martin varit död och jag förklarade återigen att han har varit död i tre år, lika länge som treåringen funnits. Han dog samma vecka som treåringen föddes. Sådant tar tid att smälta för en treåring. Också. Sedan undrade han hur länge Martin ska vara död och då blev det anledning att prata lite mer om döden. Han verkar acceptera – tills vidare i alla fall – mitt resonemang om att vara död är som att inte finnas. Som att inte vara född. Men riktigt säker är han inte. Han tittade fundersamt på mig: ”Det minns jag ju inte alls, när jag inte fanns!” Jag sa att jag inte heller minns när jag inte var född.

Sedan blev han mer intresserad av att ställa in det batteridrivna ljuset som vi  placerade på graven. Det ska lysa när det är mörkt och slockna när det är ljust.

Eftersom vi var där alldeles i skymningen gick det att kontrollera att det fungerar. Om vi höll upp det mot himlen slocknade det, om vi satte ner det i skuggan av murgrönan på graven började det lysa. Så nu bidrar det till att lysa upp den vackra Katarina kyrkogård, kvällar och nätter.

Publicerat i Livet | Etiketter , | 38 kommentarer

It ain’t over …

Postat den 4 november, 2020 av Karin

Jag är rätt trött på allt medietugg om USA-valet och ändå kan jag inte låta bli att skriva om det. USA:s valsystem är besynnerligt på många sätt, ålderdomligt och skapat för en annan tid och ett annat land. När konstitutionen antogs 1791 hade USA 13 delstater och drygt 3 miljoner invånare. Idag är det 50 delstater och över 300 miljoner invånare.

De som skrev konstitutionen på 1780-talet ville inte låta varje medborgare få en röst i presidentvalet. Bättre att låta dem välja betrodda män som i sin tur fick välja president, typ jurister, höga militärer och personer som innehaft olika förtroendeuppdrag.

Man överlät åt delstaterna att bestämma hur elektorerna skulle utses och det blev i nästan alla stater ett vinnaren-tar-allt-system.

Resultatet av den modellen såg vi till exempel i förra presidentvalet i USA, då Hillary Clinton fick bortåt en halv miljon fler röster än Trump, men ändå förlorade valet, eftersom Trumps elektorer var fler.

Så skulle det nog kunna bli i år också när alla röster är räknade, när ett antal ogiltiga röster är bortsorterade och när olika domstolsbeslut slagit fast vilka röster som ska räknas. Det som gäller nu är att de poströster som poststämplats fram till valdagen ska räknas om de kommit senast på fredag. Kommer de fram senare än så är de inte giltiga.

Just nu, dagen efter valet, är det mycket jämnt mellan kandidaterna. Och då undrar man ju vad som händer om det blir oavgjort. Jo, då går bollen till kongressen. Representanthuset utser president, men är det antalet delstater som är viktigt, inte antalet kongressledamöter – vid presidentval gäller en stat en röst. Så, visserligen finns det fler demokratiska än republikanska ledamöter i representanthuset, men det finns fler republikanska delstater.

Men, vi vet ju inte hur nästa kongress ser ut, den som valet i går också handlade om. Den tillträder i januari, liksom den nya presidenten, vilket också är en kvarleva från förr.

Om valdagen ligger den 3 november måste man ge alla en chans att hinna komma fram till Washington tills kongressen öppnar. Att starta sammanträdandet före jul vore i knappaste laget. Därför blev det den 3 januari. Alla försök att ändra det har varit förgäves.

Så, kära frihetsgudinnan, han är fortfarande kvar och kommer att vara det till i början av nästa år. Vad som händer sedan vet vi kanske lite mera om i slutat av denna vecka. Eller i januari.

Uppdatering den 5 november.

Bara 6 elektorsröster återstår för att Biden ska vinna valet. Under tiden mobiliserar Trump och kräver att röster räknas om eller att rösträkningen stoppas i olika delstater.

En av Trumps många advokater menar att poströsterna kan vara från Mars, eller att Biden själv postat tusentals röster på sig själv.

Uppdatering 7 november 18.00. Nu meddelas att man kan räkna med att Biden har vunnit valet i USA och han har själv sagt att han betraktar sig som USA:s blivande president. Kommentatorerna på olika nyhetsmedia kallar honom ”President elect”. Så då är det nog så frihetsgudinnan och alla som gömt sig tillsammans med henne kan ng våga sig fram nu.

Publicerat i Debatt, historia, kongressen, Politik | 32 kommentarer

Man tar en dödskalle, en mumie eller en katt …

Postat den 1 november, 2020 av Karin

Lite kusligheter såhär på sluttampen av den kombinerade Allhelgona- och Halloweenhelgen, kanske? Jag blev fundersam om det verkligen ska vara samma helg, så jag kollade: Alla helgons dag firas alltid lördagen mellan 31 oktober och 6 november. Halloween firas alltid 31 oktober. OK samma helg, i år.

Jag nämnde i förra inlägget att jag hämnats på de där hala höstlöven genom att använda färgen Caput Mortuum när jag målade av ett av dem. Hur då hämnd, undrade någon. Det borde jag förstås ha förklarat lite bättre. Caput Mortuum betyder dödskalle och färgen har troligen fått sitt namn av att man förr i tiden malde ner mumier för att få fram det mörkrödlila pigmentet. Den kallades också mumiebrunt, eller egyptiskt brunt. En luguber färg.

Importen av mumier från Egypten var big business från slutet av 1500-talet, men det gick också bra – och var billigare – att snabbmumiefiera till exempel katter. Caput Mortuum-pigment hade sin storhetstid under 1700-talet, men med tiden började man tycka att det var moraliskt tvivelaktigt och lite äckligt.

Under 1900-talet togs syntetiska järnoxidpigment med samma nyans fram, mer hållbara och färgbeständiga. Förr var det lite glidande skala mellan Caput Mortuum och Engelskt rött, men nu är både nyanserna och processerna standardiserade. Caput mortuum bränns till 900-1000 grader och engelskt rött till 700-800 grader.

Fåglar, flygande ekorrar eller fladdermöss. Svåra att artbestämma …

Här har vi Caput Mortuum i förgrunden. Den är en superspridare; man behöver bara dutta i lite färg så rusar den iväg över pappret. Men den ser rätt död ut om man inte piffar upp den. Här jag jag lagt en lätt lasyr över den med gummigutta och lite, lite sienna.

Den sista omgången äkta Caput Mortuum framställdes på 1960-talet i England av tillverkaren Roberson-Park, som bad om ursäkt för att tillverkningen upphörde: “We might have a few odd limbs lying around somewhere, but not enough to make more paint.”

Sisådär, det var mitt något senkomna bidrag till halloweenruskigheterna. Blev ni rädda?

Publicerat i akvarell, färg, historia | Etiketter , , | 17 kommentarer

Varning för livsfarliga löv!

Postat den 27 oktober, 2020 av Karin

Visst är det vackert med höstlöven, men man ska se upp med de där löven som kletat sig fast på trottoaren när de torrare lösen blåsts bort. (Varför, undrar jag för övrigt varje år, varför finns det inte lag på att lövblåsare ska ha ljuddämpare?)

Jag har – som hämnd – lagt i lite caput mortuum i den här akvarellen. Dödskallemärkning, liksom …

De där löven som är för fuktiga och och halvmultna för att följa med i blåsandet, de är livsfarliga. Halare än is! Om man till exempel kommer i god fart, med långa steg för att hinna till affären innan stängningsdags, då är risken stor så här års att det blir en praktvurpa. Det blev det.

Både fötterna i luften och på något sätt som jag inte förstår landade jag upp och ner, men höger arm och axel tog den värsta smällen.

Så nu försöker jag hitta sätt att klara vardagen med en arm, tills det värsta ontet lagt sig. Det tar tid att duscha och klä på sig. Och sedan dyker oväntade svårigheter upp: Hur skär man till exempel ost med osthyvel om man bara har en hand? Jag funderade på om det gick att hyvla med osten fastklämd mellan mina knän. Men innan jag hann testa den metoden, tipsade en kompis om att jag kanske kunde använda rivjärnet. Det kräver visserligen också tvåhandshantering, i vanliga fall, men rivjärnet går ju, till skillnad från osten, att fixera med en tving. Så här:

Frukostmackan är räddad!

Nu ska jag bara klura ut hur jag ska kunna öppna en burk med fikonmarmelad med ett lock som sitter ovanligt fast. Där skulle det behövas en hyvelbänk med skruvstäd och en rörtång, allraminst.

Publicerat i #när det skiter sig, Natur, otur | Etiketter , , | 32 kommentarer