Även om jag egentligen inte flyttat tillbaka till stan, börjar börjar det i alla fall bli mer stan än landet. Och när jag väl är i storstan vill jag ju gärna passa på att ta del av de nöjen som bjuds, trots – ja ni vet vad.
På kyrkogården vid Katarina kyrka – längst ner mot söder – ligger ett litet lågt hus med vackra fönster och fin dörr.
Det är det gamla benhuset där de dödas kroppar förvarades förr, i väntan på begravning. Det är tre hundra år gammalt och stod länge oanvänt. Sedan några år har kyrkan upplåtit huset för teater och utställningar.
Just nu pågår en utställning som heter Och våra ben väntar på era. Det skulle ju kunna låta lite hotfullt, men det känns egentligen mer vänligt. Utställningen i sin helhet handlar om dem som funnits, och om oss som finns och som en dag inte kommer att finnas längre. Utställningens namn kommer från ett motsvarande benhus i Paris, där inskriptionen står på latin. En av utställarna, Paulina Drakenstedt såg inskriptionen under ett besök i Paris och tog med sig tanken hem.
Hon har också gjort en kolteckning av ett flickhuvud i gips, som finns i otaliga kopior och ofta dyker upp på loppmarknader. Flickan blundar och har ett vackert fridfullt leende.
Men berättelsen om den leende flickan är sorglig. Hon hittades drunknad, i Seine i Paris på 1800-talet. På bårhuset fascinerades man av hennes stillsamma leende och beslöt göra en avgjutning av hennes ansikte.
Jag glömde ta en bild av Paulinas teckning, som är i profil. Det här är ett foto av en av många kopior.
Den här målningen blev jag väldigt förtjust i. Den är målad av Helena Eriksson och heter Pojken, med tillägget att det är ett pågående arbete. 
Utställningen är öppen nästa helg också, fredag, lördag, söndag, den 11-13 september, klockan 13-17. Och här finns en presentation av utställningen och kommande verksamheter under hösten.
Och här kommer lite mer arkivforskning.
Och i så fall måste detta vara från söder, eller kanske lite sydväst?
Den är en trevlig fikaplats och det är ett bra ställe att hänga tvätt på om det ser ut att bli regn.
… det började dra ihop sig och jag insåg att jag inte skulle hinna. Åskan mullrade i närheten och mörka moln drog in. Jag borde ha varit snabbare.
När Pettson ska göra pannkakstårta till en av Findus ofta återkommande födelsedagar är mjölet slut. Då måste de cykla till affären, men det är punka på cykeln och för att laga den måste de in i snickarboden, som tyvärr är låst och nyckeln har hamnat i brunnen och då behövs metspöt som ligger på loftet ovanför snickarboden, men stegen ligger i Anderssons kohage där det finns en arg tjur…
De finns de som hävdar att snickarboden har klara likheter med Pettsons snickarbod och det kanske ligger något i det.
Den här bilden av mitt barndomshem hittade jag på ett café i den närbelägna bruksparken i går.
Jag hittade till exempel en uppsats av Louise Cederwall Lindström, skriven för tjugo år sedan när hon studerade vid Historiska institutionen vid Stockholms universitet. Uppsatsen har titeln:
Cromer-museet svarade att de tyvärr inte har tavlan hos sig, men de skickade en länk till en sida där det finns reproduktioner av olika marinmålare, bland andra Tim Thompsons och hans Fernebo-målning.
