Vindbrev

Postat den 24 oktober, 2020 av Karin

För ett tag sedan undrade jag vad nästa drag skulle bli i spam- och bluffmail-branschen. Jag måste erkänna att jag blev lite överraskad av ett meddelande i dagens skörd.

Avsändaren har ett ganska alldagligt namn som jag inte tänker återge här. Ungefär som Helena Field, eller något liknande neutralt. Meddelandet börjar på svenska:

”God morgon! Fick du inte mitt förra meddelande?” Sedan kommer en mening på swahili, som betyder: ”Snälla, du kan väl svara på det här e-postmeddelandet!”

Visserligen kan jag swahili, men jag brukar (väl?) inte använda det på nätet. Det enda jag kan komma på är att jag nyligen kommenterade på en blogg som bland annat handlade om vänstertrafik. Då nämnde jag att det engelska ordet för rondell,”roundabout”, heter ”kiplefti” på swahili. Har spamrobotarna alltså spårat från den kommentaren till min (alternativa, sällan använda) e-postadress? Det är väl ändå rätt avancerat?

Här illustreras hur Anna och Hamed skickar e-post till varandra via ”intaneti”.

Spambrevet gav i alla fall en påminnelse om hur fiffig ordbildningen är på swahili. Precis som i isländskan föredrar man att bilda egna begrepp, i stället för att bara låna in direkt från engelskan.

Ibland gör man en egen variant av det engelska begreppet, som i kiplefti (keep left) eller intaneti för internet.

Ännu hellre bildar man ett helt eget begripligt swahiliord. E-post heter därför baruapepe. Upepo är vind och barua är brev. Vindbrev, alltså. Både fiffigt och poetiskt!

Kul att få en rad på swahili i inkorgen. Men brevskrivarroboten får ursäkta; jag svarar nog inte på brevet.

Publicerat i Att tolka, Språk | Etiketter , | 18 kommentarer

Black is beautiful

Postat den 21 oktober, 2020 av Karin

Jag köpte den här boken på 1990-talet, förra gången jag tänkte börja måla akvarell. Då fanns det inte så värst mycket litteratur att välja på. Men eftersom Maiotti och jag har lite olika idéer om vad akvarell är, och kan vara, kom jag av mig.

Han slår till exempel fast att svart inte kan användas i akvarellmåleri för det gör färgerna smutsiga. Men … ? Samtidigt föreslår han inte mindre än två (2) olika sepiafärger som man bör ha i sitt bassortiment. Och trots att de vackraste gröna färgerna är de som man blandar till själv, tipsar han om nio olika ”köpegröna”.

Vidare framhäver han vikten av att göra en ordentlig skiss innan man börjar måla eftersom ”en akvarellmålning inte är något annat än en färglagd skiss”.

Där gjorde jag slut med Maiotti och lade akvarellplanerna på hyllan tills vidare.

Tre svarta: Neutral tint, Ivory black, Mars black

Men nu är jag igång igen och här är en målning gjord med tre olika svarta färger, garanterat utan föregående skiss. Okej, det kanske inte är någon riktig målning, men i alla fall ett färgprov som visar vad de svarta färgerna kan hitta på.

Överst är det en svart som heter Neutral tint, som har ett lite blåaktigt skimmer. Mittenpartiet är Ivory black, som drar en aning åt brunt. Och längst ner är det Mars black som är en fantastiskt rufsig och påhittig färg. Jag har droppat i lite Mars black längs överkanten på Ivory black-partiet också och då bildar den en rad träd och buskar. Och den knuffar den liksom undan himlens Neutral tint så att det blir lite ljus vid horisonten.

Lamp black är en svart färg som jag ännu inte har i mitt sortiment. Den är den svartaste av de svarta. Den måste jag nog också testa – Maiotti förlåter mig säkert. När jag kollar vad han målat ser jag att han är den första att strunta i alla sina råd och regler.

Publicerat i akvarell, färg, historia | Etiketter , , , | 18 kommentarer

Same, same… but different

Postat den 19 oktober, 2020 av Karin

Jag fortsätter lite med färgnörderiet. ”Roggbiv” är ett minnesknep för att komma ihåg regnbågens färger: röd, orange, gul, grön, blå, indigo, violett.

Fast det där ”i”et för indigo har troligen petats dit för att det ska bli ett ord som är lätt att säga. Roggbv är svåruttalat. Egentligen handlar regnbågen ju om en gradvis övergång mellan röd, orange, gul, grön, blågrön, blå och violett. Någon indigo tror jag inte finns där. Här har jag testat hur mina färger klarar av ett regnbågsuppdrag.

Jag har använt två röda: alizarin och scarlet lake, en gul: aeorelin, två blå: Antwerp och ultramarin

För att måla alla regnbågens färger (och alla andra färger också) skulle man egentligen bara behöva tre färger: Röd, gul och blå. Men det är svårt att få till både grönt och violett med samma blå. Eller både orange och violett med samma röda. Lösningen är att välja en kall och en varm röd, en kall och en varm blå. Möjligen kan man hitta en gul som är så pass ”ren” eller så mycket i mitten att den klarar att blandas både till grönt och orange.

Här har vi precis samma färger, men lite annorlunda ihopmixade. Om jag blandar ”fel” färger, till exempel den röda scarlet lake och blå Antwerp får jag en brunaktig färg, eftersom de har en gnutta gult i sig.

Så, med de där fem färgerna kan man få fram så gott som alla färger man vill ha. Här har jag blandat lite huller och buller. Om man målar med mycket vatten kan de hopblandade färgerna få för sig att smita från varandra och bilda både soluppgångar och snygga skuggor.

Publicerat i Att måla, färg | Etiketter , , , , , , | 22 kommentarer

Upplyftande

Postat den 12 oktober, 2020 av Karin

När man målar akvarell är det ofta svårt att rätta till misstag. Lagd färg ligger, liksom. Det bästa är då att försöka använda sig av misstaget på bästa sätt. Tappar man en vattendroppe på det som skulle vara en slät färgyta får man tänka om. Det blir ofrånkomligen en fläck och ytan är inte slät längre. Kanske det kan bli ett moln eller en en måne? En fågel? En trädgren? När det handlar om landskap alltså. Annars får man hitta på något annat.

Men det finns ett sätt att få bestämma lite mer själv, där man kan ändra sig, göra om, lägga till och ta bort. Om man målar en yta med en mörk färg som är någorlunda lätt att lyfta bort kan motivet lyftas fram ur det mörka. Såhär blev det när vi gjorde lite upplyftande övningar förra veckan.

Den där månen började med en tappad vattendroppe. Här hade jag kunnat måla över den igen, men den fick bli en måne och då gav sig resten av det Marcus Larson-liknande motivet av sig själv. Färgen heter Paynes grey.

 

Detta är en blandning av bränd umbra och Paynes grey. Man kan komplettera efteråt med andra färger också, men denna övning gick fort (fyra målningar på två timmar) så det var inte tid till det.

Den här färgen heter perylene green och är extremt lätt att ta bort. En rätt trist grågrön färg. Så jag la över en genomskinlig gul ton, men då försvann mer än jag hade tänkt mig av det gröna.

Och här har vi en av de färger som jag trodde att jag hade bestämt mig för att aldrig använda, sepia.

Sepia är en ond färg, brukar jag säga. Den blir på något sätt glanslös och matt i de flesta sammanhang och påverkar omgivningen på samma sätt.

Men just i dessa lyftövningar visar det sig att den är ovanligt följsam och trevlig. Det blir lite softare än med de andra färgerna och det är lätt att fösa omkring färgen lite som man vill.

Den här personen tittade först åt vänster, sedan höger och nu lite mer på betraktaren, är det tänkt. Möjligen blev han lite vindögd efter alla ändringar av blickriktningen?

Publicerat i akvarell, färg, Porträtt | Etiketter , , , , , | 22 kommentarer

Vad blir nästa steg, månntro?

Postat den 9 oktober, 2020 av Karin

Jag tömmer bloggens låda med skräpkommentarer då och då och kollar om någon riktig kommentar hamnat där av misstag (en relevant kommentar kan uppfattas som spam av den automatiska spamkontrollen om den har många länkar). Idag var det bara skräp, men kommentarerna har ändrat karaktär. I stället för långa haranger på ryska, eller övertydliga säljförsök, dyker det upp nästan normala kommentarer. Trevliga och uppmuntrande, men mycket allmänt hållna.

”Hej, det är jag! Jag brukar besöka den här sidan varje dag eftersom den är så bra och verkligen delar med sig av kloka tankar.” Avsändaren är en säljsajt för fotbollströjor.

”Howdy! Den här bloggen är toppen! Inlägget påminner om min rumskamrat, som alltid pratade om detta. Jag vidarebefordrar till honom, för jag är säker på att han kommer att gilla det.” Denna kommentar gällde inlägget om Sofia-gympan, ett samtalsämne som rumskamraten tydligen tjatade om hela tiden

”Spiced ham”= SPAM. Eller mer korrekt: Something Posing as Meat. Innehåller slaktrester, vatten, salt, potatismjöl, socker och nitrat. Att det används i betydelsen skräpkommentar kan bero på en populär Monty Pyton-sketch, där menyn på en restaurang är full av (oönskad) SPAM.

”Intressant och läsvärd sida! Men borde du inte ha bilder också? Det skulle höja läsvärdet!” Eh, bilder? Ännu fler?

Det är uppenbart att spamproducenterna förfinat sina verktyg. Och jag undrar hur nästa steg ser ut. Med hjälp av robotanalys borde det vara lätt att se vad ett inlägg handlar om och skapa spamkommentarer som anknyter till ämnet. Då gäller det att webbhotellen och spamkontrollen hänger med, så att det går att hålla rent i kommentarsfälten. Ungefär som kapprustning. Starkare pansar ger starkare projektiler som ger ännu starkare pansar, etc.

Nedrustning vore ett bättre alternativ. Peace and love!

PS. Just som jag postat det här inlägget med en undran om vad spamvärlden ska hitta på härnäst, släcks hela sidan ner! Det var väl ändå att ta i, hörni alla spammare!

Nu är den igång igen, utan lösensumma, så man får väl vara glad att man får vara tacksam.

Publicerat i Att tolka, Debatt | Etiketter , , | 14 kommentarer

Utsatt för utpressning

Postat den 5 oktober, 2020 av Karin

Jag hittade ett e-postmeddelande från mig själv i spam-korgen. Så här ser brevet ut i sammandrag:

”Jag hälsar dig! Jag har dåliga nyheter för dig. Jag hackade in i ditt operativsystem och fick full tillgång till ditt konto.  Jag tror att 4222 SEK är en mycket liten summa för min tystnad. /-/

Om jag inte får det angivna beloppet från dig kommer din enhet att blockeras och alla dina kontakter får ett foto med dina ”glädjeämnen”.  Var inte arg på mig, alla har sitt eget jobb. Farväl.”

Jag fingranskade avsändaradressen och den ser verkligen ut som min adress. Det är ju lite jobbigt om någon kan skicka meddelanden i mitt namn. Så jag konsulterade kunnigt folk som sa att det bara är att slänga. Bluff-mail.

Utpressningsbrevet hävdar att jag gjort pinsamma sökningar på webben. Då måste jag ju ändå kolla vad det är jag har tittat på den senaste tiden. Historiken visar sökningar på: järnhandel och gångjärnsriktare (balkongdörren är svårstängd), bandet ”The Congos” (dom är bra!), Gotlandsbåtarna (dags för en hösttur), Zygmund Bauman (som jag drömde om häromnatten och ville veta mer om), USA-podden (alltid lyssningsvärd), samt bibliotekets öppettider. Ser ju väldigt ospännande ut, men jag tröstar mig med att jag har ett liv utanför nätet också.

Sedan krånglade parkeringsappen. Betalningsproceduren för att parkera är numera lika komplicerad som att köpa en bostadsrätt. Och värre blev det när appen ändrades från den 1 oktober till det mest användarovänliga man kan tänka sig.

Jag vet mycket väl vad jag har för lösenord, men  parkeringssystemet känner inte igen det, så det var bara att leta upp en lugn vrå och gå igenom hela ritualen för att bli godkänd på nytt av parkerings-appen. Det intressanta är att de skickar meddelanden som är ännu sämre formulerade än utpressarbrevet. Och en utpressningssituation är det ju. Om jag inte betalar parkeringen blir det dyrt!

Publicerat i Att tolka, kaoskordinator, Planering | Etiketter , , | 20 kommentarer

Sofia-effekter

Postat den 30 september, 2020 av Karin

Sofia Åhman heter kvinnan som lyckats få väldigt många att unna sig ett gympapass på morgonen, tack vare dagliga TV-sändningar. Lite snällare övningar än kapten Ugglas radiogymnastik en gång i tiden, men inte helt olikt ändå. Här kan man se ett pass som SF spelade in 1938, under ledning av kapten Uggla, vars morgongymnastik då firade tioårsjubileum.

Idag ville Sofia att man skulle ha ett kvastskaft som träningsredskap och visst har jag väl ett sådant någonstans i lägenheten, men var?

Jo, där!

Jag har låtit det göra tjänst som gardinstång, i väntan på en mer permanent lösning. Det blev en liten tilläggsövning: jag tog trapporna upp till vinden och hämtade stegen för att kunna monterade ner kvastskaftet.

Men ett träningsredskap på 180 cm kräver lite utrymme, så jag pausade Sofia och möblerade om. Det var verkligen på tiden, för jag har  inte möblerat om sedan i januari och jag har länge tyckt att det är lite trångt även för yogapassen.

Sisådär – gott om plats att vevla med ett långt kvastskaft utan att slå ner något! Och dessutom utrymme som tillåter diverse yogaövningar utan kompromisser och utan att peta omkull golvlampan. Nu får halva grodan, enbenta kungsduvan och allehanda krigare plats.

Tack Sofia!

Publicerat i Förebild, Hälsa, Jubileum, Träning | Etiketter , , | 18 kommentarer

Uppmjukningsövning

Postat den 23 september, 2020 av Karin

Har akvarellverksamheten alldeles upphört, undras det. Knäcktes kanske målarlusten av det där projektet i våras med en akvarell om dagen i hundra dagar?

Nej så lätt knäcks inte min målarlust. Sommaren innebar ett litet uppehåll, men nu är jag igång igen även om det inte blir en målning om dagen. Vissa dagar blir det fler, andra dagar ingen alls och det är nog en bättre ordning än en om dagen. Och här kommer på allmän begäran (hej Staffan!) lite av den senaste produktionen.

Tisdagsakvarellgruppen har dragit igång igen. I går kom vi in på en diskussion om den moderna svenska akvarellteknikens fader, Arne Isacsson, hans ganska bistra pedagogik och hans aversion mot blommåleri. Vår lärare tyckte att vi just därför skulle slå oss lösa och måla blommor som uppvärmningsövning, ”inte nödvändigtvis så att det ser ut som blommor, men gärna så att det ser ut som akvarell”.

Det fanns gott om blommor i ateljén, levande modeller, så att säga.

Jag gav mig, mot bättre vetande, på en hortensia. Det är ju ganska stela och svårmålade blommor, men jag tänkte att jag kanske kan lösa upp den lite.

Nja, svårt. Här har jag hållit på och definierat bladen lite för mycket, tvättat ur, försökt igen, lagt dit mörkare partier och så lite urtvättning på nytt.

Troligen ska jag lämna hortensiorna omålade. Alternativet – att verkligen jobba med hortensior tills jag kan dem och kan förenkla på ett intressant sätt – känns inte tillräckligt lockande.

Arne Isacsson hade INTE gillat detta. Men som kom-igång-övning fungerar det bra.

Publicerat i akvarell, färg | Etiketter , , | 22 kommentarer

Drakdygn

Postat den 18 september, 2020 av Karin

Jag blev lite oväntat väckt av en etiopisk drake i går natt. Det var den här målningen som föll ner från sin krok och dunsade i golvet. När jag hängde tillbaka den på morgonen påmindes jag att jag länge tänkt försöka ta reda på varför Sankt Göran ger sig på denna lilla rädda figur, som knappast ser ut som en drake.Drakar är ju ett slags orm- eller ödleliknande varelser, med eller utan vingar. Den här figuren passar inte riktigt in i någon drakfamilj. Den utstrålar inte heller ondska, såvitt jag kan se. I stället ser det ut som om den vill säga: ”Hallå där. JAG har inte gjort något. Är du på jakt efter ondska, ska du kanske ta en titt på dig själv!” Och Sankt Göran ser lite fundersam ut.

Om man tittar noga på den här och på den första bilden ser man att ryttaren bara har stortån i stigbygeln. Ser lite obekvämt ut.

Men här har vi i alla fall en etiopisk drake som vi är vana att se dem. Fortfarande inga vingar, men omisskännligt en drake. På de etiopiska målningarna finns ofta jungfrun som ska räddas uppe i ett träd, som här.

Sankt Göran är ju inte heller någon enhetlig figur. Han var en kristen officer i den romerska armén i nuvarande Turkiet under slutet av 200-talet.

Där regerade kejsar Diocletianus, som försökte stoppa kristendomen.  Göran vägrade ge upp sin kristna tro och trots lång, trogen och framgångsrik tjänst hos kejsaren avrättades han 303.

Men han finns också som den där sagofiguren som räddade en prinsessa från att bli uppäten av en drake.  Samtidigt som han, enligt vissa legendvarianter, såg till att  20 000 personer lät kristna sig.

När jag försöker reda ut hur det är med drakar i allmänhet och etiopiska drakar i synnerhet inser jag att detta forskningsfält är överväldigande omfattande. Variationsrikedomen är stor när det gäller drakar och de tycks kunna få se ut lite hur som helst. Som ormar, som varanödlor, som varianter på lejon eller som förväxta fladdermöss. Arga och onda här hos oss, ibland lyckobringande som i Kina.

Den här bilden från 1400-talet föreställer Sankta Margareta från Antiokia som blev uppäten av en drake.

Men eftersom hon var både kristen och jungfru blev det för svårsmält för just den här draken. En enhörningsdrake. Mycket ovanligt.

Margareta själv är alltså en kvinnlig kollega till Sankt Göran. Också det mycket ovanligt.

När jag kommit så långt i mina drakstudier måste jag lämna dem, för att i stället träffa det femåriga (nästan sexåriga!) barnbarnet på eftermiddagen. Och då fortsatte draktemat. Hon plockade fram en bok som hon tyckte att jag skulle läsa. ”Du kommer att gilla den, jag lovar. Den är sååå bra!”

Och det har hon ju alldeles rätt i. Boken Prinsessor och drakar av Christina Björk och Eva Eriksson är sååå bra. Roliga initiativrika prinsessor av mångahanda slag, en för varje dag i veckan, liksom finurliga, räddhågsna eller leklystna drakar. Väldigt kul läsning. Jag testläste ett par kapitel för henne och treåringen; boken fungerade bra för båda.

Publicerat i Att läsa, Böcker, Förebild, historia | Etiketter , , , , , | 20 kommentarer

När man överlevt en björnattack …

Postat den 13 september, 2020 av Karin

Den här bilden illustrerar mina jeansproblem. Nyköpta jeans är ju ofta lite obekväma och stela. Det är först när de är ordentligt slitna som de börjar bli bekväma. Men det är också då de börjar falla isär.

Den här bilden fiskade jag upp när den flöt förbi på nätet – tyvärr minns jag inte exakt var jag hittade den.

Mina favvojeans, som jag vårdar ömt, har hängt med sedan sent 1980-tal. Jag gör vad jag kan för att rädda dem, även om sykunniga släktingar och vänner kanske kan tipsa om bättre metoder …

Jag hittade inget jeanstyg att laga med när det blev lite akut häromveckan, så jag gjorde så här för att stoppa förfallet:

Ett mörkblått tyg inunder som jag försökte nästa fast alla lösa trådar mot. Den mörkblå biten är väl tilltagen, eftersom det är väldigt slitet där vid bakfickan. Jag har försökt ”väva” fast de båda tygerna mot varandra.

I tidernas fullbordan ska jag nog leta upp jeanstyg och sy dit en prydlig lapp. Kanske till och med klippa rent kanterna och vika in dem mot lappen, för det tycker jag är snyggast.

Jo, jag vet att det finns gott om färdigslitna jeans på marknaden, men till vilket pris. Jag har haft lite svårt för de där slitna, hårdblekta jeansen som funnits i handeln rätt länge. Men jag har först på senare år förstått till vilket pris de får sin slitna look. De handslipas av underbetalda jeansslipare, som jobbar i dammiga ohälsosamma lokaler. De stentvättas också – tumlar om med stenar i stora trummor – men det ger bara allmänt slitage. För att få de där vecken i ljumskarna och slitaget på knän och rumpa, krävs handslipning. Plus miljöfarliga blekmedel. Ett par jeans använder upp sex hektoliter vatten.

Men nu har i alla fall jeansindustrin insett att konsumenterna är på väg att vakna till och en liten förbättring är på väg. De ohälsosamma slipmetoderna ersätts med laser. Alltid något.

Man tar en bild av ett par slitna jeans och så får en laserstråle göra ett ”porträtt” av dem på ett par nya jeans och simsalabim så har man ett par vintage-jeans!

Fortfarande är det förstås en dubiös och vattenslukande hantering, men ändå ett litet, litet steg i rätt riktning när både blekmedel och den dammiga handslipningen kan tas bort ur produktionsprocessen.

Ett ännu bättre sätt vore väl att kunderna själva får slita ut sina jeans.

Publicerat i Debatt, Miljö, Porträtt | Etiketter , , | 14 kommentarer